Vår första dag på Kreta

Vi är framme och vi klarade det! Jag vet inte hur andra föräldrar gör men jag var helstressad prick hela vägen. Estrid gillade inte att sitta fastspänd vid start och flyg, och det kan man ju förstå, men jag var ändå så himla stressad. Hon gillade inte maten och hon gillade inte att sitta i knät och så var hon övertrött. Med bebismått mätt var hon jättesnäll, men det var tillräckligt livat för att jag skulle tycka det var rätt jobbigt. David tog det mer med ro. Väldigt symptomatiskt för våra olika personlighetstyper. Bussresan till hotellet tog 1,5 timme men gick jättebra. Estrid sov hela vägen och vi med. Win win för hela familjen. Sen var vi ÄNTLIGEN framme. Vi möttes av ett hotell som ligger precis vid havet och utsikten är magnifik. Det finns verkligen allt. Våffelmaskiner, hotdogstand, popcornmaskin, poolbar och strandbar och tre restauranger, pooler och strand och gud vet allt.

Familjen gjorde sig hemmastadd. Estrid gillar det och jag ska verkligen försöka slappna av. Jag har alltid varit sån att det okända stressar mig och jag har ju aldrig rest med Estrid förut så jag går liksom runt och oroar mig. Dock fick jag en tankeställare igår vid bagagebandet på flygplatsen. Vi var en klunga människor som alla stod och oroligt spanade efter vårt bagage. Kommer det aldrig? Vi trampade runt och kollade klockan och tittade uppgivet på varandra och då slog det mig, det var jag och typ 5 ängsliga pensionärer. Det funkar inte att va ängslig när man inte ens är 30.

Vi invigde poolen och Estrids nya UV-hatt från Åhléns och UV-dräkt (här).

Och här ser ni en mysig bild men den var inte alls mysig för jag försöker vara den goda modern och tjatar på David. Hon måste va i skuggan. Inte vill hon va i skuggan. Hon måste ha hatt. Inte vill hon ha hatt. Hon måste ha skyddande kläder eller i vart fall mer solkräm. Inte fanken vill hon mer kläder eller mer solkräm. Jag känner att jag hamnade lite på samma plats som när hon var nyfödd. Det man borde göra omöjliggörs av barnets egna vilja. Och så kommer stressen. Ni hör ju! jag blir så trött på mig själv.

När dagen gick mot kväll gick vi in och duschade, gjorde oss i ordning och klädde oss för middag.

Vi har en terass från vårt rum som vetter ut mot havet och utsikten är oslagbar.

Jag hade på mig en somrig offshoulderklänning (här) och ballerina (här).

Landskapet var så inspirerande där på kvällen. En medelhavssolnedgång färgar allt rosa och skapar det mjukaste ljus. Armbandet är ett gammalt från Edblad och örhängen lastgamla från god knows where.

Efter middagen traskade vi upp på rummet. Estrid somnade bums när hon fått sin välling och vi låg sen i vår säng och kollade på serier. Estrid vaknade efter en liten stund och var ledsen, det är ju läskigt med första natten i ny säng och på nytt ställe. Hon fick krypa ner hos David och när hon somnat om så sov även han. Jag tittade lite på serier innan mina ögonlock också var väldigt tunga och sen sov vi som stockar hela natten.

Nu sitter jag i hotellets reception och ska blogga klart innan jag går ner till min lilla familj. Idag känns allt mycket bättre och jag ska öva öva öva på att verkligen bara göra en sak i taget på den här resan. Som första grej på min agenda står att boka en lång och välbehövlig massage. Vad jag gör sen? Det vet jag inte, jag är absolut förbjuden att göra planer utan får enbart göra en enda sak i taget.