Det är åt helvete med all botox

I min omgivning är det många som fixar sig, som slätar ut med botox eller fyller ut med fillers. Brösten fixas, näsor korrigeras och säkert andra saker som jag inte vet. Vem som gör vad, på vilket sätt, med vilken kroppsdel, är dock kort sagt none of my business. Jag kan inte ha en åsikt om vad någon gör med sin egen kropp, det vore idiotiskt av mig. Men jag får lov att ha en åsikt om fenomenet skönhetsingrepp. För jag tror det är viktigt att någon går emot denna trend av ingrepp som blir allt mer vanligt.

Jag tycker det är fel. Jag har så många argument på varför jag tycker det är fel. Det är dyrt, för mycket får en person att se märklig ut, det skapar negativa ringar på vattnet för omgivningen, varför operera eller fixa en frisk kropp och så vidare. Men mitt största argument ser du på bilden. Estrid. Hon är så vacker. Så perfekt och otroligt fulländad. Och det känslan ska växa inom henne, sprida ut sig i varje nerv och varje cell. Vetskapen om hennes skönhet och värde ska vara i hennes DNA. Och jag som mor, kommer aldrig med en hundraprocentig övertygelse, kunna säga till mitt barn att hon är vacker som hon är, om jag inte lever som jag lär.

Jag har vänner och bekanta som fixar sig och det påverkar mig. Det får mig att börja reflektera över hur jag ser ut. Jag ser att de får jättefina resultat och tänker att det finns möjlighet för mig att både få en fylligare läpp och bli en bekymmersrynka fattigare. Det är precis där som självhatet får fäste. Jakten efter att förbättra. Att jag påverkas att själv fundera över huruvida jag skulle göra något med mitt utseende provocerar mig något enormt. Jag vägrar bli en ring på vattnet. Jag vägrar förstöra löftet till min dotter om att älska sig för den hon är. Jag är också rädd för vad som sker efter hand som tiden går. Hur mycket ska man fixa och när tar det slut? Handlar det bara om att det är härligt att se fem år yngre ut eller hoppas man att man ska må bättre på insidan bara man är snyggare på utsidan. Och om det handlar om det senare så är det ju insidan man måste fixa, inte utsidan.

All kunskap vi har om hur ätstörningar skickas vidare i generationer säger en hel del om hur mödrar påverkar sina barn, och döttrar framförallt. Ett barn, som har en mamma som mixtrar med maten, väger sig eller pratar illa om sin kropp, riskerar att själv få en skev kroppsuppfattning och i sin tur lida av en usel självkänsla. Med den vetskapen kan jag inte göra skönhetsingrepp, för mitt främsta mål som mamma är att ge Estrid en grundmurad självkänsla. En känsla av värde, mening och tillräckligt. Detta anser jag att jag inte skulle kunna om jag inte accepterade mitt egna utseende. Inte helt och hållet, inte fullt ut och inte med en hundraprocentig övertygelse.

Det hade smärtat mig så om mitt perfekta barn ändrade på hur hon ser ut enbart för att hon ville känna sig finare. Herregud, helt objektivt är hon ju det mest sagolika som satts på denna jorden!

Det handlar också om en viss värdighet tycker jag. Det finns något värdigt och självsäkert med en kvinna som vågat åldras värdigt. Som har njutit av sitt liv, accepterar sin kropp och sitt utseende och som aldrig skulle få för sig att ändra på sig. För att just den hon är, är absolutely fucking fabolous. Jag hoppas att jag kommer fortsätta våga åldras, omfamna min kropp, min själv och mina rynkor. Att mitt liv ska vara så innehållsrikt att mitt utseende blir en bisats i något mycket större. Och framförallt vill jag kunna se mitt barn i ögonen och säga att hon duger som hon är. Att jag duger som jag är. Att vi helt enkelt duger precis exakt så som vi är.