Igår såg jag något som såg ut som information om en fest. Jag hann tänka ”hoppas jag blir bjuden” innan jag sekunden efteråt insåg att bilderna var från själva festen. Needless to say, jag var inte bjuden. Jag blev våldsamt avundsjuk. Det sköljde över mig. Det fanns ingen chans i livet för min eftertänksamma, rationella och förnuftiga sida att hinna med. Istället hann jag blir förbannad att jag inte var bjuden. Jag blev avundsjuk på dem som blev bjudna. Jag blev plötsligt extremt osäker på mig själv och om det var något fel på mig som gjorde att jag inte blev bjuden. Det var väldigt länge sedan jag kände avundsjuka och den golvade mig. Det liksom isade till i magen. Jag blev ledsen och undrade varför jag inte var värdig nog att vara på denna fest. Jag kände mig som tonårens mobboffer som aldrig riktigt fick komma in i den inre cirkeln. Jag lovade mig själv dyrt och heligt att hämnas på personen som inte bjöd mig. Jag bestämde mig för att aldrig ens titta åt dem som var gäster på festen för de hade personligen svikit mig genom att gå dit. Detta var näst intill en fest skapad enbart för att jag inte skulle få vara där. Allt detta hann jag tänka inom loppet av några minuter.
Lev som du lär Frida, tänkte jag.
I bilen hann min eftertänksamma, rationella och förnuftiga sida ifatt mig. Givetvis kan inte alla bjuda alla andra på alla sina tillställningar. Jag kan inte förvänta mig att jag ska behandlas som om jag är allas bästis, när jag får många är en kompis eller enbart en bekant. Tro det eller ej så är jag inte universums medelpunkt. Shocker, I know! Bara för att en person är närmre någon annan än den är mig, så betyder det inte att vi helt plötsligt är totalt distanserade. Om jag är snygg som en åtta, och en tia kommer in rummet, så blir jag inte en ful liten rugguggla. Jag är fortfarande en åtta. Men mellan dig och mig så är jag såklart aldrig en åtta, utan alltid en tia. Men rent hypotetiskt!
Det var inte en angenäm känsla att dras med i avundsjukan. Jag kände mig småaktig och tölpaktig. Jag kände mig otacksam och extremt egotrippad. Men framförallt ogillade jag hur avundsjukan fick mig att känna mig. Nämligen värdelös, som en nolla. Och det är anledningen till att jag alltid tjatar om att få saker nöter ner självkänslan så, som att gå runt och vara avundsjuk på någon annan. Festarrangören fick inte mig att känna mig värdelös eller som en nolla. Jag fick mig själv att känna mig så. Och det var en lättnad när min förnuftiga sida hann ikapp mig och gav mig en bitchslap och påminde mig om att jorden inte roterar kring Frida Svensson.
Avundsjukan är livsfarlig. Den kan drabba oss alla, det kan man inte alltid rå över. Men du är själv i kontroll om du låter den få fäste eller inte.
Du är klok som en bok, Frida. Och jag tror att ju oftare man lyckas rycka tag i sitt förnuft när avundsjukan drabbar en, ju lättare blir det att stå emot i längden.
tack! och sen tänkte jag så här att det bästa sättet att motverka avundsjuk är att försöka uppbåda genuin glädje för personen. Vad skoj att hen hade den där festen. Jag blir så inspirerad och motiverad av hens framgång osv. Det är inte alltid lätt, men det är värt att försöka.
Så många kloka och bra ord. Något vi alla borde tänka på, vi kanske inte alltid själv agerar som vi borde, men visst, det är en hemsk känsla och gråten sitter i halsen.
för ett tu tre så vill jag att någon ska glädjas för min skull och jag hade känt mig jätteledsen om den personen bara var avundsjuk och småsint mot mig.
Så fantastiskt skrivet!! Jag känner tyvärr igen känslan och jag tig verkligen till mig av dina ord. Tack Frida!!
Fina Susanne! Tack för din kommentar! Det betyder så mycket för mig att vi kan dela dessa jobbiga känslor och att ingen dömer. Alla här inne är så snälla. Det gör mig så glad!
Ibland sinar förnuftet, det bara blir så. Efterklok blir man alltid!
haha ja exakt så är det Pia! <3
Kan känna igen känslan och den är skit jobbig, oftast går den över fort.
Idag känner jag mig lite låg och dålig, hade uppkörningen idag och kuggade, jag fick direkt känslan fy fasen vad jag är dålig alla andra är så mycket bättre. Men detta är en känsla jag måste jobba på, för så är det ju att jag är ju inte den första människan på jorden att bli kuggad vid uppkörning första gången, men bara att ta nya tag igen nästa gång går det säkert bättre.
Kram Linda
Åh Linda, jag vet EXAKT hur det känns. Jag kuggade också min första uppkörning. Då kändes det för jäkligt, men nu är det sedan lång lång tid bortglömt. Allt i livet kan inte gå ens väg. Ibland måste man utsättas för prövningar. Tänk om livet bara gled fram utan uppförsbacker eller medvind för den delen. Då hade vi inte vuxit. Ta dig ur den här känslan. Ta nya tag. Upp på hästen igen! Jag tror på dig Linda!
Jag känner så igen den känslan. Speciellt när man själv faktiskt tycker att vänskapen är viktigt och där då inser man att det inte alls är lika viktigt för den personen. Min kloka vän sa till mig en gång, tillåt dig att känna känslan. Spela ut den. Sedan är det över, sedan får du liksom låta bli. När jag fick raljera så försvann den sedan.
Fast det du pratar om tolkar jag mer som att man blir sårad. Det är ju hemskt om man har en person som man anser är ens vän, men den inte delar den känslan. Jag pratar mer om när man blir småaktigt avundsjuk.