Vad oroar mig och varför.

I hela mitt liv har jag haft ångest och oro. Otroliga katastroftankar som följt mig. Oro för vad folk tänker, varför hen sa så, hur jag uppfattades där, hur det ska gå med ekonomin nästa månad, hur jag ska ta mig hem på kvällen osv i all evighet. Det är ett obeskrivbart under att jag inte har hypokondri. Men det är väl då det enda som inte har oroat mig. Sedan jag började äta antidepressiv medicin försvann min ångest och väldigt mycket av min oro. Jag blev mycket mer mjuk i kanterna, lite mer mañana och lite mer ryck på axlarna åt saker. Några kanske skulle säga att jag blev avtrubbad men jag säger att jag bryr mig inte vad jag blev. För jag vet att jag blev så mycket lättare i själen och helt plötsligt var hela jag fylld av ett neutralt tomrum. Ett tomrum som förr fylldes av ångest och oro som nu kunde fyllas med annat. Jag har fyllt det med glädje, energi, motivation och inspiration.

Det finns saker som jag fortfarande oroar mig för. Sådant som om tanken kommer till mig så slår jag bort den för jag orkar inte hur jobbig den är. Tanken på att mina morföräldrar ska dö. När min mormor säger att om hon får leva 5 år till är mer än lycklig så brister mitt hjärta. Jag oroar mig för att familjemedlemmar ska drabbas av sjukdom. Man läser hela tiden om cancer och det verkar finnas i varje familj. Ibland känns det som att jag går runt och väntar på C-beskedet. Jag var själv mobbad under stora delar av mitt liv och jag är livrädd för att Estrid ska få känna på det utanförskapet. Jag vet att en del av livet är att uppleva jobbiga känslor, känna sig förråd eller sviken, vara utanför och allt det där som behövs för att hitta en inre styrka. Men det är förfärligt att gå runt och vänta på att Estrid ska drabbas av livet.

Ätstörningar, självskadebeteende och grooming på nätet. Det är de största farorna för unga flickor idag skulle jag vilja påstå. Hur skyddar man sitt barn när alla de här tre sakerna kan ha fäste i barnets telefon? Jag tycker man som förälder ska övervaka telefonen mycket mer. Gå in och läsa meddelanden, följa dem på alla sociala kanaler, stämma av frekvent vilka de följer och vilka som följer dem. Och prata prata prata om de svåra sakerna. Hur man kan vilja ändra på kroppen. Att det kan vara skönt att skada kroppen fysiskt för att stå ut med smärtan inuti. Och hur härligt det är att i en begynnande och trevande sexualitet få uppskattning, uppvaktning och uppmärksamhet på nätet. Men hur fasen skapar man ett skottsäkert försvar? Det gör man ju inte. Jag pratade om detta med en manlig polis. Han har söner och han förstod precis vad jag pratade om. Han sa att hans största skräck var droger och rån för det är det som unga killar oftast möter.

Jag oroar mig för en annan sak och det är så jäkla svårt och känsligt att skriva om det. Det är ju såklart det här med vikten och självkänslan. Jag oroar mig över att jag aldrig kommer få leva ett liv i total frid från destruktiva tankar. Kanske inte det ens är möjligt? Men jag är så rädd att jag inte ska fortsätta bli bättre och bättre. I ett helt liv har jag velat bli smalare men istället har jag bara blivit tjockare. Och det är egentligen inte klädstorleken eller siffran på vågen som håller mig vaken. Det är känslan av att något är fel. Jag tänker att kanske jag ser ut såhär för att det är en signal om något på insidan som borde fixas? Och sen andra dagar känner jag tvärtom en befrielse över att jag är jag för det vittnar på att jag äntligen vågat leva livet, skita i ideal och slutat banta. Detta är inte alls en sådan rädsla som det en gång var. Vissa dagar är dessa tankar en icke-fråga. Och jag skriver inte om dem för att du ska bli triggad till negativa tankar. Istället provpratar jag lite eftersom jag tror att om man bara öppnar locket lite då och då och odramatiskt ångar ut lite så blir kroppen inte en tryckkokare av undanstoppade känslor.

Något jag är otroligt lycklig över att jag inte längre oroar mig över är tankar om huruvida David ska lämna mig. Vi har varit tillsammans så väldigt länge att det liksom är vi. Det finns en grundmurad trygghet som är väldigt skön att leva i. Jag är aldrig rädd för att han ska behandla mig illa, svika mig eller göra mig illa. Jag oroar mig inte heller en sekund över den typ av förälder han är. Han är magnifik som förälder. Jag har under lång tid, egentligen oavsett inkomst, haft en on going pengaångest. Fy fan vad hemskt det var. Jag vet inte varför. Vi har inga skulder, har aldrig haft (ja förutom hus och CSN då), har alltid betalar våra räkningar, inga anmärkningar osv. Vi är ansvarsfulla, men ändå hade jag ofta en gnagande känsla. Det är löst på det otroligt omogna sättet att David de senaste 10 åren har öppnat posten, hanterat räkningarna och betalat dem. Sen har han sagt hur mycket pengar han ska ha av mig. Ljuvlig lösning! Om än otroligt omogen. Jag oroar mig aldrig för mitt jobb. Jag har en superstark arbetssjälvkänsla vilket är befriande med tanke på mängden tid man spenderar i sin yrkesroll. Med det sagt kan jag givetvis känna osäkerhet och ibland ifrågasätta om jag gjort rätt. Men jag går alltid och lägger mig med en känsla av att jag gjorde mitt bästa.

Vad oroar dig dig för och varför? Och har du också något du en gång oroade dig för med som du slutat med nu?