Tagged: coaching

Drömmar för en drömmare

Jag har alltid drömt. Föreställt mig saker, drömt om karriärer, platser att besöka, liv att leva. Jag har varit så sen jag var liten. Jag kunde berätta för mina föräldrar om alla min planer och min pappa kunde bli irriterad och frustrerad och tycka att det var orealistiskt. En dag sa jag “men pappa, man måste få drömma”. Han har berättat att det var ett slag i magen på honom. En väckarklocka om att han glömt bort att drömma och att han höll på att kväva min förmåga att drömma. Efter det sa ingen någonsin något och jag kunde fortsätta drömma.

Så många av mina drömmar har blivit verklighet. Från barndomens små drömmar om att testa olika aktiviteter till tonårens drömmar om att vara manager åt ett rockband, ha VIP-kort på DEN klubben och kyssa DEN killen. Till det unga vuxenlivets drömmar om juristutbildning, karriär som advokat och husköp i Skanör. Så många av mina drömmar har blivit verklighet. Drömmer du? Eller har du slutat? Har du kanske glömt bort hur man gör eller har du irriterat och frustrerat viftat bort det som ett orealistiskt tänk och ett slöseri med tid?

Grejen med drömmar är att de fortsätter gnaga i dig. Det finns en längtan inom dig som inte kommer försvinna bara för att du viftar bort tankarna på drömmen. Det kommer gnaga och pocka på din uppmärksamhet tills du agerar. Eller tills du ignorerat gnaget så pass länge att du blivit tom, frustrerad och olycklig. Det finns inga nackdelar med att drömma för du växer av dina drömmar. Du, dina livsval och hela ditt liv blir mer färgstarkt, vibrerande och levande om du drömmer. Dina drömmer bli nämligen till sanning tillslut.

Kanske du drömmer litegrann men stoppas av dina begränsande tankar. Inte kan väl jag? Det kommer aldrig gå? Det är inte för mig! Det är inte sanning du säger till dig själv. Det är inte DU som talar. Den är dina begränsande tankar. Fråga dig själv om du vill leva ett liv där du lyssnar och lyder dina rädslor eller där du lyssnar och lyder dina drömmar. Jag vet vilket alternativ som jag hade valt.

Jag tänker ofta på vad jag kommer tänka när jag är en gammal kvinna. Kommer jag ångra djupt att jag inte vågade. Svaret är garanterat ja. Om jag står inför ett läskigt val så tänker jag på denna kvinna. Jag ser henne sitta i en berså med en solhatt och en kopp kaffe. Hon ler mot mig och ger tummen upp. Hon berättar för mig att jag ska ta detta modiga val nu så att hon slipper gräma sig och vara bitter sen. Och då vågar jag!

Jag har alltid drömt och kommer alltid drömma. Det är mitt bästa fritidsintresse. Jag utmanar mig själv att drömma högre, större, modigare. Det här drömmer jag om nu.

Jag drömmer om att få göra en klädkollektion för NA-KD. De jobbar med influencers hela tiden men använder sig av tjejer med samma smala kropp och har begränsade storlekar i sitt utbud. Jag vet att jag hade kunnat göra en kick-ass slashing kollektion som äntligen hade gett alla kvinnor möjlighet att hitta prisvärt och trendigt mode. Jag drömmer om att skriva böcker för jag VET att jag har något att säga som jag på riktigt tror kan förändra människors liv. Jag drömmer om ett liv med pengar och möjligheter så att jag kan uppfylla alla mina drömmar om inredning, trädgård, pool, växthus, resor, middagar och tillställningar. Jag drömmer om att jobba som programledare för jag är rolig, älskar att vara framför kameran och hade kunnat bredda bilden av hur en programledare ser ut. Jag drömmer om ett barn till. Jag drömmer om alla sociala eleganta minnesvärda fester, tillställningar och happenings jag vill gå på OCH hålla i själv. Jag drömmer om att få göra en sminkkollektion tillsammans med något lyxigt märke. Jag drömmer om att nå 100.000 följare på instagram. Inget känns omöjligt. Allt känns äkta och möjligt för om jag kan drömma om det så kan det också hända.

Ofrivillig barnlöshet?

Det var så enkelt att bli gravid med Estrid. Det behövdes typ endast att vi tittade på varandra. Både graviditeten och framförallt förlossningen var jobbig för mig. Efter förlossning behövde jag återhämta mig från en förlossningsskada, som fysiskt läkte fint och snabbt. Men jag behövde också återhämta mig från en förlossningsdepression vilket tog lite längre tid. Därför var det inte konstigt att jag inte ville skaffa barn nummer två på rätt så länge. Jag kände mig inte redo. Men sen blev jag det, och på sommaren 2018 var jag gravid igen. Jag fick missfall redan i vecka 8 och tänkte inte särskilt mycket på det. Missfall är ju sådant som händer många kvinnor. Det är naturens sätt att ta hand om något sjukt.

