Jag är så rädd för att en dag vakna och inse att jag slösade bort mitt liv. Att alla dagar bara blev en lång sträcka av tomhet. Jag måste få leva ett liv där jag känner att mina dagar är meningsfulla. Det betyder inte att mitt liv inte är fullt av vardagspussel, för det är det såklart. Tjat och gnat om tandborstning, skärmtid och vantar. Jag pusslar med min tid som alla andra och försöker få ihop allt det vi kallar livet. Mina dagar är inte alltid glittriga och glamorösa. Vi äter färdigfrysta köttbullar och snabbmakaroner till middag, glömmer blöt tvätt i tvättmaskinen och skickar Estrid till förskolan med byxor som blivit för korta. Men i allt det där måste det finnas lite glitter och mycket mening.
Och att leva med mening för mig är att leva i min sanning. Under lång tid gjorde jag sådant som förväntades av mig. Jag hade hög press på mig själv när det kom till mina skolresultat, jag umgicks med människor, gick på uteställen och klädde mig på ett visst sätt, allt för att jag tyckte att det var vad jag borde göra. Men det var inte detsamma som det jag ville göra. Jag gick på disco när jag egentligen ville stanna hemma och fredagsmysa med mina föräldrar. Jag träffade killar för vad de gjorde och för vem de var. Lika mycket som jag gjorde saker som förväntades av mig, undvek jag att göra andra saker. Saker som jag kanske väldigt gärna ville göra. Jag levde inte i min sanning.
Att leva i min sanning innebär att alla val jag gör måste vara grundat på en djup inre känsla av det är något som JAG vill. Nu för tiden när jag helhjärtat lever i min sanning är jag fri. Jag står för vad jag tycker, klär mig som jag vill, lever så som jag önskar och drömmer precis så stort som jag vill. Om jag skulle gå tillbaka till ett liv att leva efter andras åsikter hade jag känt ett djupt självhat. För det blir ett fängelse att drömma om ett annat liv och samtidigt kedja fast sig själv vid det gamla livet. Att inte hedra sin sanning är något som står i vägen för sann och djup lycka. Det vore så förfärligt att inse att man slösade bort sitt liv av rädsla för vad andra tyckte.
Hur man än gör så kommer någon alltid ha en åsikt om vad man gör. Vissa kommer tycka man gör fel som gör en sak och andra kommer tycka man gör fel om man inte gör den där saken. Det är omöjligt att få allas godkännande. Det är en kamp som inte går att vinna. Det lämnar en bara utmattad och krossad. Det värsta man kan vara en people pleaser. Någon som lever sitt liv efter att få andras godkännande. Varför ska man bry sig om vad andra tycker? Om det är en omöjlig ekvation att få allas gillande varför ens försöka? Och ska andra verkligen få diktera villkoren i ditt liv? Hur du klär dig, lever, skapar familj eller drömmer är din ensak. Det rör inte någon annan. Andra kan tycka vad de vill om mig men jag kommer ändå leva mitt liv. För varför ska jag leva i olycka för att någon annan ska vara nöjd?
För att kunna leva i min sanning handlar det för mig om hur jag vill känna mig och hur jag vill leva. Vissa vet det instinktivt medan andra måste öva på att drömma. Jag personligen älskar att drömma för det finns hela tiden en hoppfull känsla av att drömmar är till för att bli sanna. Nu sitter jag här, på väg in i en tjänstledighet för att på heltid jobba som influencer, inspiratör och coach. En verklighet som blivit till för att jag vågade känna efter vad jag vill ha och sen drömma och visualisera det. Jag drömde om en enkel morgonrutin jag kunde hinna göra varje morgon. Att den första koppen kaffe på morgonen alltid bryggdes i mitt eget kök. Jag såg mig själv sitta hemma och knappa på datorn medan det snöar utanför fönstret. Drömmen om att bli min egen är nu en verklighet.
När drömmarna är tydliga är det enklare att konkretisera vad man behöver göra för att nå dem. Jag har en målbild i mitt huvud på kvinnan jag vill vara. Och varje dag försöker jag leva idag som den kvinnan hade levt imorgon. Det ger mig positiv energi och motivation att motionera, vara produktiv i mitt arbete, prioritera böcker och sömn framför tv och telefon. När jag känner mig trött och hängig tänker jag på min kvinna. Vad hade hon gjort? Hur hade hon klätt sig och agerat en hängig dag. Det ger mig en spark i baken att hoppa in i duschen, fixa håret och ta mig an dagen med förnyad kraft.
Om jag inte hade levt i min sanning hade jag inte bott i mitt fina hem här i Skanör. Jag hade inte mött de underbara människor jag fått förmånen att lära känna. Jag hade inte haft ett blomstrande och vackert äktenskap. Jag hade inte haft modet och insikten i att hantera mina ätstörningar och koppla bort vikt och värde.
Ha en underbar dag min vän. Mitt i snabbmakaroner och smutsigt hår kan vi ändå få leva i vår sanning. Duka med finporslin och tvätta håret. Det gör under för måendet.
Tack och lov att jag är så gammal att jag gör vad jag vill och struntar i vad vad andra ev. kan tycka om mina val. Jag är lycklig med det liv jag har.