Hur vågar man bli en 80talsmänniska?

Om du är som jag så ser du kanske på motion och hälsa som något som inte är för dig. En värld du aldrig riktigt passat in i. Men det är värld man vill få inträde till. Det är läskigt att köpa träningskläder i sin nuvarande storlek. Det ÄR superläskigt att gå till gymmet för man tror att alla ska titta. Men vet du, ingen tittar. Jag tänker att det inte heller behöver vara en så stor grej. Det räcker med en nyfikenhet på det okända. Att vara en 80-talsmänniska handlar inte om att gå ner i vikt. Det handlar om att unna din kropp det bästa. Så släpp tankar på att gå ner i vikt och bara omfamna den här nya okända upplevelsen. Hur skulle du känna dig efter ett träningspass? Hur skulle det vara att ha en låda i garderoben full med snygga matchande träningsset? Hur skulle det kännas att njuta av godsaker istället för att skamfyllo proppa i dig dem för att hantera känslor. Våga vara lite kravlöst nyfiken.

För min del har det handlat om rädsla. Jag har så låg tilltro till att jag ska klara det för jag vet att jag sjuttioelvatusen gånger startat en träningsresa men som jag ideligen brutit. Rädslan är då att behöva känna känslan av misslyckande. Men nu har jag insett hur fel mitt mindset har varit. Jag har levt med att livsstilsförändringen måste vara perfekt varje dag. Om jag planerade fem träningspass och bara gjorde två var det ett misslyckande. Istället för att glädjas åt att jag gjorde två pass vilket är betydligt mer än vad jag gjorde förr i tiden. Rädslan för misslyckande har suttit djupt i mig men jag försöker verkligen släppa det. För de tankarna leder ofta till att jag vill ha ett mätbart resultat och där och då blir mitt mindset helt fel. 80talsmänniskans livsstil behöver inte mätas i kilon, centimetermått eller klädstorlekar. Denna livsstil handlar om glädje och respekt mot sin egen hälsa. Det påminner jag mig själv om skulle det komma tankar om att vilja ha mätbara resultat.

Om man lever som 80talsmänniskan blir man äntligen fri från ett liv när alla tankar går åt till att tänka på mat, vad man får äta, hur mycket man måste träna och hur många kalorier man måste kompensera för. För 80talsmänniskan vet vikten av att äta alla mål mat, att äta maten i lugn och ro vid ett matbord och att sluta äta när kroppen är nöjd. Jag har så otroligt många gånger i mitt liv bestämt i förväg vad jag får äta. Och om jag höll mig till den planen ”var det en bra dag”. Egentligen är det helt sinnessjukt för min hjärna kan i förväg omöjligt veta hur mycket energi min kropp behöver på tisdagkväll. Därför är det i min mening destruktivt att ha ett strikt matschema som man måste följa. Då skapas tankar om att man ”är duktig om man låter bli att äta” vilket är otroligt sorglig. Du är varken duktig eller dålig beroende på om man äter eller inte äter. Mat får inte ha en värdering på det sättet. Att planera sina mål däremot tycker jag är toppen då ser man till att man får i sig alla målen och de där viktiga små mellanmålen. Men det måste finnas utrymme för att äta mer eller mindre beroende på kroppens behov en viss dag.

För mig landar allting i frågan om ”hur det känns att må bra”. För all destruktivitet, oavsett vad den innebär, sänker livskvalitén. Det gäller även ett destruktivt ätande. Allt för många kvinnor lever ett liv där de känner att de inte har kontroll över sin kropp. Att vikten bara går upp och upp och att de inte litar på sin förmåga. Jag tror för egen del att dessa känslor händer i mig när jag ser det för kortsiktigt och när jag söker mätbara resultat. När jag släpper de tankarna känner jag mig fri, får en livsglädje och njuter av att jag unnar min kropp, mitt sinne och min själ allt det som jag behöver.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *