På nyårsnatten skedde något i Köln som fått världen att rasa. Hundratals sexuella ofredanden polisanmäldes och polisen befarar att övergreppen var planerade. Diskussionen har dock inte alls handlat om mäns våld mot kvinnor utan enbart om förövarnas etnicitet. Nog för att det är mycket viktigt att tala om de patriarkala strukturer som råder i vår och andras kulturer, men den gemensamma nämnaren är inte männens etnicitet. Det är deras kön. Precis så som Hanna Fahl skriver.
Det tog inte lång tid förrän det uppdagades att samma typ av sexuella ofredanden och övergrepp skett även i Sverige. Och att polisen inte velat tala öppet om det, av rädsla för att gynna främlingsfientliga förespråkare. Det är både sorgligt och en skam för demokratin. Låt oss ändå återgå till det faktum att detta är ett mansproblem och inte ens etnicitetsproblem. Jag vet ingen kvinna som läste nyheterna om Köln och Stockholm och blev förvånade. Är det verkligen såhär det går till? Istället var det igenkänning. Ja, det är exakt såhär det går till. I barndomen kunde flera killar tränga in en tjej i ett hörn och ta på hennes kropp. I vår klass klämde pojkarna oss på skinkorna och skrek balla balla. Lärarna viftade bort det. Boys will be boys. På krogen har anonyma händer tagit på min kropp när jag ute på ett dansgolv försökt roa mig med vänner. Nekade inviter har genererat ilska och jag har fått veta att jag varit både en fitta, hora och flata.
Precis som Hanna Fahl skriver har även jag blivit bränd med en cigarett av en man som blev arg när hans tafs och flört inte accepterades av mig. Han fimpade den sonika på mitt bröst och en hora med urringad tröja fick faktiskt skylla sig själv. En petiges i sammanhanget, men jag blev aldrig bränd och fick inget märke. Tack gud. Jag var så arg, grät av ilska, så arg att jag inte kunde andas in och ut, bara in. Köln gör mig inte ett dugg förvånad. Det är bara ytterligare en påminnelse om att mäns våld mot kvinnor aldrig upphör, aldrig lättar och aldrig tas på allvar.
