Tulpanplantering och min viktigaste bild på länge

Förra helgen gjorde jag något jag älskar. Jag var ute i trädgården och planterade tulpanlökar. Det är så fint att stoppa ner dem i jorden och veta att nästa gång vi ses, då är det vår. Det blir en påminnelse om att trädgården inte stressar fram årstiderna och därför behöver inte jag heller göra det. Jag kan inte mycket om trädgård utan lär mig lite varje år. De planteringarna jag hade förra året gav olika mycket utdelning så till nästa sommar vet jag hur jag ska tänka annorlunda. Men varenda blomma, alltså VARENDA blomma gav mig så mycket glädje. Det var otroligt magiskt att få gå runt i den egna trädgården och plocka in en vacker bukett. Men nu blir det inga blommor från trädgården. Nu blir det vila. Och det är annan slags tjusning.

I dessa lådor ligger hundratals lökar som nu pillats ner i rabatterna. Jag kan inte låta bli att längta efter det färdiga resultatet. Att få se dem stå där stolta, raka och redo för våren.

Trådgård för mig måste vara prestigelöst. Jag vet att vi inte har den finaste av trädgårdar, den mest ogräsfria rabatterna och det mest kantklippta gräset men det gör mig inget. Vi gör så gott vi kan och en perfekt trädgård på bekostnad av själens vila kan aldrig bli lika njutningsfull som en lite stökigare trädgård och tid för själen att ta in livet. Så tänker jag med det mesta i livet. Det är därför jag lever efter principen att göra 80%. Det räcker nämligen gott och väl. Men nu ska vi raskt gå över till en av mina viktigaste bilder.

Det är den här rätt oansenliga bilden på mina nya stövlar som är min viktiga bild. För jag ska erkänna en sak. Jag har länge velat ha ett par stövlar från Barbour men undvikit att köpa dem. Mina vader är för breda för stövlar med höga skaft och istället för att köpa låga har jag tänkt att snart, när jag gått ner i vikt, då kan jag köpa stövlarna. Resultatet blev att jag fick undvika att vara utomhus i regn för jag hade inga ordentliga skodon för ett sådant väder. Det blev en väldigt destruktiv situation faktiskt. För när livet inte kan levas fullt ut, för att man alltid väntar på att bli smal, att då sen när man blivit smal ska man göra alla sakerna, då lever man inte alls. Därför köpte jag stövlarna fast med lågt skaft. Jag accepterade att just nu ser jag ut såhär och jag ska leva alla livets dagar här och nu. I regn eller solsken, det spelar ingen roll. Dessa stövlar, denna oansenliga bild, påminner mig hur långt jag kommit. Hur snäll jag blivit mot mig själv. Och hur skönt det är att utmana tankemonster för att sedan kunna bli av med dem.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *