Idag var jag på en dagfest på Badhytten i Skanör. Bubbles and brunch, Moët i vita glas, champagne i magnumflaskor som serverades med brinnande tomtebloss. Snygga outfits, snygga människor, tryckande bas och strålande sol. En dag gjord för perfekt fest. Jag hade kunnat hålla detta inlägg här. Skriva lite om min outfit (den är från asos här för den som undrar) och hålla kvar er i illusionen om att alla andra gör så sjukt mycket roligare saker än du. Men det kommer jag inte göra. Istället kommer det ett långt inlägg som jag skrev när jag kom hem från festen.
Jag var, som jag skrivit flera gånger tidigare, mobbad under många år av min skoltid. Nu när jag åter igen bor på the crime scene så att säga känner jag då och då en viss oro i att stöta in i min plågoandar. För i deras närvaro blir jag så liten igen. Det är inte ett aktivt val. Det är som en kroppslig impuls, som en lysknapp som snäpps på och jag blir 14 år och ångestfylld igen. Det jag mobbades för mest var att jag var tjock och äcklig. Jag var inte tjock. Jag var helt normal. Idag är jag tjock. Jag mobbades in i en ätstörning som idag gjort mig tjock. Och idag, på dagfesten, fasade jag för att träffa på folk från för. I mitt 14-åriga medvetande skulle dem ju då få rätt. Där skulle jag stå. Tjock. Deras ramsa skulle väckas till liv.
Frida är en Belgian Blå, så fet att hon varken kan stå eller gå.
Min syster satt och pratade med en kille och det visade sig att vi var födda i Skanör samma år. Jag kände inte igen honom. Vi tog av våra solglasögon och han kände igen mig direkt. Så sjukt, det är ju du sa han och började skratta. Och det knäppaste är att jag knappt kände igen honom. Jag minns inte om han mobbade mig. Jag har inte en aning om han vet om att jag var mobbad. Var han delaktig? Är han kompis med mina gamla plågoandar? Paniken började krypa inne i mig. Min outfit började krympa och jag började svälla. Jag kunde känna hur mina lår började flyta ut över stolens kant, hur mina fötter svullnade och spräckte sandalerna. Hur byxdressen sprack och jag satt där, på dagfest, avklädd, tjock, naken. En loser. En fet loser. I fullt dagsljus sprack mina kläder och inte någon outfit, eller någon frisyr eller något smink kunde dölja sanningen.
Frida är en Belgian Blå, så fet att hon varken kan stå eller gå.
Jag drabbades av det man skulle kunna kalla akut söndertrasad självkänsla. Jag hatade mig själv för att inget i mitt liv längre spelade någon roll. Fina vänner. Underbar man. Ljuvlig dotter. Grym karriär. Omtyckt och framgångsrik. Inget hade något värde när jag stod ansikte mot ansikte med mig själv som 14-åring där allt kretsade kring den där påhittade tjockheten. Jag har kommit så långt. Tiden när jag drömde om att skära av fettet från kroppen är borta. Jag har inte på många många år försökt kråka upp mat. Jag svälter mig inte. Visst jag överäter, känsloäter, försöker hitta en balans men jag har inte en aktiv ätstörning som slukar varenda minut av mitt liv. Jag stoppar inga galgar i halsen. Jag dricker inte vatten med salt i. Jag stoppar inga fingrar i halsen. Men när jag kom hem igår var det de enda tankarna jag kunde tänka på. Och varför? Jag vet inte. Jag vet bara att den kvinna som kom ut genom dörren på dagen kom hem på eftermiddagen som en slutkörd fjortis.
Jag hatar dem. Jag hatar mig. Jag hatar situationen. Jag hatar att vi kvinnor ibland balanserar på gränsen där en enda sekund kan övermanna oss och kasta in oss i självhatets och självföraktets gap. Jag hatar att jag aldrig med hundra procent kan säga att jag är frisk. Att jag inte har sjuka tankar om mat, kropp och vikt. Jag hatar att jag inte är fri. Jag vet att allt kommer kännas bättre imorgon. Att min rationella sida kommer vinna. Jag kommer skaka av mig känslan, jobba på självkänslan och sträva bort från monstret i mig. Men jag måste erkänna att just idag, känns det förödande att en fest, en obetydlig person, ett igenkännande som kunde vara lika vänligt menat som det i mitt huvud var hånfullt menat, fullkomligen raserade mig.
