Mina dagar är rätt lika och majoriteten av dessa spenderas med Sara (och Christina men som inte fanns på bild) och vi fikar, går på promenader, går på kyrkans barntimme och går till biblioteket. Kort och gott, vi hörs och ses flera dagar i veckan. Som härom dagen, som detta inlägg ska handla om. Vi alla tre möttes upp för second breakfast. Man kan skämta om lattemorsor men de där fikorna är en livlina. Det är över kaffekopparna vi suddar bort en dålig natt, tröttheten, ångestmoln och oroskänslor. Vi skrattar tills vi gråter, och ja även gråter tills vi skrattar (okej, det där är väl mest jag då). Jag önskar verkligen att alla mammor fick ha en Sara och en Christina. Mammavänner som man kan vara helt ärlig med, för så mycket kletiga känslor som skingras när man bara får prata av sig, dela, få medhåll och stötta. Och så skrattar vi. H E R R E G U D vad vi skrattar. Vi skrattar så vi måste sätta oss ner. Tills luften är slut och man måste dra efter andan och torka en tår ur ögonvrån.
När Christina sprang iväg för att träna traskade jag och Sara vidare till biblioteket. Deras sagohörna är så himla mysig och i ett hav av böcker och barn spenderade vi fredagen. Så traskade vi hem, gick och fredagshandlade och sa hej då. Är det inte helt sjukt att det typ kändes tråkigt med helg och att vi inte skulle ses förrän på måndagen igen. Efter tack för idag och trevlig helg traskade jag och Estrid hem. På Hemköp hade jag köpt allt som var gott och så höll vi fredag med chilifräst räkpasta, vin och Project Runway på datorn. Sen när jag fick plocka fram clementiner och pepparkakor och sjunka djup djup ner i soffan så undrade jag hur jag någonsin skulle orka ta mig vidare till sängen. Så sa en kille en rolig grej på Project runway och jag tänkte att gud det här bara måste jag berätta för tjejerna på måndag. Det kändes så fint. Närheten.
