Vad jag behöver släppa taget om.

Jag tänker ofta på att självkänsla och frid går hand i hand. Att om man inte har frid så kan man inte heller bygga en stark självkänsla. Huvudspökena tar upp plats. Det har fått mig att rannsaka mig själv om hur det ser ut i mitt eget liv. Är jag fri? På många sätt ja, men det finns några aspekter av mitt liv som jag känner begränsar mig. Jag har inga problem med att våga tro på min förmåga i mitt arbete, tala framför människor eller mingla. Det är i flytande kontakter som jag känner att jag fungerar utmärkt. Men i långa relationer tycker jag det är svårt. Jag kan ofta lämna en middag med vänner med en gnagande känsla. ”Var jag för mycket?”. ”Tog jag för mycket plats?”. En oro om att jag inte är älskvärd när jag är mig själv. Detta hjärnspöke sätter käppar i hjulet för mig. Jag kan uppleva att jag drar mig för att träffa människor för jag orkar inte den inre monolog som följer i mig efter det. Det är tröttsamt att en trevlig kväll alltid avslutas med en dålig känsla i mig. Gjorde jag något fel? Sa jag något fel? Kommer någon vara arg eller besviken på mig nu?

Jag vet inte varför det är så. Men det tar energi från mig. En potentiell förlust av vänner är min akilleshäl. Och kanske det har gjort att jag undviker att skaffa vänner överhuvudtaget. I bakhuvudet finns det hela tiden en oro för att jag kommer förstöra det. Jag är som en person som undviker att bli kär för att man fått hjärtat krossat för många gånger. Men i mitt fall är det vänner och inte älskare jag har undvikit.

Och jag funderar mycket på varför jag sällan känner för att träffa folk. Är det för att jag har ett problem eller är det helt enkelt bara så att jag är en introvert person som helst vill vara själv? Mitt arbete påverkar mig mycket också. Dagligen träffar jag människor, jag stöttar dem, kämpar för dem, står ut med dem och lyssnar på deras problem. När jag kommer hem vill jag bara stänga in mig i en mjuk bubbla. Det är problematiskt för mig att jag inte vet anledningen till dessa känslor. För tänk så är det på grund av mitt arbete som jag är såhär och att det inte är något ”fel” på mig. Eller så är det fel på mig?

Jag har kommit till en punkt där jag känner att den inre monologen kring dessa frågor tar upp för mycket plats och jag måste bryta den. Kanske jag helt enkelt bara måste börja höra av mig till människor. Ta svåra konversationer. Och släppa taget om känslan av att vänskap är något som i slutet alltid gör ont. Jag ska bara kasta mig ut. Omfamna relationer, glädje och våga lita på att man tycker om mig för mig. Och inte ha kvar den här tanken om att det ändå kommer förstöras på slutet. Ta tjuren vid hornen helt enkelt.

Dessa tankar har känts starka i mig sen igår. Jag blev intervjuad av lokaltidningen här nere. Influenser-Frida kände stor stolthet och glädje. Men bara vanliga jag tänkte på alla människor här i vår by som kommer se tidningen. Vad kommer de tycka? På instagram är det ”där” och hemma på lokala ica är det ”här”. Här i byggden är jag ju bara jag i mina mjukis och håret i ananastoffs när jag hämtar Estrid på förskolan efter en arbetsdag hemma. Det känns som jag ska stå naken framför alla. Som mig själv. Med en berättelse om ätstörningar, kroppshat och ett erkännande om att jag är tjock. Vad kommer människor tycka om mig när jag är mig själv?

Det här är ett lite rörigt och känsligt inlägg kanske. Inte så genomtänkt och skrivet här och nu, i stunden, för det finns ett inre behov i mig av att skriva av mig. Kanske du känner igen dig eller så är detta helt främmande för mig? Men jag försöker ändå tänka att om jag brottas med ett problem så finns ni fler där ute som brottas med samma, och då kan vi stötta varandra. Och jag vet att inre demoner måste man släppa taget om för att få frid och en känsla av grundad inre trygghet. Det är så självkärleken får blomstra.

