Att arbeta på advokatbyrå är att vara i en väldigt mansdominerad bransch. Även om det är flest tjejer som läser juristprogrammet och tjejerna som går ut med bäst betyg, så får vi inte toppjobben. I majoriteten av byråer så är det männen som har en överlägset dominerande plats som delägare. Det märks när man är ute och arbetar, det är ofta massa manliga advokater man stöter på. Och självklart, det är inte alltid av ondo, men jag hävdar bestämt att jag behandlas på ett sätt som min manlige like aldrig hade behövt uppleva. Härskarteknik exempelvis. Åh, en sån klassiker. Det stöter man ju på rätt ofta. Män försöker förminska mig genom att ifrågasätta mitt arbete, om jag vet vad jag gör, sucka när jag pratar och till och med be mig hålla tyst (oh no you didn’t). Självklart är det långt ifrån alla män som gör såhär, men ändå tillräckligt många för att jag känna mig nödgad att ta upp det med er.
För ni är många som också är i mansdominerade branscher, antingen för att det är flest män som arbetar där eller för att det i vart fall är männen som har de ledande anställningarna och därmed styr arbetet. Jag har ingen direkt strategi för hur jag hanterar gubbstruttar utan jag förlitar mig på mig själv. Dock har jag några knep som kan vara bra även för dig att tänka på.
Det första är att jag frågar mig själv om X hade gjort samma sak mot min manliga chef. Svaret är 9 av 10 gånger att nej, det hade X inte gjort. X hade inte bett min chef hålla tyst, avbrutit min chef eller himlat med ögonen mot min chef.
Det andra jag brukar tänka på är att om det skaver så skaver det. Med det menar jag att vi är förnuftiga och intelligenta kvinnor. Vi vet innerst inne om någon har felat mot oss. Alla ursäkter om att man kanske feltolkade, är överkänslig eller att man överdrev är egentligen bara kvalificerat skitsnack. Jag är inte överkänslig, däremot har jag mycket perfekt kalibrerade känselspröt för när jag utsätts för någon form av sexism, diskriminering eller härskarteknik.
För det tredje, var en förebild. Jag är inte en sådan kvinna som tycker att andra kvinnor automatiskt, genom kändisskap eller liknande, är en förebild. Den där förebildsstämpeln sätts här och där på ett sätt jag inte alltid gillar. Men JAG vill vara en förebild. Så när någon felar mig så säger jag ifrån, inte alltid för min skull, utan för kvinnan efter mig. Detta är det enda sätt jämställdhetsarbetet går framåt. Vi kan inte vänta på att någon annan gör det åt oss. Nej, vi måste själva vara förebilden.
För det fjärde, ha en bra självkänsla. Sedan min förbättrades är det så himla mycket enklare att skaka av sig skitgrejor. Jag blev riktigt kasst behandlad av en advokat för några veckor sedan. Vi satt i rätten och han var en riktig gubbstrutt. För hade jag blivit så kränkt och så ledsen. Nu satt jag nästan och njöt. ”Kom igen då” satt jag och tänkte i mitt huvud. Visa dina sanna färger, så visar jag mina och tro mig, mina är betydligt mer angenäma än dina.
Nu outar jag min kollega Karin lite grann, hoppas det är ok! Men hon sa en så FANTASTISK kommentar under förra veckans AW. Jag kan bara inte få ut det ur huvudet. Hon har ett mål som ska till Högsta domstolen. Jag pep och tjöt ”men herreguuuuud är du inte nervös”. Då svarade hon bara lugnt att ”nej, det kommer inte riktigt för mig”. *ridå*
Då kände jag bara signed, sealed, delivered, det är SÅHÄR vi kvinnor ska ta oss an utmaningar och gubbstruttar. Fullkomligen orädda och helt och hållet övertygade om vår förmåga. Eller hur var det en inspirerande kommentar?
Hur hanterar du härskartekniker?
Jag jobbar oxå i en mansdominerad verksamhet – har dessutom ett traditionellt manligt yrke. En har lärt sig att alltid prestera lite mer. Var frustrerad över det som yngre – nu känner jag mig extra trygg, jag vet att jag gör rätt för mig.omgivningen har oxå lärt sig. Det är deras svaghet som gör att de försöker förminska dig. Ha alltid det med dig så blir situationerna de startar nästan underhållande. Kämpa på!
tack för bra råd och tips!
Jag hanterar det genom att bli äldre! Ju äldre jag blir, ju säkrare blir jag på mig själv och numera tar jag (för det allra mesta) ingen skit. Jag är synnerligen trygg i min professionella roll (har alltid arbetat på mycket mansdominerade arbetsplatser och lärt mig hantera det) och har dessutom haft förnuftet att gifta mig med en man som tycker att jag är skitbra helt enkelt. Sån ger en inneboende trygghet att luta sig mot de dagar när det ändå blåser lite kallt.
jag tror du har helt rätt i det där att man med tiden lär sig vara trygg i sin arbetsroll. Jag blir bara så jäkla lack över att vi kvinnor, är 2016, fortfarande får utstå detta!