Men sen blev det inga fler graviditeter. Helt plötsligt började missfallet bli ett trauma, fast långt efteråt. När jag ett år efter missfallet fortfarande inte blivit gravid började jag sörja missfallet. Det som kunde ha varit. Nu har det gått två och ett halvt år och vi har bestämt oss för att söka råd och hjälp hos en fertilitetsdoktor.

Och vi ska dit idag.

Jag har dragit mig inför detta besök. Även om jag ALDRIG blivit tjockskammad inom vården är det ändå något jag går runt och väntar på ska hända. Jag är rädd att vi inte får alla undersökningar och prover utan avfärdas med ett “gå ner i vikt så löser det sig”. Och ja, jag vet att jag i dessa tankar utgår ifrån att det är jag som har problem med fertiliteten. Och ja, jag vet om att det kan finnas en miljon orsaker till att vi inte fått barn. Men i mitt huvud kan jag bara tänka på övervikten. Jag är rädd för vad det kommer att innebära att om de snällt och respektfullt råder mig att gå ner i vikt. Då måste jag göra det. Och jag har ju aldrig klarat det innan. Jag provtänker lite i det här blogginlägget. För jag vet inte riktigt hur detta kommer gå eller sluta. Tankarna rusar. Vad kommer det innebära för David om han inte fick sitt efterlängtade barn nummer två “bara för att jag inte klarar av att gå ner i vikt”? Vad innebär det för vårt äktenskap. Jag har alltid varit rädd för att få in bitterhet i ett äktenskap. Det känns som att det knappt går att återhämta sig från det.

MEN jag är samtidigt en stor förespråkare av att faktiskt ta kontroll över sitt sinne. Ja, jag kanske blir “ombedd” att gå ner i vikt. Ja, kanske det är ett MÅSTE för att jag ska få den fertilitetsbehandling som vi eventuellt kommer att behöva. Jag kan då välja att se mig som ett offer eller som en jävla hjälte. Jag väljer hjälte.

Ett barn i sig är inte motivation nog för mig att gå ner i vikt. Och en del av mig vill verkligen inte gå ner i vikt “för Davids skull”. Det tar emot i mig att jag gör det för att han ska vara “nöjd med mig”. Samtidigt borde jag kunna välkomna ett försök till viktnedgång eftersom jag idag har helt andra mentala förutsättningar än jag hade förr. Jag behöver inte gå tillbaka till gamla tankebanor om att jag är misslyckad, att det är synd om mig och att jag ALDRIG MER KOMMER FÅ ÄTA GODIS och så äter jag sjuttioelva godisar i bara tycksyndommig-farten.

Jag kan välja att göra mig av med begränsande tankar. “Jag har aldrig lyckats gå ner i vikt som vuxen” kan istället bytas ut mot “det finns inget som säger att jag inte skulle klara det nu, för nu är jag på en så positiv mental plats”. “Jag kommer bli skammad hos doktorn” kan jag byta till “jag förutsätter att jag kommer bemötas med respekt för jag förtjänar den”. En begränsande tanke om att jag aldrig kommer bli gravid kan bytas ut mot ett starkt SJÄLVKLART kommer jag bli det.

Vi kanske har en lång och jättesuperdupermegajobbig tid framför oss. Eller en relativ kort och enkel process. Det är omöjligt att veta. Jag kan välja hur jag ska spendera tiden. Ska jag vara nedstämd, deppig, ångestfylld, skamfylld, orolig och bitter? Eller ska jag vara glad, positiv, sprudlande, livsbejakande och hoppfull. Jag väljer det senare.

Nu ska jag snart gå till doktorn. Och bara genom att få provtänka lite här och skriva av mig så känns det faktiskt redan mycket bättre. Och så har jag ju alla er med mig under mitt besök. Jag kommer uppdatera på instagram hur det gick hos doktorn.

Kraften i att säga adjö

Det kan vara svårt och det kan göra ont. Samtidigt är det oerhört friande. Jag talar givetvis om att säga adjö. Jag säger inte att det i alla lägen är enkelt, men jag lovar att det alltid är värt det. För när man säger adjö och går ifrån något eller någon, så innebär det samtidigt att man går emot något eller någon annan.

