Så blev det julafton, och vilken julafton vi hade! Helt underbar. Hela julen hade gått i lugnets tecken och jag tror det var därför julen blev så skön. Alla bidrog med något i matväg så det blev inte alltför betungande för någon. Vi sänkte kraven och struntade i glitter till granen och att skicka julkort. Vilken befrielse att fokusera på varandra och inte alla måsten som är förknippade med julen. Vi hade också bestämt att göra secret santa så varje vuxen behövde bara ge till en annan vuxen. Då slapp man även klapphysterin, verkligen skönt!
Vid halv tre anlände vi till mina föräldrar och i år firade jag, David och Estrid tillsammans med Estrids mormor och morfar, farmor och farfar, gammelmormor och gammelmorfar och moster, morbror och hund. Hela tjocka släkten. 
Alla var julfina med röda slipsar, klänningar, byxor, rosetter, väskor och skor. En mycket fotovänlig jul med andra ord. Estrid hade en röd klänning från polarn och pyret och dagen inleddes med Kalle. Estrid var sådär intresserad men jag fick ändå till känslan av att herregud nu sitter jag äntligen och kollar Kalle med min skruttis. 
Under tiden serverade David fördrink som bestod av vitvinsglögg och Schweppes russian. Tummen upp, även från min morfar!
Överallt brann ljus och spred värme och det där mjuka skenet som bäddar in hela dagen. Alla kollade inte Kalle utan vi var lite utspridda. 
Morfar och pappa satt i vardagsrummet och småsnackade och när jag ser den här bilden (och andra på mina morföräldrar) så blir jag alldeles tårig. Tänk, vi var fyra generationer denna jul. Så mycket liv, erfarenhet, minnen och historier som samlades runt bordet. För att dra ett axplock berättade min morfar om hur det kändes att sitta i en kall källare i Berlin samtidigt som bomberna föll. Min mormor berättade om hur kungen kastade en snöboll på henne som barn. Min mormor berättade om hur hon var hembiträde åt en kvinna som hade för vana att ta av sig kläderna och ligga på en divan lite precis hela tiden och historien ledde till så mycket skratt att vi alla fick torka tårarna, hämta andan och min syster och jag hamnade dubbelvikta av skratt med pannan mot bordet. 
Tillbaka till Kalle. De nya Disneyfilmerna verkar fenomenala. Den trötta sengångaren var hur rolig som helst och filmen om de gulliga och mycket skånska dinosaurierna ledde till många skratt och alla enades om att vi måste se dem!
Här sitter Davids pappa Lars, David och Davids mamma Rigmor. Estrids farmor och farfar och de är så glada i henne. Dagen efter träffade vi Davids föräldrar igen och tur var väl det eftersom farmor utbrast, åh jag hade redan fått Estrid-abstinens!
Sen åt vi! Sillar, laxar, köttbullar, prinskorvar, jansons, ostar, korvar, bröd och allt annat på julbordet. Mina måsten är prinskorvar, köttbullar och brysselkål. Annars är väl julmat inte sådär fasligt spännande kan jag tycka. Vi åt iallafall gott och länge och sen satt alla kvar vid bordet och småpratade. För mig var den här julen speciell, för vi verkligen pratade. Om ljuset och mörkret, om omvärlden och med två invandrade morföräldrar är det inte alls svårt att dra kopplingar till dagens människor på flykt. När min morfar tittade på mig och sa att ljudet från de fallande bomberna, det glömmer man aldrig, då ville jag bara gråta en skvätt. Att vi människor aldrig lär oss av historien. Med en syster som är HR-specialist och kunnig i arbetsfrågor och jag som är kommunpolitiker blev det generellt mycket prat om politik och det var spännande.
Och skratten! Så mycket skratt och glädje. Denna jul var vår första med Estrid och eftersom vi alla för första gången firade tillsammans tror jag alla bar med sig en känsla av tacksamhet att man fått dela Estrids första jul. 
När mandelmusslorna plockats fram och ätits upp hade mörkret sedan länge fallit. I kristallkronan var levande ljus tända och den glittrade som en enda stor juvel. Vår lilla tomtenisse jamsades (fick på sig pyjamas) och sedan var det dags att titta efter om jultomten hittat hela vägen till Malmö. Mer om det får ni se i nästa del.
