Tagged: 80talsmänniskan

Hur vågar man bli en 80talsmänniska?

Om du är som jag så ser du kanske på motion och hälsa som något som inte är för dig. En värld du aldrig riktigt passat in i. Men det är värld man vill få inträde till. Det är läskigt att köpa träningskläder i sin nuvarande storlek. Det ÄR superläskigt att gå till gymmet för man tror att alla ska titta. Men vet du, ingen tittar. Jag tänker att det inte heller behöver vara en så stor grej. Det räcker med en nyfikenhet på det okända. Att vara en 80-talsmänniska handlar inte om att gå ner i vikt. Det handlar om att unna din kropp det bästa. Så släpp tankar på att gå ner i vikt och bara omfamna den här nya okända upplevelsen. Hur skulle du känna dig efter ett träningspass? Hur skulle det vara att ha en låda i garderoben full med snygga matchande träningsset? Hur skulle det kännas att njuta av godsaker istället för att skamfyllo proppa i dig dem för att hantera känslor. Våga vara lite kravlöst nyfiken.

För min del har det handlat om rädsla. Jag har så låg tilltro till att jag ska klara det för jag vet att jag sjuttioelvatusen gånger startat en träningsresa men som jag ideligen brutit. Rädslan är då att behöva känna känslan av misslyckande. Men nu har jag insett hur fel mitt mindset har varit. Jag har levt med att livsstilsförändringen måste vara perfekt varje dag. Om jag planerade fem träningspass och bara gjorde två var det ett misslyckande. Istället för att glädjas åt att jag gjorde två pass vilket är betydligt mer än vad jag gjorde förr i tiden. Rädslan för misslyckande har suttit djupt i mig men jag försöker verkligen släppa det. För de tankarna leder ofta till att jag vill ha ett mätbart resultat och där och då blir mitt mindset helt fel. 80talsmänniskans livsstil behöver inte mätas i kilon, centimetermått eller klädstorlekar. Denna livsstil handlar om glädje och respekt mot sin egen hälsa. Det påminner jag mig själv om skulle det komma tankar om att vilja ha mätbara resultat.

Om man lever som 80talsmänniskan blir man äntligen fri från ett liv när alla tankar går åt till att tänka på mat, vad man får äta, hur mycket man måste träna och hur många kalorier man måste kompensera för. För 80talsmänniskan vet vikten av att äta alla mål mat, att äta maten i lugn och ro vid ett matbord och att sluta äta när kroppen är nöjd. Jag har så otroligt många gånger i mitt liv bestämt i förväg vad jag får äta. Och om jag höll mig till den planen ”var det en bra dag”. Egentligen är det helt sinnessjukt för min hjärna kan i förväg omöjligt veta hur mycket energi min kropp behöver på tisdagkväll. Därför är det i min mening destruktivt att ha ett strikt matschema som man måste följa. Då skapas tankar om att man ”är duktig om man låter bli att äta” vilket är otroligt sorglig. Du är varken duktig eller dålig beroende på om man äter eller inte äter. Mat får inte ha en värdering på det sättet. Att planera sina mål däremot tycker jag är toppen då ser man till att man får i sig alla målen och de där viktiga små mellanmålen. Men det måste finnas utrymme för att äta mer eller mindre beroende på kroppens behov en viss dag.

För mig landar allting i frågan om ”hur det känns att må bra”. För all destruktivitet, oavsett vad den innebär, sänker livskvalitén. Det gäller även ett destruktivt ätande. Allt för många kvinnor lever ett liv där de känner att de inte har kontroll över sin kropp. Att vikten bara går upp och upp och att de inte litar på sin förmåga. Jag tror för egen del att dessa känslor händer i mig när jag ser det för kortsiktigt och när jag söker mätbara resultat. När jag släpper de tankarna känner jag mig fri, får en livsglädje och njuter av att jag unnar min kropp, mitt sinne och min själ allt det som jag behöver.

Uppdatering kring senaste tidens tankar kring mat, vikt och hälsa

Jag ska vara ärlig. Jag har haft det lite kämpigt på sistone. Jag känner att jag under de senaste månaderna tappat greppet lite om träning och maten. Jag är stressad och uppe i varv och använder då mat för att skapa en ro i kroppen. Det är ju ett destruktivt sätt att använda mat och inte alls like hur en 80-talsmänniska hade hanterat mat.

