Nu är det 11 dagar kvar av min mat- och träningsutmaning och jag känner mig väldigt stolt över mig själv. Jag minns när jag skulle börja med detta och det kändes nästan oöverstigligt med 8 veckor! Jag är stolt över två saker. Dels att jag verkligen gjort mitt yttersta för att följa programmet men också för att jag valt att lyssna inåt i stor utsträckning. Nu mot slutet av programmet börjar träningen bli väldigt mycket och tidskrävande och då känns den inte särskilt kul. Jag upplever att den blir, för mig, hetsig, och då väljer jag att trappa ner den lite. Jag vill nämligen vårda den träningsglädje som jag fått tack vare det här programmet. Nu är tanken att vi ska maxa hela vägen in i kaklet för att gå ur programmet med bästa möjliga resultat. Och för dem som gillar det så är det toppen, men jag gillar inte det. Då tappar jag fokus på att det här är ett sätt att leva och går in i quick fix mode.
Igår var jag ledsen, hängig, trött, PMS:ig och utmattad efter en dag av vabb och tjaffs. Godisskåpet var så otroligt lockande. Jag gick till David och sa som det var. Han gav mig alla de argument som jag i stunden inte kunde ge mig själv. Jag kände mig arg, frustrerad och att det var hemskt synd om mig. Men inne i mig finns den här djupa längtan efter kvinnan jag vill vara och hon känsloäter inte. Hon gör bara inte det! Så jag avstod. Jag kände mig inte duktig. Jag kände mig inte som en bättre person som avstod godis. Men jag kände mig stark. Att jag bestämmer över mitt huvud och att jag lärt mig hantera mina känslor och rida ut dem. Jag kände mig lättad som lyckades bespara mig alla de tvivelaktiga känslor som för mig uppstår när man hanterat känslor med mat. Det är den stora vinsten för mig. Det gör mig mer stolt än något annat.
Jag fick en fråga av en av er. ”Hur gör man en livsstilsförändring och hur behåller man uthållighet?”. Eftersom jag är mitt i en livsstilsförändring och kämpar med uthållighet så tänkte jag att det kunde vara passande att svara på detta när man står i stormens öga.
Svaret på hur man gör en livsstilsförändring är att hitta ditt ”varför”. Det måste gå djupare än ”jag vill bli smal”, ”jag vill känna mig fin”, ”jag vill få bra kondition”. Mycket mycket djupare än så. Jag klarade för första gången att göra denna livsstilförändring för att mitt varför är otroligt skrämmande. ”Jag vill gå ner i vikt så att vi kan få IVF så att Davids och mitt äktenskap aldrig kantas av bitterhet från hans sida för att hans fru inte kämpade för ett till gemensamt barn”. Du kan tycka vad du vill om mitt varför och det är helt ok. Ens varför måste vara otroligt personligt och starkt. Min vilja av att göra David lycklig, att ha ett starkt äktenskap och min rädsla för att någon av oss ska leva med bitterhet är mitt varför. Mitt andra varför är ”jag vill leva i total frihet”. Jag orkar inte leva mer med känsloätande, tvivel kring mat, oro över min framtida hälsa, obekväm när min tjocka rumpa inte riktigt får plats i flygplansstolen osv.
Jag vill inte vara särskilt smal. Jag vill mest vara vanlig, vad det nu är. Jag vill kunna gå in i vilken affär som helst och veta att i vart fall den största storleken på plaggen kommer passa mig. Jag vill kunna åka alla karuseller med Estrid (det kommer aldrig hända men jag vill veta att min kropp inte är i vägen). Jag vill känna min kropp och veta vad törst, hunger och mättnad på riktigt känns som. Jag vill kunna springa milen. Jag vill känna att jag är sundhetens gudinna! (ja, varför nöja sig med att man är en sund morsa liksom!?).
Vad vill du förändra i ditt liv? När du vet det börjar du tänka ut ditt varför. Sen kommer vi till den svåra biten. Uthållighet.
Uthållighet behöver inte vara så svårt har jag märkt. Genom att minska mina valmöjligheter, ha en ”nu köttar jag detta”-mentalitet, mycket mutor och belöningar och total ärlighet mot vänner och familj har jag fått mycket gratis. Jag ser det som en livslång resa och därför är inget någonsin ”kört”. Det gör inget om jag missar ett träningspass eller gör ett avsteg från min plan. Men innan jag gör avsteget ställer jag mig frågan: ”tänk igenom avsteget noga och svara ärligt, hur kommer jag må långsiktigt när jag gjort detta avsteg”. Om svaret är att jag är medveten om avsteget och det kommer kännas bra i det långa loppet så gör jag det. Men oftast har mitt svar varit att det kommer kännas bra i stunden men efteråt kommer jag gräma mig för att jag inte hedrade mina åtaganden. Då VÄLJER jag att hålla mig till planen. Ingen tvingar mig. Det är inte synd om mig. Jag gör ett medvetet val. Det är empowering!
När jag gjort avsteg från planen som efteråt visade sig inte skänka mig glädje är jag snäll mot mig själv. Jag hänger inte upp mig på det, men jag analyserar noga varför jag gjorde avsteget. Och försöker göra en plan för hur jag kan agera annorlunda nästa gång jag befinner mig i en liknande situation.
Mest av allt försöker jag njuta på vägen. Göra resan speciell och härlig. Unna mig massage, kläder och upplevelser.
