Årssammanfattning maj

I början av maj blev Estrid 1 månad och vi fortsatte med att försöka vänja henne vid lite vatten. Det var lite sisådär med badningen, ibland gick det bra, ibland mindre bra. Ärligt talat minns jag inte så mycket av denna månad, och på ett sätt känns det skönt. När jag nu tittar på dessa bilder gör jag det med värme, förr tittade jag på dem med ångest. Nu ser jag en härlig tid. Alltså den var ju inte härlig, men tydligen är min hjärna sjukt selektiv. För nu tänker jag att guuuud vad fint och mysigt allt var. Haha, ja man får väl skratta åt det och vara tacksam för sin selektiva skalle.

Titta denna lilla söta! Jag borde uppskattat denna tid mer. Det är ju lätt att vara efterkom, och visst var det jobbigt med akutskrik på nätterna och upp och famla i köket och koka vatten och göra ersättning, men hon är ju ljuvlig på dessa bilder. Så sinnessjukt gullig!
Titta, redan vid fyra veckor visade hon sin personlighet. Det visste jag inte då, men nu vet jag bättre. Jag har en riktig liten krutkärring till dotter. Det är charm, glimten i ögat men också ord och inga visor.
I maj fick vi besök från farmor och farfar, och det var en verkligen jättefin stund. De blev blixtförälskade och vi satt länge vid denna träff och pratade om min förlossning. Men vi pratade även om min svärmors tankar och känslor från sina förlossningar. Denna händelse svetsade och mer samman som familj och jag kände ett oerhört stöd från både David och mina föräldrar.
Trött! Så trött!

Min mormor och morfar fick träffa Estrid för första gången och jag kan knappt titta på dessa bilder utan att smälta ner till en liten gråtig pöl. Så vackra bilder, så mycket ömsinthet och kärlek. Dessa gamla och rynkiga händer, som täckts av damm från andra världskrigets bomber, som burit vatten till ett hem utan rinnande vatten, som hållits darriga i sin mors hand i en källare när bomberna small, som knäpptes bakom en liten pojkes rygg när han såg Hitler framför sig på Berlins gator, som hållit i leksaker när ryssarna kom och riktade vapen mot dem, som slitit, burit, släpat, torkat tårar, rumpor, smörjt och kämpat på. Dessa gamla händer som håller en alldeles ny liten rosa och mjuk yttigpyttig hand. Det var som att alla livets cirklar slöts. En av de vackraste stunderna i mitt liv.
Min mormor klädde sig fint inför sitt första möte med sitt barnbarnsbarn. Jag kan inte skriva detta utan att börja gråta för jag blir så innerligt rörd. HUR kan en människa ha sådan tur som jag? Hur kan man få så mycket kärlek i ett enda liv? Jag kände inte så i maj, men bannemej att jag känner så nu!
Fyra generationer och ja, min längd har jag inte efter min mor och mormor! =) Hehe!
I maj försökte jag få estrid att träna nacken vilket jag minns att hon inte var nöjd med. Alls! Jag älskar dessa bilder. Estrid, min lilla leopardbebis, ligger på en jättefin Mini Rodinifilt som hon fick i present när hon föddes. Och så bar hon alltid drägglisar för jäklar vad hon kräktes. Hon kräktes alltid, och allt, jag med, luktade kräk. ALLTID! När hon började äta fast föda var på många sätt en ljuvlig tid. Minst inte luktmässigt. Men det skulle dröja många månader.
För stora byxor! <3

Estrids var pappas lilla hjälpreda och han kunde jobba och vagga samtidigt. Här snackar vi en man som kan göra två saker samtidigt. Nåja, sanning med modifikation.
I maj kom solen och vi gick många soliga promenader. Faktum var att när Estrids BF närmade sig så regnade det varje dag. Men jag sa, när vår bebis kommer då kommer solen. Exakt precis så blev det. 3 april kom solen och så fortsatte den lysa och i maj började värmen komma.

Min lilla familj sov middag. Det var en andpaus för mig när de sov ihop i timmar. Då fick jag tid att försöka återhämta mig. Men det gick inte. Jag gick alltid runt i panikmode och var så sjukt stressad. Idag älskar jag fortfarande tystnande när dessa två gullisar sover ihop, men nu kan jag njuta under tiden.

I maj unnade jag mig lite nytt i skönhetsväg. Överlack, peeling, bodylotion, två läppisar, mascara, ett läppglans och min bästa concealer.
I maj gick vi, tillsammans med Sara, Andreas och Jakob, till Slottsträdgården för fika. Jag minns hur stressad jag var över att Estrid skulle vakna. Jag var så rädd för det. Att hon skulle vakna, skrika, vilja ha mat, behöva ny blöja. Nu i efterhand känns det liksom helt abstrakt. Vad var jag rädd för? Det var väl bara att ta upp henne, sätta mig i skuggan, ge mat eller byta blöja i vagnen. Men allt kändes så omöjligt. Jag och Sara pratade om det häromdagen. Hur vi kände att det kändes som att vi aldrig skulle få ihop det. Att det var som en omöjlighet att komma utanför dörren. Sara fällde den numera kultförklarade meningen, ”i veckor rörde jag mig inte längre än till Kronprinsen. Men de hade ju iallafall Lindex”. Nu förstår jag varför man säger att man borde få andra barnet först.

Slottsträdgården är en ljuvlig plats i Malmö, en av mina favoritplatser. Nästa sommar ska jag gå dit med Estrid och ta tillbaka platsen. Göra allt det jag var så rädd för, men nu inte är rädd för längre. Sitta i gräset med henne, fika tillsammans, titta på blommorna och peka, prata och mysa.

Maten på slottscafét är verkligen jättebra och jag äter alltid en av deras sallader för de är amaze. I maj åt David burgare, jag en räkmacka.

I maj kom Valborg och vi firade hemma hos mina föräldrar. Det var ju dit jag drog mig mest hela tiden under den här tiden. Hos dem var det i maj, som alltid annars, skratt, prat och en paus för min stimmiga hjärna.

Jag älskar denna bild för man ser verkligen kärleken mellan Essie och Moffie. Början på det som redan nu börjar bli det busigaste radarparet. Haha hon är så sjukt liten på den här bilden. Idag sätter vi henne bara i stolen så hon inte ska krypa iväg när vi är själva med henne och måste duscha eller fixa något. Jag minns att hon inte ens nådde leksaksramen i början och jag tänkte att hon aldrig skulle kunna nå dem, än mindre snurra på dem. Nu snurrar hon på dem så det vinner i vindens hastighet. Inte klokt vad fort utvecklingen går hos dessa små, och i mamman med för den delen. I maj gav min mamma mig de bästa orden någonsin, som jag fortfarande bär med mig dagligen, hon är bara några veckor, men Frida, du har också bara varit mamma i några veckor. Så himla sant. Så tänker jag fortfarande när jag gör fel. Jag har bara varit en mamma i mindre än ett år. Det tar tid att lära sig.