En 80-talsmänniska är den människa som mina föräldrar var (och fortfarande är) på 80-talet. De tränade två gånger i veckan, åt alla dagens mål, snacks på fredagen och godis på lördagen och på helgen tog de ibland en extra promenad. Och de ansågs vara så hurtiga. Jämför det med hur en hurtig person idag måste leva. Den ska ha ett tränings- och matideal som jag inte alls ställer mig bakom. Det är ett rent för hetsigt och extremt förhållningssätt för mig.

Men med det sagt, det är dags för mig att ta nya tag. Efter att tanken landade i mig att jag använder mat för att stilla olust i kroppen har jag försökt hantera detta. Men det är såklart svårt. Mat och som andra vanor och beroenden och det tar tid att ända och bryta. Resultatet är att vikten sakta kryper uppåt vilket inte känns bra alls.

Jag har ingen strävan efter en särskild kropp eller vikt mer än att det ska vara en enkel kropp. Med enkel menar jag att den inte ska ställa till med bekymmer. Den ska få plats i alla olika slags stolar, den ska kunna bära kläder från alla märken och alla butiker och den ska kännas trygg och inte pendla i vikt. Och på sistone har jag fått en nytändning men också en insikt om att detta kommer kräva ett stort engagemang och ett stort tålamod.

Jag bokar in träningspass och så fort jag får för mig att avboka tvingar jag mig själv att vänta med avbokning tills avbokningstiden gått ut. Då är det för sent och jag måste gå dit. Jag gör en plan för veckan och på söndagen finns där en stor och fin belöning. Och inte är det ett litet fotbad! Nej, jag måste få rejäla saker. Dyra, fina, drömmiga saker. Det motiverar mig. Sad but true, jag är en lyxapa och blott lyx får mig att kämpa på.

Jag har bestämt mig för att inte göra mat så komplicerat. Jag äter samma frukost varje varje dag. Min overnight oats är min nya följeslagare. Jag äter samma mat som resten av familjen. Och så lägger jag svinmycket pengar på färsk frukt. Jag vill inte äta på kvällen alls egentligen. För jag vet att jag där och då äter för att lyckas koppla av och stänga ner mitt huvud som är på helvarv. Men alla kvällar orkar jag helt enkelt inte. Då vill jag ha frysen full med vindruvor och kylen full med jordgubbar så att jag kan välja ett bättre alternativ.

Tänk vad roligt det hade varit för mig att komma i mina gamla kläder. Jag har ju så mycket fint som jag saknar. Och tänk vad härligt att kunna jogga 5 km bara sådär. Och sätta mig på ett flygplan, boka en skidresa, besöka ett spa, ligga på en massagebänk utan att oroa mig för om min kropp kommer vara i vägen. Den ska liksom inte få den makten över mig känner jag.

Mina erfarenheter som jag har fått än så länge är följande:
– om jag dricker minst 1,5 liter vatten om dagen blir jag inte sötsugen. För det jag trott är sötsug har ofta varit törst.
– om jag äter frukost så äter jag som ett resultat mer varierat och kontrollerat resten av dagen.
– om jag är fysisk varje dag så blir motståndet mot gymmet inte lika stort. De dagar jag inte tränar försöker jag promenera mina 10.000 steg eller åtminstone storstäda huset i extra snabb och svettig hastighet.
– jag blir ofta sötsugen på kvällen och äter då när jag istället borde gå och lägga mig för det är tröttheten som skapar sötsug. Nu försöker jag vara sträng med att gå och lägga mig senast 21.30!
– Jag har problem att koppla ner min hjärna (ADHD!?) och behöver hitta nya mekanismer för att skapa ro som inte innebär att äta. Just nu har jag testat att skriva dagligen i min livsjournal.

De dagar min kropp och tankar kring mat är neutrala så känner jag mig så otroligt levande. Tänk att få ha det såhär alltid! Det är min målbild. Att vara i en livssituation där min kropp inte är ett diskussionsämne eller grund för problem. Den bara är. Håller du med?

Frisörbesök hos headon i Malmö + 4 knep för att ta sig till träningen

I veckan hade jag en högst efterlängtad tid hos min frisör Jovana på Headon Live. Jag var där för några veckor sedan för att ljusa upp håret och nu var det dags igen för omgång två. Nu är jag verkligen blondie! Och jag älskar det! Jag blev helt otroligt nöjd. Jag vill ha en kall nyans på håret men denna kommer med sol och bad att gulna. Därför ska jag vara noga med min silverinpackning. Men jag kommer nog även gå dit igen för att fräscha upp nyansen då och då med en toning. Jag ville ha en färgning som klarar av en utväxt och därför har rötterna behållits i min naturliga färg för att det inte ska bli en skarp utväxt.

