Ursäkta min frånvaro här på bloggen, men ni som följer mig på instagram vet ju svaret. Jag och David har varit SÅ sjuka. Herregud vilken halsfluss vi har åkt på. 39 graders feber, frossa, supersvullen hals, omöjligt att dricka och äta. Totalt kaos med andra ord. Igår var vi på vårdcentralen och jag var så desperat att slippa denna smärta att jag bara grät. Att båda föräldrarna är sjuka när fyraåringen är frisk måste vara något slags straff för tidigare synder.
Vi fick äntligen den så hett efterlängtade antibiotikan, även om den intas med viss ångest med tanke på allt prat om antibiotikaresistens. Med en cocktail på två alvedon, en ipren och en antibiotika, tre gånger om dagen, har på ett dygn gjort susen. Det finns äntligen hopp om livet. Och min pappa, jordens mest hypokondriska man, älskar oss så pass mycket att han trots ”ebolapesten i vårt hushåll” kommer ta Estrid och leka i parken i några timmar. Det är kärlek det! <3
Något annat som ger hopp om livet är se hur det börjar knoppa sig i trädgården. Magnoliaträdet på framsidan börjar nu få små små knoppar. Och på baksidan börjar tulpaner sträcka sig upp ur marken. Ljuvligt.
Jag återkommer när lite mer energi finns i kropp och knopp!
Kram!
