I helgen var jag i Stockholm för styrelsemöte med Liberala kvinnors centralstyrelse. Livets styrelse! Wow, vilka personer som ingått i denna styrelse. De här kvinnorna har blivit människor för livet. Jag tror faktiskt vi haft en helt unik styrelse. Vi har aldrig haft konflikter utan har alltid alltid alltid kunnat diskutera livligt och sedan glada i hågen lämnat rummet och varit de bästa av vänner.
Vi har alltid haft våra styrelsemöten i riksdagen och jag måste fortfarande nypa mig i armen att jag varit där. På insidan.
Det var ett fint men sorgligt möte. Vid landsmötet om några veckor lämnar Gulan som ordförande. Jag och några andra kvinnor lämnar också styrelsen. Det var vemodigt att veta att det här är sista gången som guldgruppen sitter i möte. Det har varit en underbar tid. Gulan har under dessa år blivit min mentor och nära vän. Och det är obegripligt. Jag minns första gången hon ringde till mig och jag svettades så om händerna att jag höll på att tappa telefonen. Det var som att få ett samtal från Obama. Bredvid Gulan sitter Erika. Vår förbundssekreterare. Vilken kvinna. Hon är nog den mest ambitiösa och kompetenta kvinna som finns. Hon har lyft Liberala kvinnor på ett sätt som aldrig varit innan.
Ja, detta blir nog lite av ett hyllningsinlägg men dessa kvinnor. De har inte en aning själva om vad de gjort för mig. Hur de fått mig att känna. Bakom mig ser du från höger Ulrika, som är den gladaste och varmaste norrlänning jag någonsin mött. Sen kommer Karin och Britt-Inger, som tillsammans med en annan kvinna tillhör min grupp av powertanter. Jag älskar dem! Sätt dem i ett utanförskapsområde och de hade styrt upp enbart genom en blick.
På riksdagen är allt väldigt tjusigt. Som här i Svensk tenn hörnan. <3 I denna hörna firade vi med bubbel och skratt, och en och annan tår. Jaja, jag erkänner. Tårarna var från mig. Men det är så otroligt sorgligt att jag lämnar politiken. Och när ingen är besviken utan alla hyllar ens beslut och mod, backar mig och står bakom mig. då blir det tårigt helt enkelt.
Efter en grym dag med inspirerande diskussioner spatserade vi i grupp genom Stockholm. Det var vackert men vemodigt.
Vi åt på Tabbouli. Libanesiskt och ljuvligt. Och så mycket mat. Trodde jag skulle spricka! Vi stängde restaurangen. Personalen fick ta till drastiska metoder för att få oss att lämna. Lampor tänder, bord förbereddes för morgondagen, golv sopades men vi ville inte bryta upp. Som vi skrattade denna kväll. Vin, vänskap och starka band förenar oss. Och generationsklyftan var total när jag pratade om laxen och ingen förstod att jag pratade om ”den” (nu kanske du kliar dig i huvudet. Jag ska befria dig från tanken. Kvinnans underliv pratar vi om). Varför vi pratade om den är en helt annan historia. Men som vi skrattade.
Här är gänget. Mina kvinnor! Jag älskar dem!
Svensson out!
Tågresan hem tog mig förbi snöiga och vackra landskap. Och ingenstans tänker man väl så bra som på tåg. Jag funderade mycket på varför jag slutar med politiken. Vad är det som ska få ta mer plats. Och det är vardagen, livet, mitt hem. Därför gjorde jag något underbart. Jag klickade bort alla politiska dokument och öppnade ett tomt word-dokument. Sen började jag metodiskt planera för trädgårdens nya rabatter. Och idag blev jag helt klar. Efter intensiva messengerdiskussioner med min vän Anette har jag landat för en stor rabatt med snittblommor och en hel dahliarabatt på en annan plats. Nu ska jag beställa fröer och lökar och invänta ett speciellt paket från min powertant Karin. Hon har lagt sina vackraste dahliaknölar i ett paket till mig. Postnord, nu tar ni det jäkligt försiktigt med leveransen!
Livet va! Så besvärlig ibland men ack så ljuvlig ändå.