Jag vill även skriva lite om träningsmotivation eftersom jag JUST NU sitter här denna lördagsmorgon med de där tankarna. ”jag orkar inte”. ”bör jag avboka”. ”jag har annat jag vill göra”. Ja, du vet säkert hur tankarna går. Och då kan jag berätta för dig att det bannemej tar mer energi att hålla på med den här inre dialogen än att bara be min hjärna shut the fuck up och gå dit. Så det är det jag gjort. Jag har förbjudit alla tankar kring dagens träning. För jag vet hur det blir. Det blir liksom ett himla kacklande i huvudet och ett tu tre har jag övertalat mig själv att INTE gå att träna.

Jag fattar egentligen inte varför det blir så. Jag vet ju att jag dels tycker det är roligt när jag är på plats och att det efteråt känns jätteskönt. Det är precis som att det är inbyggt att motarbeta träning. Att det är ett invant mönster. Det blir väl så efter år av att tjafsa med sig själv om träning. Då tänker jag att det precis på samma sätt kan bli ett omvänt mönster bara jag bryter det gamla. För hur härligt vore det inte att längta efter träning och genuint känna att man vill gå dit. Nu försöker jag mer att inte känna någonting alls utan bara göra det.

Mina bästa knep för att få till träning är följande

  • boka in det på morgonen för då finns det mindre tid att diskutera sig ur det.
  • sitt på söndagen och boka in veckans träningspass OCH lägg till en belöning. Jag är en sucker för belöning och om jag vet att något fint hägrar där framme är jag mer benägen att få det gjort.
  • ha ett mantra! När jag börjar kohandla mig själv ur träningen är mitt mantra ”jag gör det för att jag respekterar min kropp. Jag gör det för att det faktiskt är det rätta. Jag gör det för att vara en bra förebild för Estrid”. Dessa ord motiverar mig.
  • sätt ingen prestige i träningen. Det är verkligen struntsamma hur det går. Det enda du ska klara av är att gå dit. Själva prestationen på plats spelar ingen roll. 4 eller 40 armhävningar gör ingen skillnad. Skillnaden är mellan att göra fyra armhävningar eller inga alls. Släpp prestigen och kraven.

Resten av dagen ska jag förbereda inför kvällens middag med vänner. Åh, vad jag ser fram emot detta! Grillning, middag på altanen i solen, prat och skratt, nystädat hem och vackra blommor.

Från snabbmakaroner till dumplings – såhär blev jag bra på att laga mat

När jag träffade David kunde jag inte för mitt liv laga mat. Jag levde på nudlar, snabbmakaroner, översett kycklingfilé och knäckemackor. Ett och annat kokt ägg kunde också slinka ner. Jag visste helt enkelt inte hur man gjorde. Jag kommer inte från ett hem med föräldrar som är matlagningsintresserade så jag var verkligen en total nybörjare. Idag skulle jag säga att jag är riktigt duktig på att laga mat. Jag kan faktiskt göra det allra mesta.

Det började med att jag lagade mig igenom olika baktidningar. Jag gjorde enkla saker som granola, muffins och enkla bröd. Därefter började jag spara ner matrecept och laga även dem. Sakta kunde jag förbättra mig och jag lärde mig mer och mer. Det är som med alla andra sysslor. Det kräver övning för att man ska bli bra. Att kunna laga mat har gett mig en stolthet och ett visst lugn. Jag känner mig trygg i vetskapen om att vi i vår familj äter bra lagad middag. Och att vi alltid kan svänga ihop en omelett eller pasta på det som finns hemma. Men tro inte att jag står i köket och freestylar som en proffskock. Nej, jag känner mig fortfarande mycket mer trygg och inspirerad av att följa färdiga recept. Matlagning blev dock något negativ för mig sedan vi fick barn. Dessa stressiga 15-30 minuter man har efter att man hämtat på förskolan blev så pressande. Dessa kritiska minuter när barnets energinivå är på noll, och i ärlighetens namn min med. Vardagsmatlagningen förlorade sin charm och blev bara ett stressigt kaos av fiskpinnar.

