Igår var jag på dag 1 av jämställdhetsdagarna och det var pepp som ganska snabbt byttes mot depp. Det visade sig att alla fantastiska seminarier jag skulle lyssna på, ministrar och jag skulle se och intressanta personer jag skulle prata med, inte var tillgängligt för mig. Tydligen ingick enbart utställningen i den inbjudan jag fått, som jag ju såklart var jätteglad för, men den utställningen hade jag rundat på 30 minuter och sen var det liksom klart. Jag och Ellinor var utom oss av besvikelse. Vad det skulle kosta att delta på alltihop? Fyratusensexhundra kronor!!!! ”Men då ingick ju lunch” som en surkart informerade mig om. Det var den jämställdheten den, bara för de rika. 
Jag hade iallafall på mig boots, kostymbyxor och sidenskjorta. Min trogna väska och jacka pimpades med en jättefin silkesscarf min mamma gett mig. 
Innan jag entrade mässan målade jag på ett rött läppstift för lite extra pizazz!
Usch, jag kan knappt skriva det här inlägget utan att typ bli tokig av bitterhet. Jag vill ju också, skriker en gnällig treåring inom mig, och jag är bitter som bara den. Men något roligt kom iallafall utav det hela. Jag samlade på mig jättemycket spännande material, häften, rapporter och böcker som jag ska ta mig an med stort intresse. Så helt onödigt var det ju inte att gå.
För att iallafall göra dagen extra värd tog jag och Ellinor hissen upp till 25:e våningen för att äta lunch på Skybaren på Malmö live. Jag har varit där innan för drinks men aldrig för mat. Jag åt en steak sandwich, som var god, men typ enorm. Jag fick lite ångest när tallriken kom in. Jag åt hälften, och då rörde jag inte ens brödet som köttet låg på. Jag förstår inte varför man gör sådana enorma portioner. Slöseriet med maten som inte äts upp är ju bara förkastlig tycker jag. Är det en prisfråga hade jag gärna kunnat betala samma slant men för halva portionen. 
Det var lite av en mansfest uppe i Skybaren. Ironiskt va? En jämställdhetsmässa som, trots en hel del män, ändå svämmade till bredden över med kvinnor. 25 våningar upp satt de med makten, pengarna och möjligheten att ryggdunka sig fram medan kvinnorna fastnar under glastaket. Japp, you guessed it. Männen. Och bredvid oss satt män som kommenterade min mat, hur mycket jag åt och uppenbarligen lyssnade på vårt samtal då den ena lutade sig in och sa till mig att han minsann lyssnat på allt och nu ville ge mig ett råd. Be personen från min story att dra åt helvete. Ett oombett råd. Osofistikerat råd med för den delen. Men framförallt oombett. Ibland är mäns närvaro i det sociala rummet bara too much för mig att hantera. Ville ta min steak sandwich och hälla den ner i hans knä. Inte ens på jämställdhetsdagar är man fri från ”goda råd”. Spare me man, spare me!
Men god var maten, och mitt sällskap ljuvligt och min tygpåse till bredden fylld med feminism. Sen kom en av världens få väldsbästa män och hämtade mig. Min man. Vi åkte hem, jag blev sjuk och nu är det torsdagskväll och alla mina planer för dagen och morgondagen har fått ställas in. David tog Estrid till sina föräldrar för övernattning och jag ligger nu helt själv i lägenheten, i sängen och ska sova en helt ostörd natt och imorgon ska jag vakna av mig själv. Inte av alarm och inte av en bebis. På ett sätt ska det bli skönt, jag trodde jag skulle njuta ihjäl mig, men det gör jag inte. jag saknar min familj och min lilla tös. Jag vill inte sova själv. Jag vill sova med en varm bebiskropp mot min mage, en mjuk näsa mot min hals och en sovtung arm över mitt bröst. Gräset är visst inte grönare…
Oh my, dessa kränkta varelser. Vidrigt beteende. Och dessa underbara bebisar. Inte ofta jag vill kräkas och kärleksgråta i samma blogginlägg.
haha ja det är en jäkla kombi med kräk och kärleksgråt i samma inlägg! =)