Kanske är det dumt att skriva om det här. Vara så naken. Erkänna att jag inte är den där kroppspositiva kvinnan som älskar sin kropp hur den än ser ut. Jag som alltid säger att man aldrig ska blogga i affekt och så gör jag det nu. Samtidigt tänker jag att ni säkert är många som kan känna igen i er mina känslor kring akut kroppspanik. Kanske vi kan peppa varandra lite extra idag?
Kram!
Jag vill bara krama dig. Jag vet inte om jag var mobbad eller omtyckt jag vet bara att jag kände mig annorlunda, utanför. Berodde det på att vi bodde på landet långt från kompisar och stan? Att vi inte hade samma ekonomi som en del familjer? Jag har inte en aning och jag vill egentligen inte veta, jag vill bara leva nu. Och förstå att mina vänner älskar mig som den jag är. Precis som dina gör. Ändå stod jag där och velade om badäkten.men jag la ut bilden trots att mina lår var för stora.
<3 Petra, och ALLA ni andra som kommenterat detta inlägg. WOW vilken kärlek. WOW vilket systerskap. Jag mådde riktigt blä och ni fick mig att le, skratta rätt ut, gråta någon rörd tår och sen pill myself together. Vad hade jag gjort utan er! Stort stort tack!
Åh Frida, jag vill bara ge dig en stor kram och en slap in the face because girl you are fierce and you know it! Du är fantastisk och stencool och ett massivt föredöme för din dotter. Ditt politiska engagemang liksom ditt professionella gör att du förändrar liv och samhället! Shit pommes vad det är viktigare än vilken storlek du har på byxor. Och för mig är du dessutom en modeförebild (men det är ju bara en parentes). Dina mobbare önskat jag evig analklåda.
Jag har, trots min storlek, aldrig varit mobbad så jag kan inte säga att jag vet hur det känns men jag förstår känslan av att känna sig blottad och naken. Det är hemskt att det kan svänga så fort från lycka till misär.
Att vara kroppspositiv innebär inte att man älskar sin kropp hela tiden, det innebär att man är tillåtande. Tillåtande att kroppar ser olika ut och att alla kroppar har samma värde.
Jag tycker du är fantastisk som öppnar dig så totalt i blogginlägget, det har garanterat värde för alla de som lever i en verklighet där mobbning ingår i vardagen.
Stor kram till dig och styrkekramar till alla dem som kämpar mot mobbning!
Tycker det var bra att du skrev, man kan ju hoppas att dina gamla plågoandar läser men framför allt för dig själv. Skönt att skriva av sig tror jag. Jag tycker du är en fantastisk förebild. Jag själv har ett antal printbilder i min mobil på outfits du haft på dig, böcker du rekommenderat, inredninsbilder mm. Sluta aldrig att vara den du är, tänk på att DU är värd mer. Ser fram emot nya inlägg varje dag.
Så modigt och så ärligt och så viktigt inlägg. Just den där känslan som inte går att styra trots att man vet bättre. Så svårt. All kärlek till dig. Jag beundrad dig så mycket.
Du är modig som berättar! Tack för att du delar med dig. Det tog mig ungefär 10 år innan jag kunde åka tillbaka till min gamla hemstad (och då bor ändå min pappa där och jag har varit ”tvungen” att åka ditt kontinuerlig) och känna mig lugn. Än idag går jag i den på gatorna (och då är jag där kanske två gånger om året och det är 13 år sedan jag flyttade därifrån) och känner ”Haha. Där fick ni loosers, ni bor kvar och jag har blivit ”något”. Mår ständigt dåligt över att jag ska känna så, att jag har något att bevisa men så är det. Mobbning sätter spår och orsakar sår som kanske aldrig riktigt läker.
ja jag känner igen det där behovet av revansch. Men jag märkte att det tog energi av mig. så jag släppte det. nu finns inget behov av att vinna eller bevisa något.
Åh fina Frida så synd att det blev så för dig på festen att du fick den känslan, jag sänder en stor kram till dig.
Jag tycker att du verkar vara en fantastisk människa och jag hoppas att du en dag kommer tänka annat än så som du gjorde på festen, för vet du vad du har ju faktiskt mycket som många inte har
* du är gift med en man som älskar dig massor precis som du är det är ju värt massor
* du har en fin dotter som älskar dig och ser upp till dig, för henne är du hennes förebild
* du äger ett fint hus
* du har ett grymt jobb
* du har en fantastisk blogg
* du har en grym personlighet
Så vet du de som mobbat dig kanske inte alls är lyckliga själva för oftast så är det ju så att om man mobbar så mår man inte särskilt bra själv, eftersom man måste hävda sig genom att trycka ner andra, de kanske hade en dålig uppväxt medans du hade en kärleksfull familj. Mycket grundar sig ju i avundsjuka.