Därför har jag försökt få tillbaka det härliga i matlagningen. Jag försöker se till att diskbänken är helt i ordning. Städad och undanplockad på disk och skräp. Sedan häller jag upp någon god dryck i ett glas med is. Jag sätter på en inspirerande podd eller ett radioprogram och sen försöker jag sänka pulsen. Vad gör du med barnet då!? kanske du frustrerat utropar? Jag sätter henne framför tv:n. Då håller hon sig lugn och tyst och jag återerövrar härligheten i matlagning. Och med tanke på att den måste ske varje dag, året runt, hela hela tiden, så tycker jag det är helt befängt att inte försöka göra stunden till ett tillfälle av vardagsglamour, lugn och ro och trivsamhet. När maten står i ugnen eller på spisen passar jag på att duka. Inget speciellt men lite extra än bara det mest nödvändiga. En färdig sallad i en vacker skål, pimpad med lite olja och kryddor. Alltid tända ljus och kanske finporslin en vardag.

Och ur perspektivet hos en 80-talsmänniska så är det väldigt bra att alltid laga middag. Då vet man att man får i sig ett ordentligt mål till middagen och så har man matlåda till morgondagen. Det är bra för både kroppen och plånboken.

Mama tummy day

Idag är det mama tummy day och enligt mig behövs verkligen denna dag. Jag tycker det är alldeles orimligt att vi lever i en värld där en kvinna ska gå igenom vad som kan anses vara kroppens största trauma för att sedan förväntas komma ut på andra sidan med exakt samma kropp. Olyckor, brandskador, operationer och sjukdomar i övrigt anses utgöra skäl för att kroppen förändras men en graviditet ska liksom passera obemärkt förbi. Vi ska lämna BB med en kropp som är redo att återgå till de gamla jeansen. Det läggs en förfärlig stress på kvinnor. Vissa av oss kommer aldrig i de gamla byxorna hur lite vågen än visar för höfterna är för alltid förändrade. Och dessa nya mammor är så stressade över att få tillbaka sin kropp och börjar träna allt för tidigt. Långt innan kroppen är redo. Det ska joggas, styrketränas och powerwalkas nästan innan man slutat blöda.

Vi ser människor på instagram som visar upp en banging body x månader efter förlossning och till dem säger jag ”kul för dig”. Alla andra som inte visar upp sig efter förlossning gör antagligen inte det eftersom de inte ser ut som innan. Och de tror att det de det är fel på. Det är det givetvis inte. majoriteten av oss förändras. Bristningar, slapp hud, försvagade magmuskler, platt rumpa, hängande bröst. Vi ser ut så! Att därefter, när erforderlig tid har gått, återgå till en bra livsstil med bra kost och regelbunden motion är givetvis toppen. Men det kan vänta tills kroppen mår bra igen. Man ska vara snäll mot sig själv som nyförlöst.

Därefter, när kroppen vilat upp sig, och tiden har gått kan kanske livsstilen återgå till hur den var innan. Men blir inte förvånad eller besviken om kroppen ändå förändrats beständigt. Det är helt ok. Jag tycker det är djupt sorgligt att jaga en kropp man hade som 20-åring eller för tiden innan man var gravid. Tiden går och vi med den. Vi kan inte leva ett liv där vi försöker stoppa tiden, än mindre vrida tillbaka den. Det är en kamp dömd att misslyckas och en garanti för ett livslångt liv av missnöje.

Är det fel att vilja gå ner mammakilon? Det är en svår fråga och jag kan inte svara ja eller nej på det. Ja, om det handlar om att vilja ändra på sin yta för att känna sig vacker. Det ska inte behövas en viktnedgång för att känna så. Det är en grundläggande känsla, som är kopplad till självkänsla, och inte det faktiska yttret. Här tycker jag det är viktigare att jobba på sin insida än utsida. Om det handlar om hälsa svarar jag att nej, det är inte fel att vilja gå ner mammakilona. Så länge det sker långsiktigt, kroppsvänligt och helt frikopplat från omdömena bra/dålig när det kommer till tankar om en själv. Om man klarar av att gå ner i vikt på detta glädjefulla, hälsosamma och kroppsvänliga sätt så är det inte fel att vilja gå ner i vikt. Men om man inte har denna okomplicerade syn på det hela bör man återigen fokusera inåt innan man fokuserar på det yttre.

Denna dag vill jag slå ett slag för att faktiskt våga stanna upp. Stryk handen över kroppen. På platserna du avskyr ska du säga förlåt till dig själv. förlåt för att du varit så stygg mot dig själv. När du kommer till andra delar kan du tacka dig själv för musklerna du fått. För att du är frisk och hel. Och om du när du tänker på din mammamage, eller mammakropp, förblindas av självhat måste du avbryta det tankemönstret direkt. Och inte med känsloätning. Döva inte känslorna med mat. Drick ett glas vatten, gör ett yoga- eller avslappningspass från youtube. Gå på en promenad, öppna en bok och läs, eller öppna skrivbok och skriv. Ställ dig framför spegeln och tala dig själv tillrätta som att spegelbilden är du men du är din bästa vän som säger de rätta sakerna. För livet är för kort för detta självhat. Och gud förbjude att detta mörka och hemska skulle föras över till våra barn.

