Idag är det mama tummy day och enligt mig behövs verkligen denna dag. Jag tycker det är alldeles orimligt att vi lever i en värld där en kvinna ska gå igenom vad som kan anses vara kroppens största trauma för att sedan förväntas komma ut på andra sidan med exakt samma kropp. Olyckor, brandskador, operationer och sjukdomar i övrigt anses utgöra skäl för att kroppen förändras men en graviditet ska liksom passera obemärkt förbi. Vi ska lämna BB med en kropp som är redo att återgå till de gamla jeansen. Det läggs en förfärlig stress på kvinnor. Vissa av oss kommer aldrig i de gamla byxorna hur lite vågen än visar för höfterna är för alltid förändrade. Och dessa nya mammor är så stressade över att få tillbaka sin kropp och börjar träna allt för tidigt. Långt innan kroppen är redo. Det ska joggas, styrketränas och powerwalkas nästan innan man slutat blöda.
Vi ser människor på instagram som visar upp en banging body x månader efter förlossning och till dem säger jag ”kul för dig”. Alla andra som inte visar upp sig efter förlossning gör antagligen inte det eftersom de inte ser ut som innan. Och de tror att det de det är fel på. Det är det givetvis inte. majoriteten av oss förändras. Bristningar, slapp hud, försvagade magmuskler, platt rumpa, hängande bröst. Vi ser ut så! Att därefter, när erforderlig tid har gått, återgå till en bra livsstil med bra kost och regelbunden motion är givetvis toppen. Men det kan vänta tills kroppen mår bra igen. Man ska vara snäll mot sig själv som nyförlöst.
Därefter, när kroppen vilat upp sig, och tiden har gått kan kanske livsstilen återgå till hur den var innan. Men blir inte förvånad eller besviken om kroppen ändå förändrats beständigt. Det är helt ok. Jag tycker det är djupt sorgligt att jaga en kropp man hade som 20-åring eller för tiden innan man var gravid. Tiden går och vi med den. Vi kan inte leva ett liv där vi försöker stoppa tiden, än mindre vrida tillbaka den. Det är en kamp dömd att misslyckas och en garanti för ett livslångt liv av missnöje.
Är det fel att vilja gå ner mammakilon? Det är en svår fråga och jag kan inte svara ja eller nej på det. Ja, om det handlar om att vilja ändra på sin yta för att känna sig vacker. Det ska inte behövas en viktnedgång för att känna så. Det är en grundläggande känsla, som är kopplad till självkänsla, och inte det faktiska yttret. Här tycker jag det är viktigare att jobba på sin insida än utsida. Om det handlar om hälsa svarar jag att nej, det är inte fel att vilja gå ner mammakilona. Så länge det sker långsiktigt, kroppsvänligt och helt frikopplat från omdömena bra/dålig när det kommer till tankar om en själv. Om man klarar av att gå ner i vikt på detta glädjefulla, hälsosamma och kroppsvänliga sätt så är det inte fel att vilja gå ner i vikt. Men om man inte har denna okomplicerade syn på det hela bör man återigen fokusera inåt innan man fokuserar på det yttre.
Denna dag vill jag slå ett slag för att faktiskt våga stanna upp. Stryk handen över kroppen. På platserna du avskyr ska du säga förlåt till dig själv. förlåt för att du varit så stygg mot dig själv. När du kommer till andra delar kan du tacka dig själv för musklerna du fått. För att du är frisk och hel. Och om du när du tänker på din mammamage, eller mammakropp, förblindas av självhat måste du avbryta det tankemönstret direkt. Och inte med känsloätning. Döva inte känslorna med mat. Drick ett glas vatten, gör ett yoga- eller avslappningspass från youtube. Gå på en promenad, öppna en bok och läs, eller öppna skrivbok och skriv. Ställ dig framför spegeln och tala dig själv tillrätta som att spegelbilden är du men du är din bästa vän som säger de rätta sakerna. För livet är för kort för detta självhat. Och gud förbjude att detta mörka och hemska skulle föras över till våra barn.
