Varför vi borde prata om tjocka som ätstörda.

Jag är tjock därför att jag har en ätstörning. För många lever fortfarande bilden kvar av att ätstörningar innebär en extrem undervikt eller att man kräker eller laxerar efter födointag. Men det är inte så. 20 % av alla som har ätstörningar har anorexia, 10 % lider av bulimi och resterande 70% kategoriseras till gruppen UNS, utan närmre specifikation, vilket är att man hetsäter utan kompensation. Oavsett hur ätstörningen gjort att din kropp rent fysiskt ser ut så delar ätstörda många beröringspunkter och har samma tankar. Skillnaden mellan att svälta sig, kräka eller hetsäta ligger bara i sättet man väljer för att försöka uppnå en smalare kropp eller lägre vikt.

När jag började behandlas för min ätstörningar fick jag rådet att läsa boken mattilåtet av Gisela van der Ster. Det är min bibel. Det är den bok jag läser om och om och om igen för att bli påmind om vad jag måste göra för att hålla min ätstörningar på rätt sida. Alltså på den tysta sidan, där den hålls i schack. Jag har haft ätstörningar sedan jag var 10 år gammal. Det är över två tredjedelar av mitt liv. Därför tror jag inte att mina ätstörda tankar och ett ätstört beteende helt kommer försvinna. Men med rätt tekniker och rätt hjälp håller jag det i balans. Jag lider av övervikt orsakad av hetsätning, alltså en hetsätningsstörning.  

Det jag älskar med denna boken är att den lär ut saker om mat. Den krossar myter, förklarar pedagogiskt varför en överviktigt ändå kan ha en kropp som svälter, varför man blir svullen när man börjar äta och varför man som ätstörd måste salta på maten.

Det är allt för många tjocka som tror att de bara är lata. Som inte förstår att de är ätstörda. Att deras övervikt är kopplat till en hetsätning. Ätstörning kan också vara något som man levt med länge eller en kortare tid och man kan vara olika hårt drabbad av den. Jag önskar så att vården, träningspersonal skolpersonal och föräldrar, hade kunskap om detta. Att övervikt inte alltid går att bota med ”mindre kalorier in än ut”. Utan att övervikten handlar om svårigheter i själen. Och att dessa kan ta sig uttryck i utåtagerande beteende, droganvändning, självskadebeteende eller som i mitt fall i mat.

Jag har varit smal, tjock, ”normal”, smal och sen tjock igen. Runt runt har det gått och min kropp har pendlat 30-50 kg upp och ner i vikt. Jag är på den bästa platsen jag någonsin varit, men jag är inte helt i hamn. Innan höll jag större kontroll på vikten för att jag hade massa förbud kring mat. För mig var botemedlet att komma förbi detta att tillåta mig att äta allt. Det var så ofantligt skönt. Och jag nådde en plats där inget livsmedel längre ger mig ångest. Det ledde till en viktuppgång men det kändes helt ok. I samband med detta blev jag även gravid och jag valde att helt strunta i vågen och har ingen aning om vad jag gick upp under graviditeten.

Idag är jag tjockare än innan jag var gravid. Och det är för att jag fortfarande hanterar känslor med mat. Stress, tristess och deppighet löser jag med att äta något. Ganska mycket och alltid onyttigt. Nu är jag på en resa där jag försöker vara riktigt noggrann med att äta regelbundet för att slippa toppar och dalar i blodsocker, jag försöker identifiera varför jag äter på kvällarna och vad jag äter och slutligen ska jag försöka säga nej till mig själv utan att genast komma tillbaka till tanken ”jag säger nej för att maten är fel”. Förstår du hur jag menar? Innan sa jag alltid nej för att maten var farlig. Sen sa jag ja till allt och lärde mig att maten inte var farlig. Nu ska jag på nytt säga nej men med ett annat mindset. Till exempel ”nej för jag är egentligen uttråkad, ledsen eller stressad”. Det är platsen jag befinner mig på mig.

Jag brinner starkt för att kunskapen om UNS ska nå ut till flera och känner att jag genom min kroppspositiva närvaro i sociala medier förhoppningsvis kan sprida kunskap, mod och livsglädje. Viva va 80-talsmänniskan.