Med maginfluensa from hell var jag verkligen värd en fin bukett och jag hittade en med stora och små rosor i lila och rosa. Den var perfekt! Precis vad jag ville ha. Den fick pryda vårt matsalsbord och jag kände mig lite extra glad och pigg varje gång jag tittade dit. Men så hände det som alltid händer mig. De började se ledsna ut så för en gångs skull tog jag ett krafttag. Jag tog upp dem, bytte vatten och snittade om dem med en kniv och inte sax (då jag hört att man klipper igen ådrorna i stjälken om man klipper) men då typ expressdog dem. Nu hänger och slokar det som aldrig förr. Vad gjorde jag för fel? För så här fort kan väl inte blommor dö? Skulle jag inte snittat om rosorna? Har jag någon blomexpert där ute som kan ge mig den magiska lösningen?
Nåja, de var vackra så länge det varade men det känns lite snopet nu. Nu ligger Estrid och sover och tack gode gud för det. Att gå över till att sova middag bara en gång om dagen har gjort under för hennes nattsömn. Men raka motsatsen till hennes humör om dagarna. Oj oj oj vad det är gnälligt och missnöjt. Hon börjar visa trötthetstecken redan timmar innan hon ska sova efter lunchen. Jag har ju självklart försökt att återgå till att hon åter sover två gånger om dagen men det lyckas jag inte heller med. Vi är i en klassisk övergångsfas. Jag sitter här och tänker att nu har jag varit hemma i över ett år och om bara några veckor börjar jag arbeta igen. Då iklär jag mig rollen som arbetande mamma för första gången. Det är en helt ny fas i livet. Samtidigt händer allting annat i mitt liv med en rasande fart nu. Det är mycket med politiken och det händer massor med bloggen. Kontakter som knyts, samarbeten som blir av, förfrågningar att ta ställning till. Verkligen allt jag drömt om, men det är lite överväldigande. Tanken på att jag nu ska klara av allt detta och samtidigt arbeta 8 timmar om dagen, 3 dagar i veckan, är lite läskig. Hur ska allt hinnas med och att man samtidigt är en bra och närvarande mamma och förälder? Man gör good enough och så bra man kan antar jag. Men det är sannerligen en ny fas i livet för mig nu. 
Jag minns när vi bodde i Stockholm. Mitt liv kändes så tomt och innehållslöst. Vi bodde på ett skitställe, fick inga bra vänner och David reste mycket. Vi hade inte så mycket pengar och jag var student. Jag ville så mycket i mitt liv men det kändes som jag inte fick något gjort. Jag ville ha vänner, gå på events, hitta på roliga saker, få liv i min blogg och fylla kalendern med berikande saker. Men vi var rätt ensamma och nog väldigt understimulerade. Därför är jag så tacksam nu för att min kalender är full. Jag hörde en gång att om man säger ja till allt ett helt år så kommer omvälvande saker att börja ske. Jag tror det kan stämma. För titta i min kalender nu. Jag har massor att se fram emot av det som är kvar denna månad. Husvisning, politikgrejor, en bloggrej på casino cosmopol för att testa deras afternoon tea, fika med våra grannar och deras nya bebis, en dag i stockholm, ett besök på operan med min mamma för att se maskeradbalen och sen kommer påsken och ja, sen börjar mitt nya liv.
Det är svårt med rosor, det gäller att man hittar ett par som står sig länge, men visst blir man besviken när man köper nya blommor och de vissnar direkt.
Låter som en härlig start med ditt ” nya ” liv, klart att du kommer klara det,men kommer säkert ta tid att ställa om sig.
Jag själv började gå på gravidpenning den 13 Mars och det känns jätte konstigt att bara gå hemma i väntan på. Men samtidigt är det jätte skönt då min händer verkligen har gett upp och domnar, värker, är svullna och bränner, så hade nog helt ärligt inte klarat av att jobba ändå.
Men nu längtar jag till maj då vi får träffa våran lilla tjej, så kort och gott kan man säga att mitt ” nya ” liv med börjar nu.
Ha en fin dag
Kram Linda
nu börjar ditt nya liv också! så spännande! skönt att du går på gravidpenning, det är slitigt att vara gravid ibland! =) kämpa på min vän!