5 tips för att leva ett lyckligare och rikare liv

Hur får man bättre självkänsla? Den frågan får jag ibland och det är flera aspekter som spelar in. Jag tror dock att en generell känsla av att livet är lyckligt och rikt bidrar starkt positivt. Livet får då en betydelse och om man aktivt försöker leva ett lyckligare och rikare liv så kommer det smitta av sig på självkänslan. Om man går runt och känner att livet är härligt är det också enklare att älska sig själv. Men ett lyckligare och rikare liv handlar inte alls om pengar, status eller prestation. Det handlar om att skapa förutsättningar för att känna harmoni. Här är mina fem bästa tips för att nå denna harmoni.

Lev efter 80%-regeln.
Jag tror inte på att göra 100% och jag ska förklara varför. Om man gör 80% för man ett riktigt bra resultat. Om man gör 100% krävs ett massivt arbete som inte är proportionerlig till det resultatet man fick. Ett exempel är städning hemma. Om du gör 80% så blir hemmet rent, undanplockat och städat. Om du tvingar dig att alltid städa hemmet 100% ska du ner och damma varenda list, tvätta varenda kakelplanta och stryka varenda kalsong. Njutningen av att få ett 100% resultat matchar inte ansträngningen av att göra ett 100% resultat. Och detta tankesätt försöker jag ha på alla aspekter av livet. Det gör också att man sänker kraven, släpper taget om den duktiga flickan och slutar jaga perfektion. Som ändå bara är ett ouppnåeligt mål.

Gå och lägg dig i tid.
Om du är som jag så är sömnbrist DÖDEN för ett bra mående. Om jag sover dåligt kan jag bli så otroligt deppig. Men jag har märkt att om jag går och lägger mig halv tio, somnar vid 10 och vaknar vid sex så har jag en perfekt dygnsrytm. Efter bara några dygn börjar jag vakna 05:59 av mig själv och är pigg när jag går upp. Kanske det gör mig till en tråkig fru som alltid går och lägger mig tidigt. Men det gör mig till en lycklig fru. För de tysta timmarna på morgonen, ensam vaken innan familjen vaknat, är som ren och skär meditation för mig.

Se allt du har istället för allt du inte har.
Sen jag började leva ett denna regel har mitt liv blivit en miljon procent bättre. Jag känner mig aldrig avundsjuk. Och om jag mot förmodan fastnar i jämförelseträsket kan jag snabbt ta mig därifrån eftersom jag har det här tänket i mig. Jag tänker inte ”jag önskar vi bodde större”. Istället tänker jag ”vad lyckligt lottade vi är som kan äga en villa i Skanör”. Jag tänker inte ”jag önskar vi hade mer pengar” utan jag tänker ”vad lyckligt lottade vi är som har ekonomi som möjliggör att David kan studera i fem år”. Och sådär håller jag ofta. Men visst, även solen har sina fläckar och när det kommer till området kropp/träning/mat/hälsa är jag inte fullt lika duktig på tänket. Men bra mycket bättre än jag var förr i tiden.

Bli inspirerad inte avundsjuk.
Det finns en sak som dödar självkänslan och det är den svarta, smutsiga och kletiga avundsjukan. Enligt mig är detta den värsta egenskapen man kan ha. Det är en så ful känsla som svärtar ner allt och det gör människor missunnsamma. Om du ser någon som har det du inte har så har du två val. Antingen accepterar du att den personen har andra förutsättningar än dig och så fortsätter du leva ditt liv genom att fokusera på det du har istället för det du inte har. Eller så blir du glad för personens skull och låter dig inspireras att nå det personen har/är/gör. Men att gå runt och vara missunnsam, skitsnackig, avundsjuk och bitter är de sämsta känslorna för det gör dig inte bara destruktiv mot din omgivning. Det gör dig även destruktiv mot dig själv.

