I matchande morgonrockar samlas vi för frukost. När jag såg de här två gulliga tillsammans var jag bara tvungen att plocka fram kameran och knäppa några bilder. En riktig familj, det är vi nu. Med kladdiga leverpastejsmackor, interna skämt, utmanande trots, veckohandling, dagislämning, livspussel och allt det där. Men det är precis vad jag alltid velat ha. Det är så viktigt för mig att trivas med min vardag. Helgen kommer mer sällan och är övre så fort. Om man bara lever för helgen blir ju livet så kort.
Vi har en fin vardag. Mitt inne i det utmanande med en två-åring som insett att hon har en egen vilja är det lätt att bli uppgiven och frustrerad. Men det finns ju så mycket mer. Varje dag lär sig Estrid nya ord, hon pussar på munnen och klappar oss på kinden, vi har disco och sjunger mycket, vi skrattar otroligt mycket, varje dag. Jag är verkligen oändligt tacksam för min familj. För skratten, för kärleken och för att Estrid får mig att växa som människa och förälder.