När jag gick i skolan var jag jätte smal och blev retad för det, man sa att blåser man på dig så går du väl av. Men idag är jag betydligt rundare och i skolan brydde jag nog mig inte så mycket om vad de sa om att jag var så smal. Jag umgicks ändå inte med så många i min egen ålder hade jätte mycket äldre vänner och mest killar och de tyckte ju om mig som jag var det räckte för mig.
Du är bäst Frida låt aldrig någon ta det ifrån dig
Kram Linda
Så svårt att veta vad jag ska skriva, vill egentligen bara säga att du är ju så grym och har åstadkommit så mycket (karriär, familj, övriga engagemang!) och du såg helt fantastisk ut på bilderna här ovan 🙂
Du fantastiska – magnifika – vackra kvinna så modigt av dig att dela med dig av dina känslor.
Är själv inte så glad för att gå på återträffar och råka träffa fel personer, de som lockar fram alla känslor på en och samma gång. Vi får tänka på allt fint vi har i livet nu 💕💕💕
TACK för det här inlägget! Jag vet precis. Jag har inte ätit en enda måltid sen jag var 16 utan att ha någon form av ångest över dess innehåll. Aldrig på riktigt njutit av mat utan bara svultit mig, överätit, stoppat fingrarna i halsen och sen lovat mig själv att jag aldrig ska göra det igen. Men det är SÅ svårt att komma ifrån sitt unga jag. Tack Frida för att du delar med dig, du är vacker och stark! <3
Jag förstår precis vad som hände dig. Att bli kidnappad av starka känslor från förr och ens inre barn har panik för att inte duga. Vi blir det förtvivlade barnet i den stunden och även om människor vill en väl och säger åt en ”att inte tänka så,att du har så mycket bra saker i ditt liv som är bättre att fokusera på” så fortsätter barnets ångest och panik. Jag vill ge ditt tonårs jag bekräftelse för sina känslor, för hon var fanimej utsatt för tortyr! Jag plockar upp henne i famnen och ger henne kärlek o tröst 💖
Jag tror att alla ens inre demoner kan göra så; dyka upp plötsligt och oväntat och hugga en i hälsenorna när man minst anar det, och det är så sorgligt. Men samtidigt så blir det längre och längre mellan gångerna, när man kommer ”ikapp” sin personlighet. En del är late bloomers (jag också), men när man väl blommar upp, ja då är man faktiskt fantastisk! Precis som du är nu!
Det här var ett väldigt starkt inlägg – och det är ju det som gör sin blogg så speciell. Du skriver om allt, högt som lågt, allvarligt som lättsamt och fnittrigt – och du gör det så bra!
Vill också skicka ett ton med pepp till dig! Du är så himla bra!! Men jag tänker att det kanske är ngt annat ändå?! Med eller utan hus, slott, koja, finaste maken o dottern, advokattitel, mullig eller smal hade man inte känt likadant ändå när plågoanden knackar på? Har själv känt sådär o undviker i hemlighet en rad occasions där jag vet att risker finns. Jag vet att jag gör det för jag blir en mes, även om jag har jobbat upp mitt självförtroende idag o inte alls är det längre. Har därför funderat en del på om det beror på att ’dem’ valde bort mig utan att ta reda på om jag är trevlig, glad, eller kul. O nu när man är förändrad o 20 år har gått så behövs en lång jädra utläggning om man ska få revansch så d blir ingen. Man kan liksom aldrig få upprättelse… eller?! Du har redan visat alla vad du går för o har uppnått! Jag lovar att alla gamla spöken följer din blogg o gärna hade velat hänga med dig i din trädgård med din familj. Men det får de inte! För det vill inte du! End of story!!!
Oj vad jag känner igen mig. Det finns då många jag är rädd för att träffa för att jag blir så liten då.
Även om du är kroppspositiv tror jag även dessa inlägg är viktiga. För att visa att det inte alltid är så lätt. Att man får bakslag, mår dåligt och sen ställer sig upp igen. Ingenting i livet är en rak väg och personligen så älskar jag att få läsa om svaga stunder. Få känna att jag inte är ensam utan att ändra också har dåliga dagar eller stunder.
Kom till den här sidan via Gulan. Tycker det var värdefull läsning, jordnära beskrivet. Är inte ett dugg förvånad över hur du upplever läget. Synen på sig själv är något av det svåraste att komma tillrätta med som livet gestaltar sig här och numera. Vägledning saknas. Lars Ahlin var mycket av en väckarklocka för mig.
tack för en fin kommentar! Det uppskattar jag!