Ta ansvar för ditt mående.
Lev inte livet genom att bara följa strömmen. Du är värd att investeras tid i. Ta dig tid att känna efter vad du verkligen vill här i livet och sen gör du det. Sluta göra sånt du ”borde göra” eftersom det är vad du tror andra förväntar sig av dig. Om du mår dåligt, sök hjälp! Om du vill bli mer hälsosam, gör en förändring små steg i taget. Om du blir deppig och stressad av perfektionen i sociala medier, trappa ner ditt användande eller välj aktivt vilka du ska följa istället. Om något är ett problem och skaver i ditt liv, ta tag i det. Låt inte livet glida dig förbi bara för att du inte hade ork, mod eller självkärlek nog att ta itu med livet.

Nu låter det kanske som att jag har full koll på alla dessa saker. Så är det givetvis inte. Jag har bra och dåliga dagar som alla andra. Jag har en inre bild av hur jag borde äta, träna och se ut som jag i verkligheten inte riktigt får till. Du vet ju att jag också kämpar med vikten, kroppsvänligt ätande och regelbunden träning. MEN, genom att själv försöka leva efter dessa regler så blir problemen med hanterbara och de tillåts inte längre växa sig särskilt stora. Utan jag försöker istället göra mitt bästa, fast bara upp till 80%. Det räcker för mig.

Vad håller tillbaka dina drömmar?

Visst har vi väl alla drömmar? En önskan om att saker och ting skulle vara på ett visst sätt? Jag märker att vissa har en förmåga att outtröttligt röra sig mot sina drömmar medan andra bara drömmer men aldrig kommer till skott. Och jag har tänkt en hel del på varför det är så.

Jag tror det handlar om planering och verklighet. De som rör sig mot sin dröm tänker inte bara på den. Den personen gör en massa saker för att nå sin dröm. Om man har konkretiserat sin dröm tror jag att det undermedvetet blir att man jobbar mot det. Man måste kunna se, höra, smaka på, känna sin dröm. Den måste vara nerskriven. Inte bara bestå av tankar.

Men de som aldrig kommer till skott? Vad beror det på? Jag tror inte det beror på lathet. Jag tror det beror på att man nog inte riktigt vill det. Inte sådär genuint 100% exploderande i hjärtat. Jag kan ta mig själv som exempel. Alla mina drömmar har på många sätt slagit in utom en. Viktnedgång. Vad beror det på? Är jag lat? Vill jag inte egentligen? Är det inte så viktigt för mig? Svaret är att jo, det är väldigt viktigt för mig. Och det finns en genuin längtan. Men det faller på verkligheten. Det finns inte en genuin möjlighet för det just nu. Att gå ner i vikt är ett heltidsarbete och man måste vara villig att dedikera sig helt åt sin dröm. Alldeles oavsett vad den består av. För tillfället jobbar jag väldigt mycket, jag kämpar mycket med drömmen om att vara influencer och så vill jag prioritera Estrid. Jag vill först och främst vara mamma. Jag märker hur andra saker får stå tillbaka för mina drömmar. David tar huvudansvar för hemmet med alla de tjaffs det kan innebära. Jag sover dåligt om nätterna eftersom jag är stressad. Om jag skulle lägga på ”nu ska jag gå ner i vikt” på det hade jag gått under.

Det enda jag kan göra nu är att försöka vara balanserad. Röra mig om möjlighet finns, tänka på vad jag äter, men att ha ett superfokus på det finns helt enkelt inte. Jag har dagar när jag sitter 4-5 timmar i polisförhör och sedan har jag 30 minuter på mig innan nästa grej. Då hinner jag bara ta en korv på Statoil. Och alla ambitioner om sallader med mathavre och fan och hans moster får stå tillbaka. Det är bara så verkligheten ser ut.

Men prioritera annorlunda då? Ja så tänker nog vissa. Och där är det enkla svaret att jag vill inte. Viktnedgång är viktigt för mig, men de drömmar jag jagar just nu är snäppet viktigare. Det kan vara lika delar skrämmande som skönt att inse sådant här. Att det är ok att ha prioriteringar som inte är i enlighet med vad samhället tycker att man ”borde” prioritera. Men också skönt i att landa i en acceptans att det här är MITT liv och jag vill ha det på MITT sätt. Vad alla andra gör är upp till dem. Jag rår om mig själv och mina drömmar.

Vad är egentligen nyttigt?

