Boktips: Framtidsstaden av Lars Åberg och mina tankar om Malmö.

Som en politiknörd kvinna med besatthet av nyheter och med Studio ett som ett stående inslag under min dag, hörde jag tidigt talas om den här boken. Det är alltså ”the book”. Boken som verkligen alla pratar om. Framtidsstaden av Lars Åberg (här).

Denna bok handlar om Malmö. Som politiker i Malmö var det absolut måste för mig att läsa den. Och eftersom jag visste att Lars Åberg skulle besöka Liberalernas årsmöte kastade jag mig Akademibokhandeln under lunchen. Sen plöjde jag denna bok. Med penna. Så att jag verkligen kunde stryka under, minnas och återkomma till.

Boken är verkligen intressant och på många ställen mycket spot on. Det handlar kort sagt om hur Malmö blivit så dåligt som det är nu. I vår stad finns det en stark patriotism. Man talar inte illa om Malmö och sådant som är problem uppmanas tjänstemännen att kalla för ”utmaningar”. Lars Åberg landar i att den stora invandringen är det som varit den största faktorn till Malmös utveckling. Det tillsammans med att Socialdemokraterna vägrar se stadens problem och att det funnits en rädsla i att kräva saker att invandrarna. Det har varit tabu att kräva att folk ska jobba. Man har inte fått prata om hedersförtryck för då var man rasist. Det har funnits ett överdrivet tillmötesgående där omtanke blivit handlingsförlamning.

Lars Åbergs bok är väldigt intressant. Jag är glad för den debatt som boken öppnat. Där den styrande minoriteten i Malmö äntligen blivit tvingade att konfronteras med Malmös problem och svårigheter. Det enda jag ber om nu är ett maktskifte efter valet. Jag är på riktigt rädd inför vad som ske med Malmö om samma styre får fortsätta sköta vår stad. Liberalerna och Alliansen har andra prioriteringar, ett tydligt fokus på trygghet, utbildning och arbete och räds inte att ställa krav på människor. För vår filosofi går i mycket ut på att med rättigheter kommer skyldigheter, och båda måste få samma utrymme.

Min egna vision inför Malmö är att folk ska, ja, de ska helt enkelt bete sig som folk. Det får vara slut på den anarki som finns i Malmö där taxibilar och bussar kör som galningar, där privatpersoner parkerar var som helst, där folk cyklar utan lampor och utan hjälm på sina barn. Det får vara ett slut på öppen droghandel, en polisorganisation som inte kan utföra sitt arbete och områden där enbart män vistas i det offentliga rummet. Det får vara ett slut på svenskfödda barn som inte kan svenska och att barn växer upp utan att en enda gång se sina föräldrar gå till ett arbete. Vi kan inte ha barn i vår stad som är underåriga och trots det lever i äktenskap och blir gravida, vi kan inte flickor vars livsutrymme begränsas i takt med att de når puberteten och vi kan verkligen inte ha den stora mängd arbetslöshet, trångboddhet och dåliga studieresultat som finns idag.

Min Framtidsstad finns där någonstans. Men det kräver målmedvetna politiker som har lika delar vision som handlingskraft och det kräver en befolkning som beter sig som folk.