Att välja bort personer som är negativa för dig är faktiskt väldigt viktigt. Det frigör positiv energi som dessa personer tidigare slukade. Du blir stärkt av att inte ha relationer som skaver. Jag har i mitt liv också varit med om att människor sagt adjö till mig. Det gjorde fruktansvärt ont. Men idag ser jag på det lite annorlunda. För jag har landat i att alla inte behöver tycka om mig. Och alla behöver inte gilla dig heller. Om jag var en negativ impuls i någons liv så är det bra att den personen sa adjö till mig. För vilken relation hade vi haft om personen haft kvar mig på de premisserna? Det hade inte varit äkta, innerligt och lustfyllt. Det är bättre såhär.

Jag har i mitt liv varit väldigt beroende av andras gillande för att kunna gilla mig själv och det är så sorgligt. Det vittnar om en tid i mitt liv med väldigt låg självkänsla. Möjligheten att hitta djup och sann egenkärlek fanns inte. Genomgående i mitt liv har alltid varit att andras godkännande av mig var som luften jag andades. Om jag var utanför eller ogillad så kände jag mig så fel. Självhatet kunde växa till oerhörda proportioner. Idag är jag så glad för den jag är. Och det är helt ok att jag inte är allas favorit, för alla andra är ju inte mina favoriter heller.

Jag önskar så att du tog dig tid att fundera igenom vad eller vem du bör säga adjö till. Det är en skrämmande tanke men den måste åtminstone vågas tänka. Genom att öppna för dessa tankar har du påbörjat en process i som i slutet bara kommer vara positiv för dig. När tyngden av dåliga relationer försvinner så blir du lättare, lyckligare och mer harmonisk. Energin som tidigare gick åt till detta slitsamma frigörs nu för att du ska kunna förverkliga dig själv och dina livsdrömmar.

När du säger adjö så kommer du överväldigas av en känsla av stolthet. Blandad med lite skräck kanske om du är som jag och lätt övertänker allting. Luta dig mot stoltheten och känn hur det känns när du faktiskt stod upp för dig själv. Sen jag själv vågade tänka tankar om avsked har jag insett många saker om mig själv. Jag har sagt adjö till min oro. Denna ständiga följeslagare. Jag har sagt adjö till att blunda för mitt känsloätande. Jag har sagt adjö till meningslösa relationer och istället valt att omfamna att jag trivs bäst med en viss sorts personer.

När DU väljer ditt adjö så går du åt ett nytt spännande håll i livet med lite extra power. Och det är en oerhörd styrka i det.

Om du gillar det jag lär ut så vill jag tipsa dig om min coaching. Under 10 veckor blir du coachad av mig för att nå din fulla potential och leva ett liv utan kroppsångest, förvirring och oro och istället leva ett lyckligt, flärdfullt och spännande liv. Skriv till mig på mail eller insta om du vill få mer information.

Vad jag behöver mer av i mitt liv.

Som introvert har jag inte lidit så mycket av den sociala isoleringen som varit under corona. Jag har ju drömt om att arbeta hemifrån så jag har njutit av att vara hemma varje dag. Vi har inte heller ett särskilt stort socialt umgänge så det har inte förändrats särskilt mycket. Innan Corona umgicks jag väldigt mycket med min familj och det har vi fortsatt att göra, med undantag för om någon varit sjuk.

Men nu börjar till och med jag bli rejält uttråkad. Jag saknar att gå på restaurang, caféer, bruncher. Teater, musikaler, utställningar, museum, åh jag saknar att bara göra utflykter. Ta bilen till Österlen och stanna vid små smultronställen.

Som du vet är jag en stor förespråkare av tacksamhet och att fokusera på allt det man har istället för allt det man inte har. Därför har denna saknad varit en personlig utmaning för mig. Hur ska jag göra min situation bättre, hur har jag jobbat med mina tankar och hur trivs jag i nuet istället för att längta bort.

Lösningen på restaurangbesök har blivit att jag hittat lite mer komplicerade recept som David får laga åt oss. Vi blandar upp det med de vanliga pannkakorna och falukorven med stuvade makaroner. Men som i lördags. Då lagade David helt fantastiskt kött i vår Sousvide som vi att med hasselbackspotatis, bearnaisesås och en sallad. Jag hade på dagen lagt lite tid på att vaniljkoka päron och göra hemgjord saltkolasås. Det blev så otroligt gott. Sen gjorde vi extra fint med dukningen, blommorna och ljusen och vips så fick jag lite restaurangkänsla över kvällen.

