Nu har jag gjort den andra veckan i min utmaning och tänkte ge er en liten uppdatering. Det som varit den stora skillnaden på vecka två jämfört med vecka 1 är att jag i vecka två var frisk från min förkylning och äntligen kunde träna. Den gångna veckan har jag alltså tränat varje dag. Och det har varit ganska så odramatiskt. Jag har tränat själv och ibland med pappa och ibland med övriga familjen. Det har faktiskt varit ganska roligt att träna mycket. Jag är otroligt lättad över att min ångest kopplad till träning nu är helt borta. Det är ju något som jag jobbat med långt innan jag började den här utmaningen, men som sätts på prov nu när jag tränar så ofta.
En annan utmaning är att jag varit mycket mer hungrig vecka 2 än vecka 1. Det ogillar jag starkt så jag har försökt komma fram till vad det är för hunger jag känner. Dels tror jag att jag valt lite för lätta mellanmål för den mängd träning jag gör. Så jag har ökat upp på ägg. (tvek om jag någonsin kommer äta ägg och turkisk yogurt efter detta…). Jag ska också ha mens om några dagar och jag tror att även det varit en bidragande faktor till min hunger. För jag har inte varit hungrig punkt. Utan mer hungrig på rött kött, potatis, pasta och ris. Du vet, rejäl mat! Sen har jag även svårt att få i mig mängden vatten vi ska dricka vilket givetvis också påverkar matsmältningen.
Jag känner mig dock glad och stabil i detta. Jag har inte ångest eller tendenser till destruktiva tankar. Men sen ska jag inte heller påstå att detta är helt okomplicerat. Detta är ett, i mitt tycke, ganska extremet program. Och det passar perfekt om man som jag har ett konkret, sunt och positivt mål. Men om det är en livsstilsförändring man är ute efter så tror jag på att skynda långsamt.
Två veckor in och vissa dagar känner jag att jag kan göra det här för alltid. Andra dagar känns det oöverstigligt att det är sex veckor kvar. Men som vi får höra av vår PT, en dag i taget! Något riktigt positivt som kommit ur detta än så länge är att min hy är strålande! Även så mitt humör! Jag känner mig glad, sprallig och energifylld! Estrid har, vilket var oväntat, direkt märkt om jag äter annorlunda och då är svaret fortfarande att vi äter rester (vilket iv ju faktiskt gör!) eller att mammas träningsutmaning ger mig mer muskler och att musklerna behöver lite annorlunda mat just nu. Det är alltså NOLL prat om vikt, kilon osv. I hennes värld är jag samma tjocka gosiga mamma som innan! =)
Jag har 6 kilon kvar att gå ner till vår IVF-gräns. Vilket känns väldigt bra. Vi närmar oss nästa etapp på vår resa och jag ser väldigt mycket fram emot det. Jag fick en fråga om jag kommer fortsätta gå ner i vikt efter att jag nått IVF-vikten och då är mitt svar att jag inte vet. Jag tror det kommer bli så på ett naturligt sätt. För det som gjorde mig tjock, känsloätande och sköldkörtelsjukdom. är nu borta. Men jag kommer aldrig jaga en viss siffra eller ett särskilt mått. Jag ser mest bara fram emot att leva balanserat, hålla igång träningen och kanske äntligen äntligen kunna springa en hel mil UTAN ATT STANNA ELLER GÅ EN ENDA GÅNG! Det är en dröm jag har.
En annan sak jag vill skriva om är hur fin min familj är. Det är de ju såklart alltid men i vissa hänseenden, särskilt kring träning och motion, har jag känt mig så himla utanför. Pappa, mamma och Paula har alltid tränat, tränat tillsammans och haft en träningsglädje. Och de har så gärna velat att jag skulle dela den med dem. Vilket jag inte kunnat för det var bara sådan ångest för mig. Men sekunden jag bad dem träna med mig, efter åratal av att jag tackat nej till deras inbjudningar, ställde alla upp direkt. Och det är en boost att jag är den som får leda dem i mina träningsprogram. Att vi kan dela det här och att de får mig att känna mig bra och stolt. Ni är många som vill träna med era familjer men ni vågar inte för ni skäms. Det enda jag kan säga är ”var ärlig”. Min pappa vill springa med mig men jag säger nej. För jag är inte redo. Jag är fortfarande så dålig och långsam på att springa att det kommer inte kännas lustfyllt att springa med honom. jag kommer känna mig ledsen. Så i väntan på det tränar vi annat ihop. Men dagen jag ber farsan ta med mig ut på en runda så vet jag med 100% säkerhet att han finns där med löparskorna redo och en perfekt pappa-dotter-slinga att springa tillsammans.
