Vad jag önskat att jag visste som tonåring

När jag var tonåring oroade jag mig mycket för framtiden. Hur skulle livet bli? Skulle jag komma in på juristprogrammet? Var det rätt val för mig? Hur skulle det bli med kärleken? Var skulle jag bo egentligen? Det kändes som att hela livet bestod av tusentals pappersbitar som kastats upp i luften och sedan landat huller om buller.

Åren gick och pappersbitarna föll på plats. Egentligen har mitt liv varit ganska så rakt. Inte emotionellt men i allt annat. I sjuan på högstadiet var det klart att jag behövde ha bra betyg för att komma in på IB-programmet på gymnasiet. Så jag studerade hårt. Med ett enda mål i sikte. På gymnasiet var fokus att få bra betyg för att komma in på juristprogrammet. Jag studerade hårt. Med ett enda mål i sikte. På juristprogrammet var fokus att ta mig igenom utbildningen (det här med högsta betyg fick jag aldrig till där) för att med andra meriter i ryggsäcken få ett arbete på en advokatbyrå. Ett enda mål i sikte. Jag fick arbete på en advokatbyrå och visste att nu hade jag tre år framför mig och tre obligatoriska kurser och två obligatoriska prov för att bli advokat. Det slutgiltiga målet sedan jag var tio år gammal. Ett enda mål i sikte.

Nu har jag kommit i mål. Pappersbitarna har trillat tillbaka på marken och pusslats ihop i rätt ordning. Jag bor där jag vill bo. Lever med mannen jag vill leva med. Och jobbar med det jag alltid ville jobba med. Men vill jag det fortfarande?

Nu tittar jag på den här ihopfogade papperslappen och tänker ”ska det här vara mitt liv hela livet nu”. För några år sedan hade jag sagt till tonåringen Frida att allt kommer lösa sig. En pappersbit i taget kommer läggas på plats och allt kommer bli bra. Men det är som att luften gått ur mig. Jag kan inte säga det längre med kraft i rösten. För jag är så förvirrad. Vem är jag? Vad vill jag göra? För första gången i mitt liv står jag utan ett klart mål. Det gör mig orolig i själen. Som att jag planlöst flyter omkring och livet bara händer runt mig. Vad gör jag nu med livet?

Min kära far säger att jag har en för tidig fyrtioårskris. Är det det jag har? Eller är det såhär det blir för en målinriktad bulldozer till kvinna som plötsligt står utan mål. Som har kommit i mål? Nu är det precis som att jag inte vågar lita på det råd jag gav mig själv för några år sedan. ”Chilla, allt löser sig.”. Kommer allt lösa sig? Hur ska man lösa något som man inte vet vad det är? Vad är det jag egentligen ska lösa? Ska jag kanske bara njuta av att vara klar nu? Samtidigt som jag ser hur resterande 40 års arbetsliv kommer se prick likadant ut som det gör idag. Planlöst flytande omkring i ett liv som bara händer.