Vad håller tillbaka dina drömmar?

Visst har vi väl alla drömmar? En önskan om att saker och ting skulle vara på ett visst sätt? Jag märker att vissa har en förmåga att outtröttligt röra sig mot sina drömmar medan andra bara drömmer men aldrig kommer till skott. Och jag har tänkt en hel del på varför det är så.

Jag tror det handlar om planering och verklighet. De som rör sig mot sin dröm tänker inte bara på den. Den personen gör en massa saker för att nå sin dröm. Om man har konkretiserat sin dröm tror jag att det undermedvetet blir att man jobbar mot det. Man måste kunna se, höra, smaka på, känna sin dröm. Den måste vara nerskriven. Inte bara bestå av tankar.

Men de som aldrig kommer till skott? Vad beror det på? Jag tror inte det beror på lathet. Jag tror det beror på att man nog inte riktigt vill det. Inte sådär genuint 100% exploderande i hjärtat. Jag kan ta mig själv som exempel. Alla mina drömmar har på många sätt slagit in utom en. Viktnedgång. Vad beror det på? Är jag lat? Vill jag inte egentligen? Är det inte så viktigt för mig? Svaret är att jo, det är väldigt viktigt för mig. Och det finns en genuin längtan. Men det faller på verkligheten. Det finns inte en genuin möjlighet för det just nu. Att gå ner i vikt är ett heltidsarbete och man måste vara villig att dedikera sig helt åt sin dröm. Alldeles oavsett vad den består av. För tillfället jobbar jag väldigt mycket, jag kämpar mycket med drömmen om att vara influencer och så vill jag prioritera Estrid. Jag vill först och främst vara mamma. Jag märker hur andra saker får stå tillbaka för mina drömmar. David tar huvudansvar för hemmet med alla de tjaffs det kan innebära. Jag sover dåligt om nätterna eftersom jag är stressad. Om jag skulle lägga på “nu ska jag gå ner i vikt” på det hade jag gått under.

Det enda jag kan göra nu är att försöka vara balanserad. Röra mig om möjlighet finns, tänka på vad jag äter, men att ha ett superfokus på det finns helt enkelt inte. Jag har dagar när jag sitter 4-5 timmar i polisförhör och sedan har jag 30 minuter på mig innan nästa grej. Då hinner jag bara ta en korv på Statoil. Och alla ambitioner om sallader med mathavre och fan och hans moster får stå tillbaka. Det är bara så verkligheten ser ut.

Men prioritera annorlunda då? Ja så tänker nog vissa. Och där är det enkla svaret att jag vill inte. Viktnedgång är viktigt för mig, men de drömmar jag jagar just nu är snäppet viktigare. Det kan vara lika delar skrämmande som skönt att inse sådant här. Att det är ok att ha prioriteringar som inte är i enlighet med vad samhället tycker att man “borde” prioritera. Men också skönt i att landa i en acceptans att det här är MITT liv och jag vill ha det på MITT sätt. Vad alla andra gör är upp till dem. Jag rår om mig själv och mina drömmar.

9 Responses

  1. Fint och klokt inlägg! Bra att du prioriterar och väljer att satsa på det som känns viktigast i nuet med. Är så lätt att glömma bort att leva i jobbet på att förverkliga sina drömmar. Sedan håller jag med om att det är jätteviktigt att se rimligheten i sina drömmar även om man drömmer stort. Det är inte begränsande utan snarare en förutsättning för att lyckas tänker jag.

  2. Elisabeth skriver:

    Frida!
    Du är så fantastiskt klok och modig – och vacker precis som du är. Jag tror att du är jämngammal ungefär med min äldsta dotter och jag känner igen hennes strävan efter balans mellan föräldraskapet och karriären i dig. Drömmarna är många och lika envist som du kräver hon att de skall få ta plats. Hon är lik mig. Jag närmar mig de 60, är rimligen på sluttampen av min karriär men vill fortfarande lika mycket. Ser jag tillbaka, vet jag att något annat än att sträva efter att realisera drömmar (inom rimlighetens gränser) hade varit omöjligt. Men det har krävt navigering mellan hinder av allehanda slag och krävt uppoffringar jag inte alltid räknat med eller önskat. Igår skrev jag mitt niohundraförsta inlägg på min blogg. Den är ett manifest över mina drömmar. Älskar att se hur resonerandet i den, med mig själv och med dem som läser, tagit mig framåt och hjälpt mig sortera. Jag tror mig se att det är det som sker i din dialog med dina följare och jag fascineras. Var rädd om dig och var lat ibland; förmågan till lättja i lagoma doser är en icke försumbar framgångsfaktor! Jag hejar på dig!

    • Frida Kummerfeldt skriver:

      Det låter som en himla klok och härlig dotter du har! 😉 Du är så fin och jag uppskattar så att du tar dig tiden att kommentera. Att läsa äldre kvinnors livsråd är ren och skär njutning för mig. Ni vet ju vad ni pratar om. Har levt livet! Kram!

  3. Josefine skriver:

    Så klokt och så mycket igenkännande för mig. För två år sedan bytte jag jobb och började som chef inom kommunal förvaltning. (Innan dess arbetade jag oregelbundna arbetstider, hade mer egentid, tid för träning och mindre stress.)På dessa två år har jag gått upp ca 20 kg vilket såklart inte är roligt alls… Men mitt fokus har varit att klara jobbet, prioritera min son samt ta någorlunda hand om hemmet. Nu har jag sakta börjat landa och även prioritera mig själv mer. Tränar åter regelbundet och räknar kalorier med målet att gå ner dessa 20 kg, dock långsamt och utan stress.

    • Frida Kummerfeldt skriver:

      Mitt mantra är då “jag ser ut så här just nu och det är helt ok”. Då blir det inte så panikartat när tjockångesten slår till. Kram på dig. Du är grym!

  4. Åsa skriver:

    Drömmar och uppfyllelse ör svårt – i vissa tider har man all tid att fokusera då är det enklare att lyckas tänker jag. När det gäller mar kanske det passar dig Dig tänka ”nyttigt” när du har tid, finns inte tiden är mindre bra mat bättre än ingen mat. Fredagsmys och lördagsgodis kan anpassas till mer nyttigt, släpp godis go all in på nötter, goda frukter och raw godbitar.

    Min läkare gav mig ultimatum, ändra eller stroke pga ärftlighet. Inte kul då jag levt rimligt nyttigt, inte var överviktig men ätit vitt bröd och godis för ofta. Nu kör jag grötfrukost och fisk och veg på luncherna, mer veg överlag till middag inget godis. Tappat drygt 15% i vikt på 6 mån. Nu gäller det att hålla här och inte tappa mer för min del.

    • Frida Kummerfeldt skriver:

      Jag tror att problemet är att många, inklusive mig själv, blir knäppa i huvudet sekunden något ska uteslutas (typ godis) och något ska införas (typ nötter). Då blir livsmedel farligt eller ofarligt och det mixtrar med huvudet på en. Men jag är SÅ glad för din skull att du hittat en så balanserad och harmonisk plats att leva i. Stor kram på dig!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *