Vecka 1

Walking in to the new year like. Ja, inte som en bossbitch iallafall eftersom kräksjukan råder i det Kummerfeldtska huset. Vi har tagit oss förbi det värsta och jag har kvar ont i halsen och en snorig näsa. Men det är inte värre än att jag har en tekanna framme hela tiden. Jag är redo för David och Estrid att gå tillbaka till skolan och få tillbaka huset för mig själv. Tystnaden. Lugnet. Ja, tystnaden!

Jag tänker väldigt mycket på mitt 2022. Vad ska vara mina mål och drömmar. Vem är kvinnan jag vill vara. Och jag märker att jag drar mig lite för att sätta mig ner och skriva. För jag vet vad det måste stå. Det måste stå viktnedgång. Jag har så mycket känslor från förr i tiden som inte får komma tillbaka. Och jag har begränsande tankar från året som var om att jag inte lyckades. Jag vet att jag har kommit en otroligt lång väg och att jag gjort så många fantastiska förändringar under 2021. Jag tränade mer än jag någonsin gjort förut och det var en stor själslig vinst. Men jag brast i andra val. Och jag vet varför. Jag hade mål för framtiden, för kvinnan jag ville vara. Men jag tänkte fortfarande som kvinnan jag är. Det går inte. Då lever man i en evig dragkamp mellan viljor. Det är bara utmattande och ledsamt.

Därför vet jag att 2022 måste handla om att fullt ut leva som kvinnan jag vill vara. Och även tänka som henne. Kanske jag vill äta den där chipspåsen för jag är uttråkad, eller ledsen, eller stressad, för det känns bra. Men hos kvinnan jag vill vara känns det dåligt att äta chipspåsen. Inte för att den är fel eller syndig. För en annan kan chipspåsen vara livets bästa beslut.

Men kvinnan jag vill vara har gått ner i vikt och blivit gravid. Och för henne är chipspåsen ett steg från drömmen och det är något ledsamt. Varje hälsosamt snack och varje träningspass är inte kämpigt och jobbigt för kvinnan jag vill vara. Varje missat snack och missat träningspass är istället det som är jobbigt.

Jag är så tacksam för denna insikt. Att jag på många sätt blev kvinnan jag drömt om att vara, och att jag tänker som henne också. Men på just detta område, som jag har haft så många motgångar med, tänker jag som mitt gamla jag. Jag har inte ens reflekterat över det förrän härom dagen. Jag fick mig en rejäl tankeställare.

Nu går jag då in i vecka 1. Trött, krasslig, med längtan efter jobbstart och rutiner och lite skräckblandad förtjusning inför skrivövningarna jag ska sätta mig ned och göra i veckan.

1 Response

  1. Linda skriver:

    Hej och god fortsättning
    Jag hoppas att år 2022 blir ett av dina bästa år.
    Jag är lite nyfiken av mig eftersom att jag själv bär på massa kilo jag inte borde, men hur mycket vill sjukvården att man ska väga för att få hjälp med IVF?
    Jag är 43 år fyller 44 år och jag skulle gärna vilja ha ett barn till men vi hade svårt att få det först det tog lång tid 1,5 år men det blev på naturlig väg för samma dag som vi fick beskedet att vi skulle få hjälp så plussade jag, men nu är det ju ännu svårare för mig eftersom att jag är äldre än jag var då att bli gravid. Jag har satt min gräns till 45 år äldre än så ska jag inte vara om jag ska få barn och då får det vara så, men hur som så känner jag att jag verkligen skulle vilja ha en liten till. Vet inte men de har väl en gräns på ålder för att man ska kunna få IVF har du någon aning om vad den ligger på?
    Kram Linda

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *