Jag ska vara ärlig. Det har varit en slitig vecka emotionellt. Mensen. Den där jävla mensen. PMS:en som kastar ner mig i ett mörker. Tvivel, oro, fula tankar om mig själv, orkeslösheten. Ja, du kanske känner igen det. Det är inte kul. En riktig jobbig känsla. Men jag har ändå fått en uppenbarelse den gångna veckan och det är hur snabbt jag identifierar att det inte är ett på riktigt mörker i mig. Jag har inte hux flux gått och blivit deprimerad. Det är ”bara” mensen. Hormonerna. Det gör inte mindre ont och är inte en mindre jobbig känsla men det är mycket enklare att hantera känslorna och låta dem flyta igenom mig utan att jag hakar upp dem i mig och låter få fäste.
Samtidigt har jag läst en helt OTROLIG bok. Galet inspirerande och när jag nu, för exakt 30 sekunder sedan, vände sista bladet kände jag sådant otroligt hopp. Jag är på exakt den plats jag är menad att vara på. Universum ger mig de utmaningar som jag klarar av att hantera. Och jag ska fortsätta våga tro på mig själv och min förmåga. Och våga lita på att när jag är osäker så finns det något som guidar mig rätt. Jag behöver inte ha alla svar för att livet ska bli bra och rätt. Jag behöver bara göra det som känns rätt, följa magkänslan, leva autentiskt i min sanning och då kommer allt bli bra.
Du vet hur jag brukar säga att jag ibland provtänker. Det här inlägget provskrivs. Jag fattar ”pennan” och låter den skriva av sig själv. Precis så som farmor alltid beskrev hur dagboksskrivandet var för henne. Hon tog pennan i sin hand och sen fyllde den bladen av sig själv.
Om du känner dig rädd, osäker, otrygg, oroad, orotad, vilsen så vill jag säga till dig att du är på den plats du är menad att vara på just nu. Och allt kommer att bli bra. Viljan att våga tro på att det finns en resa för mig har jag burit med mig sen 1 januari 2021 när jag gick på tjänstledigt och det har hjälpt mig om och om igen. Det tröstar när jag är rädd, tryggar när jag är oroad och bubblar i mig när det går bra.
Jag tror att alltsammans kan sammanfattas med ordet hopp.
