2,5 år och 100 års erfarenhet

Denna gulliga lilla person är idag två och ett halvt år. Det är otroligt att det redan gått 2,5 år sedan hon kom till oss samtidigt som det känns som att vi alltid haft henne. Att få barn är verkligen en vattendelare av livet innan och efter. Och på många sätt är livet mycket slitigare nu efter barn. Oj vad jag ibland är trött, irriterad, nedstänkt, skrikig, gråtig, uppgiven, och sa jag trött? Men å andra sidan så känns det som att mitt liv nu är komplett, att jag fått meningen med mitt liv. Jag har alltid drömt om att vara mamma, att uppfostra, omhulda, utveckla och älska. På vissa sätt blev jag den mamman jag drömde om och på andra sätt inte. Jag är världsbäst på att överraska, laga favoritmat, göra livet speciellt och läsa och mysa vid läggning. Men jag är usel på att leka, vara på lekplatsen och komma ut och göra grejor. David är bättre på att komma iväg till simhallen, springa på lekplatsen och busa här hemma.

Det känns som jag fått 100 år av erfarenheter. Jag har förändrats som person sen jag blev mamma och jag har på dessa 2,5 år förändrats mycket som mamma. Jag har också fått öva mig och utvecklas i den rollen. Det som är tydligast under dessa år är att jag blivit bättre på att sänka kraven och tänka att det räcker med good enough. Jag försöker mota bort dåligt samvete och unna mig själv att tänka att jag faktiskt är en bra  mamma. Det finns så många kvinnor som alltid går runt med dåligt samvete och det är sådant slöseri med människokraft. Jag tänker att mitt barn är tryggt och glad och det borde vara kvittot på att jag gjort rätt för just henne.

Det är så tydligt nu att den personligheten Estrid har idag hade hon sekunden hon kom ut från mig. Denna lilla, men ändå så stora person har kraft, empati, humor och bestämdhet. Hon får mig att skratta högt rätt ut ofta ofta, och hon får mig att bita ihop mina käkar och andas i fyrkant vid andra tillfällen. Ibland vill jag bara brista ut i gråt för kärleken till henne gör ont i mig. Jag kan ibland få hjärtsnörp av hur himla stolt jag är över henne. Och när jag sätter mig ner här, och verkligen tänker efter, så är det så självklart. Vad gör väl tvåårstrots när man samtidigt har ett barn som säger förlåt när hon gjort fel. När hon säger att hon älskar mig, kallar mig för lilla mamma och torkar mina tårar om jag är ledsen. Vad gör väl denna envishet när vi samtidigt har denna lilla människa som får oss att skratta så vi kiknar. Skulle jag byta någon av hennes sida mot någon annan? Nej, självklart inte. För hon är den perfekta pusselbiten i vår familj. Vår lilla Estrid Viola.