Jag har valt att sluta med all politik. Jag förstår att detta beslut kommer plötsligt för er, för det gjorde det även för mig. Jag har alldeles nyss gått ut med min kandidatur till Liberala kvinnors ordförande. Jag har likaså alldeles kort dessförinnan fått en förtroendeplats inom den kommunala politiken samt i den regionala. Samtidigt som detta pågick har jag ett krävande arbete, en blogg som tar väldigt mycket tid men som jag likväl älskar. Jag har en man och ett barn, ett hus och en trädgård. Jag har familj och vänner.
Jag har länge känt mig stressad som att hjärnan alltid är i gång. Och jag älskar känslan av att ha mycket att göra. Men nu är det för mycket. Jag får inte ihop det. Istället slits jag mellan alla mina måsten och kan aldrig bara landa. Jag började märka av att stressen varför stor när jag kom på mig själv med att försöka undvika att träffa vänner. Jag hade ju varken tid eller ork. När någon föreslog att vi skulle hitta på något kul sa jag alltid nej. På bekostnad av David och Estrid, eller den som nu föreslog något skoj.
Jag älskar politiken. Jag älskar allt det har lärt mig och alltid lär mig. Människorna jag har lärt känna och känslan av att vara där det händer. Problemet är inte att jag inte tycker om det. Problemet är att jag har väldigt många saker som jag också tycker om lika mycket. Jag insåg att jag var tvungen att välja och välja bort.
Nu gör jag det. Väljer bort. Jag kanske gör ett misstag. Jag kanske bara har en svacka. Jag kanske borde kämpa lite till. Men det går inte. Jag bara måste välja bort. Att komma fram till det här beslutet var en otrolig pärs med mycket tårar och en hel del ”krissamtal” med David, syrran, pappa och Sara och Madde. Jag har fått bra råd och input men i slutändan var jag tvungen att låta magkänslan få styra mig.
Jag måste gå min egen väg. Jag måste lyssna inåt. Jag vet att min magkänsla signalerat under en tid men jag har tryckt undan det och fortsatt framåt och uppåt. Jag har hamnat som i ett hamsterhjul där jag velat testa, tacka ja och konstant vara i rörelse. Det var med stort vemod jag kom fram till det här beslutet. Med en stor känsla av sorg och att göra människor besvikna. Och svika deras förtroende och investering i mig.
Men vad är väl allt detta värt om jag blivit en person som inte vet vem jag är utan alla ambitioner. Om jag konstant försakar något eller någon. Eller mig själv för den delen.
En sten har lättat från mitt bröst och jag ser fram emot att hitta en annan väg. Göra lite själslig inventering och stanna upp och börja känna efter. Leva lite mer stilla. Inte nödvändigtvis långsammare. Men stilla.
Du är så himla klok Frida. Du har all tid i världen att satsa på politiken. Man är aldrig för gammal att ta upp något man brinner för.
Ibland måste man priotera och sätta sig och sin familj främst.
Jag vet att en dag kommer du göra så mycket bra för den svenska politiken. Men just nu behövs du någon annanstans.
Oavsett så vet jag att du kommer lyckas med allt du tar dig för.
Kram Katarina
Tack för fina ord! Det var ett väldigt tufft beslut och vissa stunder är jag lättad andra stunder ångrar jag mig och känner att jag gjort ett misstag. Men när allt kokar ner så handlar det om Estrid, min familj och mitt välmående. Och det kan man ju bara inte kohandla med.
Helt rätt beslut! Det är du och bara du som vet vad som fungerar för dig. Undvik den där väggen och bromsa i tid. Det låter som att du gjort just det. 🙂
Tack för peppen! Det betyder mycket! Jag är inte intresserad av väggen. Och då måste man skoningslöst välja och välja bort. Även om det känns svårt.
Förstår att det är sammankopplat med en massa ångest och tårar, men magkänslan ska man lite på. Det är ju ingenting som säger att du aldrig kan styra in på politikerbanan senare! Kram på dig!
Du har så rätt så! <3 Tack för omtanken!