Jag saknar att klä upp mig. Att bli bjuden på olika tillställningar som innebär olika slags outfits. AW:s, bloggevent, coctailpartyn, parmiddagar osv. Sagt och gjort, jag får tema-klä mig här hemma trots att det egentligen är helt vanliga dagar. Jag har faktiskt bestämt mig för att göra en 30-dagars utmaning med mig själv där jag ska filma alla mina outfits för att få in känslan och rutinen av att klä upp mig.

I brist på fester har jag också bestämt att göra temamiddagar för min familj. Spansk afton, American BBQ, fransk bistro, japansk kväll, hotellfrukost osv. Så vi får något att göra om helgerna!

Jag saknar kulturella upplevelser och lösningen har blivit att djupdyka ner i mina poddar. Jag har inte ro för tillfället att läsa och jag är dödens uttråkad av att titta på TV. Hörlurar och podd har blivit min nya favoritavkoppling. Och projekt! Jag har sett till att ha ett projekt på gång hela tiden. Just nu är det elementskydd som tar mycket av min tid.

Genom att skapa det jag längtar efter, fast anpassat efter den vardag vi har just nu, känner jag att jag kan älska och trivas i nuet och inte längta bort till något annat. Det gör mig grundad och att jag trivs med min vardag. Borta är känslor av frustration och att tiden bara rinner mellan fingrarna. Istället känner jag att mina dagar och min tid är meningsfull och givande.

En dag i mitt liv om 30 år

Om 30 år är jag 64 år. Ett år äldre än vad min mamma är nu. Det är omöjligt att veta hur livet kommer vara då och om man ens är i livet. Men jag hoppas att jag kommer vara det. Jag tänker iallafall väldigt ofta på hur livet kommer vara när jag är äldre. När arbetslivet är över och jag får lov att summera mitt liv. I mina tankar är jag ibland 50 år, ibland 60 år och ibland 90 år. Anledningen till att jag tänker så ofta på detta är för att framtida äldre Frida är den som ofta får guida mina beslut. En dag, om 30 år, kommer Frida så himla med ögonen åt att jag la onödig energi på en viss fråga? Kommer hon nöjt luta sig tillbaka över mitt modiga beslut att ta ett språng? Kommer hon ge mig en tumme upp för ett väl levt liv?

Allt det som hon himlar med ögonen åt är sådant jag ska undvika. Som att lägga tid på att oroa mig, älta saker och vara mat- och kroppsfixerad. Däremot lutar hon sig nöjt tillbaka i sin solstol och höjer drinken mot mig för att visa att det var helt rätt beslut att vara modig, leva i min sanning och hitta magi varje dag.

Jag är så rädd att vakna upp och känna att jag slösade bort tiden och livet. För jag VET hur det känns. Oavsett hur smal jag var spenderade jag 20 år av mitt liv till att dagligen kohandla med mig själv och ha ångest över hur “tjock” jag var. Jag levde i ett fängelse. Och nu är jag fri. Jag vill aldrig mer känna den känslan av att jag slösade tiden. Men när man är mitt inne i det är det så lätt att glida in i gamla tankebanor, välja det trygga och bekanta före det okända och läskiga. Men jag vill inte det. Jag vill LEVA och se exakt var livet tar mig bara jag låter det ske. Och när jag är rädd så tänker jag på mig själv om 30 år. Vad hade den Frida sagt och gjort i denna stund. Du må tro att hon är en bra livscoach!

Fråga Frida: Hur hittar jag ro med mig själv?

Vilken otroligt bra och fin fråga! Att ha inre ro är så otroligt viktigt! Det är när man har oro i själen som livet blir så himla svårt. Först och främst tror jag på att våga tro på och därefter känna att du är tillräcklig! Vi lever med otroliga krav på oss själva där vi ska vara fulländande inom livets alla områden hela tiden. Det funkar inte. När vi lyser på ett område kommer ett annat område stå lite mer i skuggan. Trots detta försöker människor vara perfekta. Det är ett race omöjligt att vinna.

Många tror att det bara är stress som skapar oro i själen. För mig är stress den ena extremen som skapar oro och passivitet är den andra. Jag tycker inte om stillastående i livet. Och tyvärr har jag en tendens att lätt hamna där om jag inte får en bra start direkt på dagen och kommer igång. Jag försöker vara väldigt medveten om detta eftersom en hel dag av att göra ingenting inte får mig att må bra. Det skapar stress och oro. Jag mår som bäst när jag jobbar hårt och slappnar av rejält. Jag mår bra av känslan av att vara produktiv och efteråt mår jag bra av att göra ingenting. Men båda delarna måste få finnas med.

