Vad jag behöver släppa taget om.

Jag tänker ofta på att självkänsla och frid går hand i hand. Att om man inte har frid så kan man inte heller bygga en stark självkänsla. Huvudspökena tar upp plats. Det har fått mig att rannsaka mig själv om hur det ser ut i mitt eget liv. Är jag fri? På många sätt ja, men det finns några aspekter av mitt liv som jag känner begränsar mig. Jag har inga problem med att våga tro på min förmåga i mitt arbete, tala framför människor eller mingla. Det är i flytande kontakter som jag känner att jag fungerar utmärkt. Men i långa relationer tycker jag det är svårt. Jag kan ofta lämna en middag med vänner med en gnagande känsla. ”Var jag för mycket?”. ”Tog jag för mycket plats?”. En oro om att jag inte är älskvärd när jag är mig själv. Detta hjärnspöke sätter käppar i hjulet för mig. Jag kan uppleva att jag drar mig för att träffa människor för jag orkar inte den inre monolog som följer i mig efter det. Det är tröttsamt att en trevlig kväll alltid avslutas med en dålig känsla i mig. Gjorde jag något fel? Sa jag något fel? Kommer någon vara arg eller besviken på mig nu?

Jag vet inte varför det är så. Men det tar energi från mig. En potentiell förlust av vänner är min akilleshäl. Och kanske det har gjort att jag undviker att skaffa vänner överhuvudtaget. I bakhuvudet finns det hela tiden en oro för att jag kommer förstöra det. Jag är som en person som undviker att bli kär för att man fått hjärtat krossat för många gånger. Men i mitt fall är det vänner och inte älskare jag har undvikit.

Och jag funderar mycket på varför jag sällan känner för att träffa folk. Är det för att jag har ett problem eller är det helt enkelt bara så att jag är en introvert person som helst vill vara själv? Mitt arbete påverkar mig mycket också. Dagligen träffar jag människor, jag stöttar dem, kämpar för dem, står ut med dem och lyssnar på deras problem. När jag kommer hem vill jag bara stänga in mig i en mjuk bubbla. Det är problematiskt för mig att jag inte vet anledningen till dessa känslor. För tänk så är det på grund av mitt arbete som jag är såhär och att det inte är något ”fel” på mig. Eller så är det fel på mig?

Jag har kommit till en punkt där jag känner att den inre monologen kring dessa frågor tar upp för mycket plats och jag måste bryta den. Kanske jag helt enkelt bara måste börja höra av mig till människor. Ta svåra konversationer. Och släppa taget om känslan av att vänskap är något som i slutet alltid gör ont. Jag ska bara kasta mig ut. Omfamna relationer, glädje och våga lita på att man tycker om mig för mig. Och inte ha kvar den här tanken om att det ändå kommer förstöras på slutet. Ta tjuren vid hornen helt enkelt.

Dessa tankar har känts starka i mig sen igår. Jag blev intervjuad av lokaltidningen här nere. Influenser-Frida kände stor stolthet och glädje. Men bara vanliga jag tänkte på alla människor här i vår by som kommer se tidningen. Vad kommer de tycka? På instagram är det ”där” och hemma på lokala ica är det ”här”. Här i byggden är jag ju bara jag i mina mjukis och håret i ananastoffs när jag hämtar Estrid på förskolan efter en arbetsdag hemma. Det känns som jag ska stå naken framför alla. Som mig själv. Med en berättelse om ätstörningar, kroppshat och ett erkännande om att jag är tjock. Vad kommer människor tycka om mig när jag är mig själv?

Det här är ett lite rörigt och känsligt inlägg kanske. Inte så genomtänkt och skrivet här och nu, i stunden, för det finns ett inre behov i mig av att skriva av mig. Kanske du känner igen dig eller så är detta helt främmande för mig? Men jag försöker ändå tänka att om jag brottas med ett problem så finns ni fler där ute som brottas med samma, och då kan vi stötta varandra. Och jag vet att inre demoner måste man släppa taget om för att få frid och en känsla av grundad inre trygghet. Det är så självkärleken får blomstra.