För er som hängt med ett tag vet ni att jag under många år hade ätstörningar. Och det har medfört både större och mindre vikt för min del. Jag skulle säga att den destruktiva fasen är över, men att jag fortfarande har en tendens att stressäta. Och under åren kropp kilona upp. För mig som älskar mode var det ett stort bakslag att inte längre kunna bära mina gamla kläder. Men fördelen var att jag gav Estrid en bra förebild. En mamma som äter allt, inte har dieter och aldrig pratar vikt, kropp eller utseende. Tillslut började dock min fysiska svaghet göra sig påmind. Jag började mer och mer känna mig som en sämre förebild för Estrid. Tung och flåsig, svag och trött. Men jag var fast i samma problem som tidigare. Hur ska jag börja träna igen utan att kicka igång min ätstörning. Hur ska jag på sikt ha lite mer koll på vad jag äter utan att väcka gamla demoner. Detta snurrade i mig under en lång tid, och jag hittade faktiskt aldrig rätt väg ut.
Jag kände till en PT här där vi bor med en egen bakgrund av ortorexi. Jag tänkte att hon kunde förstå mig. Så jag tog kontakt och var brutalt ärlig. Jag hade ett enda tydligt mål. Att träna två gånger i veckan. Det var mitt enda mål. Så vi började träna hon och jag. Två gånger i veckan. Och det har varit FANTASTISKT! Hon har verkligen förstått mig och hela tiden haft träningen på en nivå där det varit en stor utmaning, men att jag aldrig gick därifrån kräktrött.
Min målsättning för varje träningspass har varit att göra något bättre än gången innan. Det kan vara en sekund snabbare eller ett kilo tyngre. Det kan vara en repetition mer. Det har fått mig att hålla destruktiva tankar borta för att jag hela tiden bara haft mig själv som måttstock. Och ett tu tre så började jag jogga. Bara några gånger än så länge och väldigt kort. Men ändå, jag, jogga! Jag gjorde ett yogapass hemma i helgen. Och så signade jag upp mig på ett lopp. I september ska jag springa milen. För första gången i mitt liv ska jag springa en mil. Men helt utan prestige. Jag ska givetvis träna inför det efter bästa förmåga. Men det finns ingen press och ingen skam. Jag kan bryta loppet när jag vill. Det handlar inte om fysisk prestation för mig. Det handlar om att bemöta hjärnspöken.
Nu tränar jag en gång i veckan med PT-Lisa och försöker få till ett eller flera pass själv under veckan. Att börja träna med PT var verkligen det bästa jag någonsin gjort. Det gjorde att träningen är på exakt rätt nivå för mig, vilket gör det lustfyllt och jag går därifrån varje gång och känner mig on top of the world.
Härlig inställning till träning. Detta peppar mig själv att anlita PT för att komma i gång igen med träning. Jag vill bli starkare i kroppen och få mer energi. Tack för en mycket bra blogg.