En annan del som skapar oro är när man har för många måsten. Och jag påstår att dessa måsten ofta grundar sig i andras förväntningar. Ja-sägare är så otroligt rädd att göra andra besvikna att man tar på sig en massa saker som man ska fixa med och så blir man överväldigad. Det är dags att sluta med det. Du måste veta vilka värden du prioriterar. Vad andra tycker och tänker, eller vad du tror att andra tycker och tänker, kan inte spela in när du bestämmer vad du ska göra under dina dagar. Du måste prioritera de aspekter i ditt liv som är viktigast för dig.

Lyssna på din kropp. Ofta hör vi talas om detta när det kommer till kroppens signaler på att den behöver vila. Och det är såklart sant. Men jag tycker även min kropp signalerar när den behöver frisk luft, solljus och mat. Skalmans ät-och-sov-klocka är ganska så finurlig faktiskt och jag föreställer mig ofta att jag har en sådan inne i mig. Och jag måste följa den för annars börjar den ringa något förskräckligt och slutar inte förrän jag gjort vad klockan säger åt mig att göra.

I helgen var jag orolig i själen. Jag kom inte igång och kände mig trött och passiv. Jag är ofta inte så på veckodagarna för då har jag ett hederligt veckoschema att förhålla mig till. Jag har nu bestämt att ha det på helgen också. Det kanske låter tråkigt men det är precis tvärt om. Det är en ram, inte ett minutschema, som hjälper mig att hålla igång. Det hjälper mig att hålla mig konsistens i små steg istället för att leva i extremerna “stress” och “passivitet”. Men skulle ett veckoschema vara just en sådan triggar för dig som skapar stor olust och oro så är detta tips inte till dig. men för oss andra så är en to-dolista fortfarande otroligt användbart och bra.

Gör din egen årssammanfattning med dessa självcoachande frågor.

Vid denna tiden på året bombarderas vi med budskap om nystart, omstart, förändring, förbättring och det är lätt att känna sig både misslyckad och förvirrad. För hur vet man vad man ska förändra? Och om man vet vad man vill förändra, hur ska man skapa denna förändring? Ofta tittar vi allt för ytligt på våra problem. Du vill kanske gå ner i vikt och tror att en viktnedgång ska lösa alla dina problem. Det är ett allt för ytligt synsätt. Du måste ner på djupet. Varför gick du upp i vikt till att börja med? Det är den bakgrunden och de känslorna som du ska arbeta med. Då kommer en förändring på kroppen automatiskt. Du måste våga känna, reflektera och ta dig in i dig själv. Ett sätt att få klarhet i hur du ska bena ut dina känslor är att ta en stund och göra dessa självcoachande frågor. Ta papper och penna, eller skriv på datorn, och ge dig själv tiden att titta inåt.

  • Visualisera ditt drömår för 2021. Vad skulle ett sådant år innehålla, hur skulle det kännas, vad skulle du göra och hur skulle du må?
  • Titta nu på året som var, vilka delar från det året vill du lyfta in i ditt nya år 2021.
  • Varför väljer du att ta med dessa delar. Hur passar dessa delar in i ditt drömår?
  • Titta nu på året som var igen och välj vilka delar du inte vill bära med dig in det nya året.
  • Varför vill du inte ta med dessa delar?
  • Vad från 2020 är du tacksam för?
  • Vad blev fel 2020 och beskriv nu din tacksamhet inför dessa missar och vad du lärde dig av dem.
  • Vad är du stolt över från 2020?
  • Visualisera ditt umgänge för 2021. Vilka typer av människor ingår, hur umgås ni och hur får de dig att må. Vad för typer av människor vill du umgås med, vad drömmer du om att ni gör?
  • Vilka människor från 2020 vill du ta med dig in i det nya året och varför?
  • Vilka människor från 2020 vill du lämna kvar där och varför.
  • Vad gav dig energi 2020? Varför?
  • Vad tog din energi 2020, och varför?
  • Vad behöver du för att känna dig harmonisk under 2021?
  • Vad behöver du börja samt sluta med för att få känna denna harmoni?
  • När kände du vacker? Hur kan du se till att återskapa den känslan så ofta som möjligt under det nya året?
  • Vilka känslor gav din garderob dig under 2020? Hur kan du råda bot på negativa känslor och förstärka de positiva?
  • Slutligen, välj ett ord som blir din ledstjärna för 2021. Ett ord som du kan upprepa för dig själv om och om igen, som guidar dina handlingar, dina val och dina drömmar.

Hoppas detta blir hjälpsamt och om du vill får du gärna dela med dig av tankar och funderingar som kom upp när du gjorde övningen.

Kram!