Jag vet precis vilket som ska bli mitt sista ögonblick. En stund från i natt. Estrid är jätteförkyld och vaknade hela natten av en retlig hosta. Hon fick sova mellan oss på en hög kudde och det hjälpte, hostan lättade. Jag ska inte vara en sån förälder som glorifierar föräldraskapet och ALLTID älskar det. En förälder som rycker på axlarna åt sömnbristen och säger men hon är ju så söööt på morgonen, så allt glöms då bort. Men i natt, i natt hände något som fick mig att känna att jag kan vara vaken för alltid och det kommer inte göra något alls. I sömnen började Estrid leta efter mig. Hon viftade runt med sin arm tills hennes lilla hand hittade mitt ansikte. Då lirkade hon in handen under min haka, vände sig mot mig och kom nära nära. Då kände jag att jag behöver aldrig mer sova för jag kan leva på den här kärleken. En varm och lite rosslig bebis låg nära nära och andades precis in i min näsa och hennes andedräkt luktar sött och lite som kola. En liten bebishand som sökte mig i natten och när mitt ansikte var funnet fridfullt gav ifrån sig en suck och somnade ännu lite djupare.
Mitt sista ögonblick. Större än det största!
ja så är det, det är så härligt när det myser in sig man känner den där varma sovtunga kroppen, doftar lite sött, sömn och man bara slappnar av och känner att här, här stannar jag <3
exakt så! <3