Jag tänker mycket på vilken snedvridning det blivit kring konceptet ”vad som egentligen är nyttigt”? Vi tror att allt möjligt gör oss tjocka så därför avstår vi kolhydrater, juice, pålägg, laktosprodukter, kött och gud vet vad. Vi får för oss att x är onyttigt för att x gör oss tjocka. På ett väldigt godtyckligt sätt utesluts små saker eller hela matgrupper från vår kost. Det får stora konsekvenser. När vi äter oregelbundet och inte ger kroppen alla de beståndsdelar den behöver får vi inte bra. Man blir akuthungrig och som ett resultat överäter man när man väl äter. Jag märker det direkt! De dagar jag hoppar över frukost (OBS! Inte på grund av ”onyttigt-tänk” utan på grund av tidsbrist) äter jag konstigt på kvällen. Med konstigt menar jag att jag på kvällen får en diffus hungerkänsla som är lika delar sug, hunger som behov av vätska.

Kolhydrater är den enda näringskällan som hjärnan kan ta till sig så när man utesluter kolhydrater påverkar det hjärnan negativt. Man blir slö, får huvudvärk och ofokuserad. Det finns inget mål mat som i sig gör någon tjock. Ingen enda kanelbulle, efterrätt eller extra glas juice. Det är överätningen/hetsätningen som gör människor tjocka. Här på bilden ser du ett exempel på vad jag ibland äter på kvällen när jag känner mig mer hungrig. Tre knäckebröd med ett bra lager smör och ett glas juice. Är det nyttigt? Det beror väl på hur man ser det. Man kan ju dra det där med nyttigt till absurdum. Jag hade kunnat ta bort smöret för att undvika fettet, men varför skulle jag göra det? Och hur kul är torra knäckebröd? Jag skulle kunna äta någon slags naturell kvarg med osötad müsli men det gillar jag inte så mycket så hur gärna jag än fyller kyl och skåp med detta så hade jag inte ätit det. Vad jag vet är att dessa tre knäckebröd och glaset juice tillfredsställer mitt energibehov på kvällen. Jag blir inte akuthungrig och slutar inte med handen djupt ner i en godispåse som jag hejdlöst äter av eftersom min låga energinivå talar om får hjärnan att akut-fylla-på med energi.

Och det gör mina knäckebröd nyttiga. Det handlar mindre om själva näringsintaget som om en balans. För en godispåse gör inte heller någon tjock. Men godispåsen som energikrycka varje kväll gör en tjock. Jag tänker oftast inte längre på vad som är nyttigt. Jag tänker på mina fem mål om dagen och fokuserar på ett i taget. Jag tänker inte på vad jag ska äta sen utan fokuserar på varje mål. Och de dagar jag slarvar med kosten och skippar mina mål slutar det ofta med en överätning på kvällen för att kroppen inte fått ett balanserat energiintag över dagen.

Jag äter inte ”perfekt” varje dag. Herregud, långt ifrån. Jag har det lika stressigt som alla andra och jag kämpar själv med känsloätandet. Men jag försöker att varje dag gå in med fokuset att jag är värd mina fem mål. Visst kunde jag äta en avokado och en handfull nötter till mellis, men ärligt talat, hur ofta pallar jag släpa med avokado till jobbet och hålla på med den där? Cirka aldrig. Vad jag vet funkar är att ha en yoghurt i kylen och en granola i skåpet. Då är det enkelt för mig att göra ett mellis. Och den energi som blir högre än avokadon och nötterna spelar ingen roll för den energin är alltid lägre än vad överätningen på kvällen skulle resultera i.

Så vad vill jag ha sagt med detta? Sluta tänk på nyttigt och onyttigt. Ät vanlig mat, dela upp den under dagen, drick mycket vatten och du kommer märka att akutenergibehovet på kvällen kommer försvinna.

Skidåkning som överviktig, hur funkar det?

Nu har jag åkt skidor ett par dagar. Första gången på säkert 15-20 år! Jag är betydligt tyngre och betydligt mer otränad nu än jag var då. Jag har inför resan oroat mig lite över den fysiska biten. Hur ska det gå? Kommer jag orka eller kommer kroppen svika mig? Jag vill skriva lite om detta eftersom jag vet att ni är flera som känner likadant som mig.

Jag har försökt ha en prestigelös approach till det hela. Ta pauser i backen när låren känns möra. Hoppa över ett åk och pusta ut lite för att därefter joina killarna i åket efter det. Det har gått ganska bra men prestationspersonen i mig och tankarna från förr gör sig ändå påminda. Jag kan, om jag inte passar på mina tankar, ha en tendens att skämmas över hur flåsig jag blir. Men då påminner jag mig själv om att jag gör mitt bästa, att det ska vara kul och att jag är en 80-talsmänniska vars enda mål är att vara en glad motionär. Jag behöver inte vara Pernilla Wiberg ner för backen. Ett behagligt tempo i en bekväm grön backe går precis lika bra.

