På skakiga ben del 1

Jag brukar alltid säga att man ska göra det man är rädd för, det är så man växer. Det är fladdret i magen som visar att det är precis just den vägen man ska ta. Men det finns en sak jag är mycket rädd för, och det är träning, men i synnerhet löpning. Känslan av att ha kunnat springa en mil är så lockande men jag är ärligt talat rätt så rädd. Jag har en så otroligt stark känsla av att jag inte kan träna. Jag lyckas aldrig hålla igång det och jag får för mig att jag är för tung för att springa. Och den känslan har jag haft oavsett vikt. Det är som att jag väger 3 ton och ska springa framåt framåt framåt och det verkar som en omöjlighet.

Lägg sen till att träning aldrig varit lustfyllt för mig. Det har alltid slutat med besvikelse efter ett pass för att jag inte levde upp till de krav jag hade. Det har alltid varit kopplat till att efter träning mäta kroppen med måttband eller väga den på våg. Träning har alltid varit kopplat till utseende och en fråga om att lyckas eller misslyckas. Denna koppling är så otroligt djupt rotad i mig att det inte handlar om något simpelt att skaka av sig. Det är som en del av mig. Det enda sättet för mig att stävja det är att inte träna alls. Jag har aldrig hittat ett förhållningssätt som funkar. Många har trott att det handlar om att jag är lat, men egentligen har det varit en överlevnadsstrategi för att inte självhat ska få fäste. Men som allt annat i mitt liv vägrar jag låta hjärnspöken hålla mig tillbaka och jag fortsätter kämpa och försöka. Många hjärnspöken är borta men den här om träning och motion är stark. Jag är fullkomligt allergisk mot nyårslöften, bantning, viktnedgång, komma i form, unna sig, syndat och allt sånt strunt som folk pratar om. Att ta bort saker ur sin kost, ha ett sockerfritt hem, leva efter strikta matregler osv. är saker som ger mig kalla kårar. Jag har ingen möjlighet att filtrera bort det på ett sakligt sätt utan måste aggressivt värja mig mot det. Annars blir jag likadan och en gång ätstörd, alltid ätstörd.

Jag är annorlunda idag från var jag var förra året. Jag har ytterligare landat lite och är beredd att ge det ett nytt försök. Min vän Agneta, som är en riktig löpare, vi snackar ultramaraton och gud vet allt, ska coacha mig mot mitt mål att springa en mil. Hon frågade mig om min målbild och svaret var solklart. Jag vill köpa mig något lyxigt när jag klarat det och så vill jag känna känslan av att nå mållinjen av ett lopp och mötas av en familj som hurrar och klappar. Sen gick det undan. Agneta hittade ett passande lopp, och jag ska springa det. Och jag är rädd. Inte nervös, inte pepp, inte taggad, bara så HIMLA rädd. För jag har aldrig klarat av något sådant här, det finns ingen tro i mig att jag ska klara det. Jag ser bara att jag kommer få ont i kroppen och att det kommer vara så himla himla jobbigt. Jag förstår inte hur jag denna gången, till skillnad från tidigare, ska hitta motivationen att bege mig ut i mörker och regn när soffan är så tilltalande.

Just därför, på grund av denna rädsla, så måste jag testa. Och det är viktigt för mig att verkligen vara superärlig kring allt det här för just träning och motion kan bli så fel och dumt på sociala medier. Och jag vill ALDRIG att du ska känna dig dålig om du läser att jag joggar och du själv ligger på soffan. För jag är precis som du. Noll tävlingsmänniska som jag är så blir jag inte heller taggad av att jag berättar det för er. Jag har inga problem att ”misslyckas” och erkänna det på bloggen. Vad jag däremot har problem med är att styras av hjärnspöken. Jag har också ett problem i att det i framtiden kommer vara svårt att motivera Estrid till motion om hon inte får bra förebilder hemifrån. Slutligen så ser jag på min morfar som varit mycket sjuk, och klarat det galant enbart på grund av att han är i så otroligt bra fysisk form.

Jag är inte dum i huvudet, jag vet ALLA fördelar med att träna regelbundet och äta varierat, men jag är riden av hjärnspöken. Men kanske, kanske, kan jag nu bryta det. För tanken på att gå i mål och omfamnas av min familj, få en medalj runt halsen och veta att jag klarade ett konkret mål är otroligt lockande. Och kanske, kanske att den känslan som jag då får gör mig kvitt ytterligare hjärnspöken.

Det är med stapplande ben jag tar mig ut på denna resa. Jag är inte helt övertygad att jag kommer klara det för när det kommer till träning har jag noll tro på min förmåga. Men jag tror jag måste klara det för jag vet inte om jag klarar av den negativa känslan av att återigen ha fått bevisat för mig att jag, till skillnad från andra, inte är en motionerande person. Jag vill vara en sund person.

Men om du tror på mig, så kanske min egen tro kommer efter hand? Så vad säger du, kommer jag klara det?