Jag har läst Alex Schulmans senaste bok, Glöm mig (här), och den var helt enastående. Han har åstadkommit mycket men ryktet som en näthatande tramsbloggare följer honom än. Och om det är så du ser honom så vädjar jag till dig att du bortser från den bilden när du läser hans böcker. För han är verkligen en talang och ett språkligt geni. Han har ett så otroligt bra språk och att läsa hans böcker skapar verkligen känslor i mig. Glädje, sorg, rysningar, tårar och skratt. Det finns ingen som är så naken som han är. Han gör sig själv så sårbar och avklädd att jag blir helt betagen. Ofattbart hur någon, i dessa tider, vågar vara så naken.
Boken handlar om hans mamma, hennes alkoholism och om deras trasiga relation. Jag tycker mycket om Alex Schulman, han är rolig, smart och har en fin mjukhet i sig. Men för varje bok jag läser som han har skrivit ökar verkligen min beundran för honom. Han är mångfacetterad och djup.
Det finns en passage i boken när Alex och hans fru kommer hem från en middag. Farmor skulle passa dottern men svarar inte när Alex ringer hem. De skyndar sig tidigare från middagen och ser farmor däckad i en soffa. De hittar inte dottern förrän de tills sist går in i badrummet. Där sitter hon nedbajsad och försöker tvätta sig och ber föräldrarna vara tysta för farmor sover. Det stycket är något av det starkaste jag någonsin läst. Han kan använda små ord och subtila meningar men ändå lyckas förmedla oerhörda budskap. Vilken talang!
Jag tyckte väldigt mycket om denna boken. Jag läste den på bara några kvällar och det var svårt att lägga ifrån sig den. Det här är upp till nu Schulmans utan tvekan starkaste bok.
