Två små minnen att aldrig glömma bort

Jag har två små minnen från denna vecka som jag aldrig vill glömma. Som när jag var mitt i dem kände att det här är den finaste stunden i livet. Det är ju en av de finaste sakerna med att blogga, att man får spara sina minnen där. Och även om man råkar glömma så finns de kvar här.

I måndags skulle Estrids förskola fotograferas med gruppbilder och porträttbilder. Estrid var väldigt ängslig, rädd och ville inte gå till förskolan. Hon tycker inte om när hon tvingas stå i centrum utan vill kunna välja det själv. Jag sa till henne att hon inte behövde fotograferas, men att hon alltid kunde försöka innan hon bestämde sig. Jag sa att vi kunde ha ett hemligt trick att plocka fram om det pirrar för mycket i magen. När det blev för läskigt skulle Estrid knyta handen i en liten näve och låtsas att jag höll om hennes hand. Hon skulle komma ihåg att jag älskar henne, är stolt över henne och vet att hon klarar allt. Senare på dagen var jag i tingsrätten för en rättegång och just denna rättegång kände jag mig lite extra nervös inför. När domaren gav mig ordet tog jag ett djupt andetag och precis innan jag började prata insåg jag att min hand var knuten i en liten näve och jag låtsades att Estrid höll om min hand.

Kärleken i en familj kan verkligen bära en på fantastiska vis. När jag hämtade Estrid på eftermiddagen var det en väldigt stolt och glad tjej som kom emot mig. Hon hade vågat att fotograferas och hade fått hjälp av en fröken som höll hennes hand utanför bild. <3 <3 <3

Det andra minnet hände igår. Estrid var sur och grumpy (vad är det med treåringar!?!?) och jag orkade verkligen inte mer. Jag tog hushållspappershållaren som mikrofon, satte på väldigt hög musik och uppträdde för Estrid. Hon tyckte jag var en riktig knäppis, fram tills jag erbjöd henne den klassiska kryddburksmikrofonen. Med basilika i handen och en Elsaklänning på kroppen uppträdde Estrid för mig med ”let it go” och ”vill du inte ut och leka”. Hon dansade och sjöng och när hon inte längre ville ha uppmärksamhet fick jag inte titta på henne mer. Jag blundade men kisade kanske med ett öga då och då på henne. Och när ingen ser, då dansar hon liderligt och känslosamt. Då är hon en balettprinsessa. Med basilika i näven.