Jag tror att detta är ett fel som många av oss gör när vi ”ska börja träna”. Man sätter ribban för högt vilket gör att det inte känns kul. Om jag ”bara” får in tre åk en dag så räcker det gott och väl. För om jag maxade med 10 åk på en dag hade jag tyckt det var pest och pina och struntat att åka alla andra dagar.

Igår tog jag ut mig rejält och när vi kom hem la jag mig på sängen för att ta en mikrosömn på tio minuter. Jag vaknade en och en halv timme senare! Helt ljuvligt! Det tröttheten som finns i kroppen efter en dag ute och med trötta muskler är en underbar trötthet. En varm dusch, sköna mjukis och en härlig middag och sen bara djupt ner i soffan. Det är så otroligt skönt. Och sen sover jag ju så bra efter att kroppen fått jobba lite.

Det är kul och skönt med rörelse, men det är inte kul att piska sig i träning. Särskilt inte om man lider eller har lidit av kroppshets. Mitt enda råd till dig är att våga prova. Tacka inte nej till skidresan för att du är för rädd. Sitt inte inne hela dagen om du egentligen hade velat vara ute med blir kvar hemma av rädsla. Våga prova! Jag har ingen åsikt om någons vikt eller levnadssätt. Men för egen del känner jag att det är ett problem om kroppen står i vägen för livet. Så har det till viss del varit för mig. Ibland rent fysiskt men oftast mentalt. Och jag vägrar låta mina hjärnspöken eller faktiska övervikt stå i vägen för att leva. Det hade varit förfärligt om jag stannat inne av rädsla och därmed missat att se stoltheten i Estrid när hon igår visade upp allt hon lärt sig i skidskolan. Låt inte din kropp eller dina hjärnspöken ta i från dig möjligheten att skapa minnen.

Detta skrämmer mig!

Jag blir skrämd av hur många kvinnor och män det är som inte kan acceptera hur de ser ut. Varje dag vaknar man med en känsla av nystart och att nu ska allting blir bra igen. Sen gör man sitt första ”felsteg” vid lunch och då är det kört. Då kan man lika gärna ge upp helt och hållet. Sen kommer skammen och skulden och det dåliga samvetet. Då hatar man sig själv och blir besviken på hur karaktärslös man är. Men jag tror inte att det är ett underskott av karaktär som är boven i dramat. Jag tror det har att göra med omöjliga förväntningar.

De senaste decennierna har människor bantat som aldrig förr och pardoxalt nog sägs att det att människor nu är fetare än någonsin innan. Jag är helt övertygad om att omöjliga kroppsideal, stress och bantning är anledning till att människor är överviktiga. För bantning handlar om att alltid leva på ett underskott av näring för att gå ner i vikt. Ytterst få människor klarar av ett sådant liv. För ett underskott av näring gör oss trötta, illamående, sura och akuthungriga. Bantningens regler gör det enkelt att känna att man gjort ett felsteg och då lika gärna kan skita i allt. Bantning gör att man kohandlar med maten på så sätt att man tror att om man hoppar frukosten kan man äta dessert efter middagen. Bantning gör att man inte fyller på kroppens energibehov i tillräckligt stor utsträckning vilket leder till att hjärnan AKUTSKRIKER efter energi och då stoppar man hejdlöst i sig mat som vida överstiger den energi man behöver. När detta är satt i system kommer vikten sakta krypa uppåt.

Därför tror jag inte på bantning. Jag tror på att äta frukost, lunch, middag, mellanmål och kvällsfika. Regelbundet portionerat ut vid fasta tider över dagen. Jag anser att alla dessa mål ska innehålla vanlig mat, mycket grönsaker och massa frukt. Ett balanserat intag av mat, två motionspass i veckan och snacks på fredagen och lite gott på lördagen kommer göra att din vikt hamnar där din kropp vill att den ska vara. Kanske din kropp inte kommer se ut som normen, kanske din blir smalare, tjockare, mjukare eller hårdare än normen. Men du är hälsosam! Och det är vad som räknas. Då är din kropp i harmoni, ditt energiintag regelbundet och ditt humör i balans. Du kommer lära känna din signaler och veta hur det känns att vara törstig, hungrig, mätt och inte längre leva i ett kaos av extremhunger, proppmätt och konstant sug.

Detta är för mig att äta på ett kroppsvänligt sätt.