I senaste bokklubben läste vi den här boken, ”Allegro Pastell” av Leif Randt. En hyllad bok skriven av en tysk författare. I boken får vi följa relationen mellan två personer och hur den blir till, upplöses, blir till och upplöses. Det är en bok som egentligen inte handlar om någonting. Istället är det en djupdykning i den ängslighet som finns i människor idag. Att hela tiden vara medveten om vad man gör, hur man gör det, hur det man gör uppfattas av andra och att hela tiden vara rätt. Och lagom. Det blir en frustration att läsa boken för det finns ingen förlösning. En trekant väljs bort inte för att man inte vill utan för att man avgör om den andra kvinnan är värdig ens närhet. En varm omfamning vid tågperrongen väljs bort till förmån för att istället stå coolt i hörnet och invänta mötet. Det knarkas lagom. Ja, nästan på ett vuxet sätt. Shoppas lagom. Koketeras kring skräpmaten man äter och det ska drickas äppelvin på något lagomt ruffigt ställe. Inget är luststyrt. Bara yta.
Denna bok är en stilstudie i den ängsliga hipsterns liv. Men när jag satt och läste boken, i solen, i vårt Skanör kunde jag inte låta bli att dra paralleller till den ängslighet som finns här där vi bor. På ett ställe med hög socioekonomisk standard där tonåringarna kollar upp varandras föräldrars årsinkomst och värde på fastighet. Där det jämförs bilmodeller, skomärken och resmål. Det finns en verklighetsfrånvänd världsbild där det som för vissa är en otrolig lyx är normen. Två bilar, eller fler. Gå ner i arbetstid för att bara njuta. Sälja bolag och göra en exit i 40-årsåldern. Spela golf, tennis och segla. Och där barnens aktiviteter aldrig är beroende av plånboken utan av föräldrarnas tid. Ja, givetvis generaliserar jag nu. Det måste man ju göra för att beskriva ett fenomen. Men det går inte att undgå att vi bor på en plats annorlunda än många andra platser. Och i detta finns en enorm ängslighet. Den är olik hipsterns, men den finns där likväl. Man belånar sig för att kunna uppehålla en livsstil som man egentligen inte har råd med. Man värderar andra, och kanske mest sig själv, efter ägodelar och inte värderingar. Vi pratade mycket om det här på bokklubben om var gränsen går mellan att tycka om fina saker (hej här är jag) och att definiera värdet på sig själv genom inkomst och prestationer, och på sikt då även livsstil och ägodelar.
För oavsett vem man är blir man påverkad av normen som råder där man bor. Och dåliga dagar kan vem som helst drabbas av jämförelsesjukan. När Estrid utbrister att det är orättvist att ”alla andra har en pool utom vi” blir jag på en bra dag arg och moraliserande och berättar för henne om den fattigdom Oma och Opa kommer från. Men en dålig dag kan jag, på insidan, hålla med henne. Att det ÄR orättvist. Vilket det ju givetvis inte är. För att mota jämförelsesjukan gör jag min favoritgrej. Jag fokuserar på allt det jag har istället för allt det jag inte har. Och allt det jag är istället för det jag inte är. Och då känner mig rik. Och att jag kan vara prick den jag är. Då bleknar ängsligheten.
