Idag är det internationella kvinnodagen och jag med fem andra liberaler har idag skrivit en debattartikel som publicerats i dagens metro. Här är länk till artikeln, och den kommer nedan här i text också om ni vill läsa här.
8 mars, internationella kvinnodagen, firas för att den fortfarande behöver firas – oavsett om vi bor i Sverige, Spanien, Saudiarabien eller Nigeria. Den förre EU-kommissionären Viviane Reding har sagt: ”så länge vi behöver fira kvinnodagen betyder det att vi inte har lika rättigheter. Målet är jämställdhet, så att vi inte längre behöver en sådan här dag”.
Det skriver vi under på, inte minst eftersom feministisk politik och ett politiskt fokus på jämställdhet behövs mer än någonsin i Malmö. Alla röster för jämställdhet måste fortsätta göra sig hörda. I Sverige och särskilt i Malmö. Trots många goda framsteg under det senaste århundradet så har vi fortfarande långt kvar.
Den 8 mars handlar ofta om orättvisan i löneskillnader mellan könen. Inte lika ofta handlar den om alla de kvinnor i Malmö som aldrig haft eller inte har särskilt stor möjlighet att få någon lön alls. Nyligen presenterades skrämmande fakta av Sydsvenskan/SCB: 70 procent av kvinnorna som kommit som flykting till Malmö har inte fått arbete efter tio år i staden. Det är ett gigantiskt misslyckande från den socialistiska feminismen att hävda ”alla ska med” när det är uppenbart att så inte blir fallet när de får styra politiken. För oss är det därför feministisk politik att bland annat arbeta för att SFI-utbildningen får ett tydligare arbetsmarknadsinriktat fokus och att fler kvinnor tar del av denna.
När det rapporteras att Malmös styrande ser genom fingrarna med barnäktenskap blir det extra tydligt att liberal feminism behövs. För oss är feminism att inte lämna någon flicka i ett barnäktenskap. Det är oacceptabelt att lämna någon kvinna, oavsett ålder, i ett påtvingat äktenskap av kulturrelativistiska hänsyn. Vi ser att feminister måste erkänna patriarkala hedersstrukturer, det våld det medför mot kvinnor och hbtq-personer och våga hantera strukturerna och våldet.
Varje år dödas 17 kvinnor i Sverige av en man som de har eller har haft en nära relation till. Varje mord är ett mord för mycket. Varje år anmäls mer än 13 000 fall av våld mot kvinnor i nära relation. Varje slag är ett slag för mycket. För oss är det därför feministisk politik när vi föreslår att Malmö ska bli en pilotkommun där offret ska få stadens skydd genom att förövaren får vistelseförbud i kommunen. För oss handlar det om att fokus måste flyttas till offret, av vilka kvinnor är en överväldigande majoritet, som ofta tvingas bryta upp sitt liv och gömma sig.
Malmö har misslyckats i allt ovanstående. Malmö är en delad stad för att den tillåts vara det. Problemen är inte geografiska – de är mentala. Det är kvinnor i alla åldrar som drabbas. Om vissa skolor anpassar simundervisningen sänder det fel signaler. Om SFI-undervisningen låter bli att redovisa hur det svenska samhället är uppbyggt och hur kvinnor och män har samma möjligheter är det ett svek.
Det duger inte att feminism och jämställdhet växer sig stark i Slottstaden, Rörsjöstaden, Limhamn eller andra välmående stadsområden. Feminism behövs lika mycket på Lindängen, i Rosengård och i Södra Sofielund.
Malmös kvinnor är i behov av en feminism utan socialism. En feminism som tar ställning för alla flickors och kvinnors rätt till samma förutsättningar att skapa sig det liv de vill ha.
Vi liberaler vill se ett Malmö där alla kvinnor har samma möjlighet att synas. Den möjligheten är allas rättighet. Därför för vi en politik som omfattar alla flickor och kvinnor.
Ewa Bertz (L)
Fredrik Sjögren (L)
Roko Kursar (L)
Frida Svensson (L)
Maria Hölerman (L)
Simon Härnqvist (LUF)
