Tankar om mobbing

Som många av er vet var jag mobbad under min skoltid. Det tillhör det förgångna och mitt liv har sedan dess gått vidare. Jag har idag ett fantastiskt liv och känner att jag inte bär den där känslan av revansch. Jag har fått min revansch, enligt mina mått mätt, och känner ingen bitterhet. Med det sagt innebär det inte att den tiden inte alls påverkar mig. För det gör den. Det blir som en skada i själen, som sen blir ett ärr. Det bleknar, men försvinner aldrig helt. När jag ser tillbaka på mina plågoandar känner jag idag ingen ilska, snarare ömkan. Det var nog synd om dem med, för varför skulle man annars göra så. Jag tänker inte så ofta på den tiden längre. Men ibland händer det något som väcker mina minnen till liv. Igår var ett sådant tillfälle.

Det var med stor förfäran jag läste om flickan, som blev våldtagen av två pojkar på skolan. De dömdes, de fick gå kvar i skolan men hon fick flyttas. Precis som när mobbaren får gå kvar men mobboffret får flytta på sig. Inte bara att man blir mobbad, sedan straffas man för att man blir mobbad. I mitt fall kände många vuxna till att jag var mobbad. Jag gick till min rektor och bad om hjälp, men fick svaret att killarna nog bara var kära i mig. Jag var ju den mogna och skulle ha tålamod med dem. Det vuxensveket får blodet i mig att koka. Och då är det som hände mig inte ens i närheten av den oerhörda kräkning som Lundaflickan fick genomlida.

Det som dock går igen i både min, Lundaflickans och andras historia är hur vi barn inte blev beskyddade på grund av vuxnas flathet. I mitt fall var pojkarna omogna, lite boys will be boys tänket. I flickans fall uttalade sig skolan att det var en svår situation. Att både flickan och pojkarna var offer för situationen. Det uttalandet visar på hur enkelt det är för människor att välja att inte se en våldtäkt. Prat som detta skapar en bild av att de stackars pojkarna är offer för en situation och att de där med inte bär ett fullt ansvar för att de våldtagit en annan människa. Boys will be boys. Och även om rektorn uttalade sig klumpigt är skadan redan skett. Åter igen har bilden av den stackars våldtäktsmannen målats upp. Mannen som blott blev ett offer för sin situation och vips behöver han inte ta något ansvar.

Efter den stora mediauppmärksamheten meddelade skolans rektor att pojkarna nu får lämna skolan. Att ”de tänker om och gör rätt”. Det är väl bra, men räcker det? Kan denna åtgärd väga upp vuxenvärldens svek. Hur är det att bli våldtagen och sedan inse att ens förövare får gå kvar på den gemensamma skolan?

I Sverige har vi skolplikt och då är det absolut ett måste att eleverna, med tanke på detta tvång, får uppleva en absolut säkerhet och trygghet när de vistas i skolmiljöer. Precis som Jan Björklund skrev så är det skolans uppgift att visa civilkurage och signalera till eleverna vad som är rätt och fel. Här blev det absolut fel.