14 Responses

  1. Ulla wolter skriver:

    Käraste Frida! Om jag var du skulle jag vara jäkligt stolt över mig själv! Titta på allt du åstadkommit; pluggat till ett BRA JOBB, fått en FANTASTISK FAMILJ och MÅNGA VÄNNER. Dessutom har vunnit över dina ätstörningar.och med tanke på jobbet är det väl solklart att du behöver ensamtid! De vänner som är riktiga vänner har man alltid kvar, de andra kan man lika gärna vara utan, eller hur. Fortsätt att vara precis som du är, du är bäst!❤️❤️❤️

    • Frida Kummerfeldt skriver:

      tack finaste du! Ditt svar gör mig så glad! Och du har rätt, idag med lite distans till PMS-monstret så känns allt bättre och jag håller ju med dig! <3

  2. Kajsa skriver:

    Du är inte ensam och du är inte fel. De som har läst, eller kommer läsa, din intervju kommer antagligen bli inspirerade av dig och se upp till ditt mod och självkänsla.

  3. Linda skriver:

    Jag tror att de som känner dig Frida som vän inte tycker att du tar för mycket plats. Vi pratade om detta på jobbet att jag själv kan låta bestämd eller arg när jag vill driva en fråga framåt eller utveckla till något bättre. Min kollega sa få att vi som känner dig vet att du inte är arg eller bestämma utan blir ivrig att det ska bli bra. Sen är det klart att när man har ett socialt arbete så vill man vara själv för man ger så mycket av dig själv i arbetet. Jag kan känna samma. Tack för att du delar med dina tankar och gör mig är du en stark förebild💕

    • Frida Kummerfeldt skriver:

      tack för att du också delar med dig. Det får mig att slappna av och känna mig mer normal eller vad man ska säga. Tack finaste du!

  4. Anna skriver:

    Din blogg är fantastisk. Blandar härligt inspirerande yta med djup och klokskap. Så roligt att följa dig! Och visst kan jag känna igen mig, men med tiden har en skön känsla av trygghet infunnit sig i verskapen att jag är ok, till och med bra. Det är de också.

    • Frida Kummerfeldt skriver:

      Vilken underbar ära att du kommenterar hos mig Anna. Jag ser så otroligt mycket upp till dig! <3 tack för dina fina och kloka ord!

  5. Camilla skriver:

    Känner så igen mig. Jag jobbar oxå med människor men med psykiatriska diagnoser bl a Jag och mina kolleger har känselspröten ute hela dagarna på jobbet och bollar mycket med varann under dagarna så när jag kommer hem så umgås jag helst med mig själv i självsamhet.
    Jag orkar inte vara så social i mitt hemliv, för jag ger så mycket av mig själv när jag jobbar. Visst tycker jag om mina vänner och jag träffar dom ibland, men det har blivit mindre sen jag började detta arbete.
    Jag kan tänka mig att du ger mycket av dig själv i ditt yrke du oxå❤

    • Frida Kummerfeldt skriver:

      vad skönt det är att höra att det faktiskt är som jag misstänker att mitt arbete tar väldigt mycket energi hos mig. Det gör att jag kan acceptera mig själv enklare. Det är liksom inte fel på mig utan det är normalt så att säga.

  6. Karin skriver:

    Känner igen mig. Och tänker iofs också det har med ålder lite att göra. När man är ung är vänner en så stor kärna, det är allt det kretsar kring ”friendship never ends” sjunger spice girls och man tror liksom de är så. Men sen får man familj, och man liksom går in i sin kärna, en bubbla. Och jag tror alla andra gör det lite samtidigt. Men alla känner sig ensamma, men ingen har egentligen tid att lägga så mycket mer av sigsjälv på mer än jobbet och familjen. Sen när man stabiliserat allt, blivit äldre, så kommer man ifatt. Kanske finns endel vänner kvar, men också några bytts ut. Tror det kan vara nyttigt med. Att det finns olika skeden i livet där olika saker faktiskt får betyda mest. Kanske ska du växla upp på vänner-fronten? Eller så ska du bara landa i att detta är vad du orkar med just nu. Hur som helst- tycker jag du verkar vara en fantastiskt kul kompis och hade jag bott närmare hade jag lätt sprungit över för att fika och snacka livet! ❤️

    • Frida Kummerfeldt skriver:

      åh vilken fin kommentar! tack tack tack! du får mig att känna självacceptans. att det är ok och kanske till och med normalt att vilja vara i denna familjebubblan. Så stort tack än en gång. det är så fint att ha er som min stöttepelare. Vilken ynnest! <3

  7. Sara skriver:

    Oj vad jag känner igen mig i det du skriver. Fantastiskt skönt att veta att man inte är ensam om dessa tankar. Har aldrig själv vågat säga dem högt. Tack för att du gör det, och tack för en fantastisk blogg ❤️

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *