Mors dag! Jag tänker på alla mödrar i min familj och allt vad de gått igenom. Min gammelmormor Karla som inte ville bli mamma alls till sina massa ungar. Men det fanns inte preventivmedel och hon blev gravid om och om igen trots att hon bara ville ha en karriär. Hon vägrade låta moderskapet stå i vägen för henne och hade sin mor, oma Frida, boende hos dem. Karla skötte inte hemmet, det fick hennes man och mor göra. Detta gjorde att Karlas barn inte ser henne som en särskilt bra mor. Men jag förstår Karla och hur drivet tar en framåt oavsett vad omvärlden tycker och tänker. Karlas barn förstår inte varför jag vill heta Kummerfeldt i efternamn efter Karla. Och i min värld är Karla den största kvinnliga pionjären som någonsin funnits.
Jag tänker på min mormor som blev gravid med min mamma innan hon var gift. Hur detta ledde till att hennes familj vände henne ryggen. Hon var ung och i ett okänt land som kallades Sverige. Hon blev gravid med en flykting som kom från samma land som hon själv. Hur rasismen, fattigdom och utanförskap präglade deras liv under en lång tid. Men samtidigt hur min mormor och morfar måste ha lagt grunden till den klassresa som min mamma sedan kunde göra. Jag förstår att även min mormor och morfar har agerat på sätt som gör att deras barn ifrågasatt deras föräldraskap. Men jag, en generation senare, kan se hur en barndom i brinnande krig, fattigdom och hunger, utanförskap och mer fattigdom i Sverige, måste ha varit ett aldrig övergående ångestmoln i dem. Där deras barn kanske ser misstag, ser jag två människor som skapat magi från de sämsta förutsättningarna någonsin.
Jag tänker på min mamma som kommer från lite och har skapat så mycket. Som älskat oss barn och alltid funnits där för oss. Men som i alla mor och dotter-relationer finns det saker i vår historia som har påverkat mig både positivt och negativt. Och jag var inte den enklaste dotter heller. Jag tror man minns sin historia olika. Samma händelser kan i olika människors minne te sig annorlunda. Men det gör inget, för all historia försvinner av den oerhörda tacksamhet jag känner för hur underbar mormor hon är. Och där jag ser eventuella misstag från min mammas sida, kommer Estrid nyktert kunna resonera kring mitt agerande i situationen.
Och jag själv. Om 20 år sitter min dotter och skriver om mitt föräldraskap. Jag kommer säkert ha gjort flera misstag och hon och jag kommer minnas samma händelse på två olika sätt. Kanske det jag idag oroar mig för inte påverkade henne alls, medan saker jag tog för givet och ansåg var inga problem alls, är det som hänger kvar i henne att bearbeta. Det ÄR svårt att vara förälder och det ligger i dynamiken att det först är generationen efter som kan se mer nyktert på familjehistorien.
Mammor idag är under otrolig stor press. Vi förväntas ta tillvara på den nya verklighet som äntligen erbjuds kvinnor samtidigt som vi förväntas leva upp till den gamla bilden av en mamma. Det är en omöjlig ekvation och hur vi än gör så kommer vi misslyckas. Därför kan mammor bara göra sitt bästa. Det är ok att vara mamma på olika sätt och jag vägrar leva under bilden om den självuppoffrande modern. Det finns inte en man på jorden som raderar sig själv sekunden han blir pappa, men kvinnor förväntas göra det. Allt ska stå tillbaka sekunden man blir en MOR. Jag vägrar gå med på det. Och kanske är det något som Estrid i framtiden kommer minnas med bitterhet. Hur hennes mamma arbetade, reste, följde sina drömmar och stundtals prioriterade sig själv. Eller så kommer det vara exakt detta beteende som möjliggör för Estrid att bli stor, stark och följa sina drömmar. Facit får jag först när det är över. Då hoppas jag min mamma, eller Estrids barn, kan se nyktert på situationen.
Jag känner sådan oerhörd kärlek till kvinnorna i mitt liv och i min familjehistoria. Det kan skrivas böcker om min gammelmormor, min mormor och min mamma. Tre kvinnor som aldrig riktigt passat in i sin generation och som legat före sin tid. Min mamma var ingen bullmamma. Hon hade en karriär. Och när hon, kanske, jag vet inte, hade dåligt samvete för att hon missade ännu en uppvisning när hon var på jobbresa i Indien eller Kina, så minns jag det med stolthet. Där satt de andras mammor i publiken med sina koftor och pärlhalsband. Kvinnor utan liv tyckte jag. Sorgliga mammor som var ointressanta, färglösa och tråkiga. Medan min mamma flög över halva världen och spelade roll i denna värld. Inte en sekund i mitt liv har jag mått dåligt över min mammas frånvaro i dessa stunder. Istället var jag så stolt varje gång jag sa att ”nej, min mamma är inte här. Hon är i Indien och inspekterar fabriker”. För när min mamma var hemma (och detta gäller även min pappa) så var de närvarande till tusen. De hämtade, lämnade, skjutsade och bjöd våra vänner på middag. Vi barn fick alltid sitta med vid deras middagsbjudningar och våra röster fick vara hörda i de vuxnas konversationer. Min mamma har lärt mig njutningen av god mat, dryck och kultur. Att intellekt är eftersträvansvärt. Att ett hem utan många böcker inte är ett riktigt hem. Att allmänkunskap är det coolaste som finns.
Min mamma, som i sin tidiga barndom, på grund av fattigdom fick sova i en korg, hon gjorde hela världen till sin. Och jag kan inte önska mig en bättre förebild till mitt och min systers barn. Och hon la grunden för mitt behov och driv att bli mer och kanske också ligga lite före min generations premisser.
Vilket helt underbart inlägg! Bästa jag läst på länge!