Igår träffades bokklubben och det var så mysigt! Vi är totalt 11 stycken men det är alltid lite frånfall från gång till gång. Igår var vi 8 stycken och allihop hade lyckats få till att läsa månadens bok – Malma station av Alex Schulman. Och nu tänkte jag att ni skulle få en recension. Det var en mycket bra bok! Det finns ingen författare i Sverige som med sådan nakenhet kan beskriva känslor. Jag tyckte det var svårt att läsa boken, stundtals nästan ångestfyllt för när det är för jävligt, ja då är det verkligen förfärligt. Avgrundsdjupt och som en pil rätt in i bröstet.
Vi diskuterade mycket bokens struktur. Den är mer uppdelad kring specifika minnen. Det är många minnen som man som läsare tror ska spela en roll, att de ska komma tillbaka som en råd tråd, men det gör de inte. De bara är där som ett minne och jag som läsare ska själv besvara hur detta påverkade personen det handlade om. Ibland kunde man känna att säcken aldrig knöts ihop och att boken lämnades ofärdig. Vi diskuterade att det kanske har att göra med att Alex inte är färdig som författare. Å andra sidan består hela hans berättarskap, oaktat om det är bok, teater eller podd, av små berättelser. Oftast ingen helhet utan enbart en specifik händelse. Hans skapande består inte av berättelser utan om detaljerade nedslag från dåtiden.
Jag kan verkligen rekommendera boken och alldeles särskilt om man, som fler i bokklubben gör, lyssnar på Alex och Sigges podd. Det blev naturligt att även diskutera deras podd. För Alex skapande är så tätt förankrat med hans person. Han är väldigt självutlämnande och även om boken är hans första skönlitterära verk går det inte att bortse från allt man vet om honom som person. Jag tycker han är en av Sveriges bästa författare och väldigt unik i sitt berättande. En närvaro till det fula, och ett mod att släppa fram det, som många inte vågar. Det gör att boken vibrerar av känslor och man med den.
Igår var vi hos Jessica som hade gjort så fint med tomatsoppa, ostar, plock, vin och baguette. Det är underbart att samlas bara vi kvinnor och prata. Om boken, om känslor, men också om det vanliga kring livet man lever. Jag är så tacksam för kvinnorna i mitt liv. Nästa gång ska vi vara hos Viktoria och hon har valt en bok som verkar så spännande. En tysk författare som jag aldrig hört talas om. Boken heter Allegro Pastell skriven av Leif Randt. Jag längtar redan tills nästa bokträff.
