För 8 år sedan var jag nyförälskad i David och han befann sig i Centralamerika. Jag skickade långa mail, ett varje dag och jag skickade honom de vackraste av låtar jag någonsin hört. Musik av min bekant Oskar Humlebo, mer känd som Moto Boy. I de sirligaste, sorgligaste, mest romantiska och hjärtvärmande melodier förmedlade Oskar den kärlek som jag kände för David men inte kunde finna orden för. Av alla låtar blev young love vår låt.
Det är viktigt att ni får denna inledning så att ni kan förstå det enorma som hände igår. För gårkvällens upplevelse där Moto Boy fick spela sin musik tillsammans med Malmö symfoniorkester är det största jag någonsin varit med om. Kvällen började med att musikerna tog plats och dirigenten kom in. När han vände sig om mot publiken såg jag att det var Jonas Nydesjö. Killen jag spelade mot i en teateruppsättning. Inte visste jag att han var dirigent, ej heller att det var han som arrangerat Moto Boys musik för symfoniorkestern. Tänk att Jonas, från min ungdom, stod här på scenen framför mig. Sen kom Oskar in, lika ljuvlig som alltid. Oskar en från umgängeskretsen i min sena tonår och tidiga 20-års ålder. Och bredvid mig, David. Mannen i nuet och för framtiden. Det blev som surrealistiskt att möta tre versioner av mig själv i exakt samma ögonblick.
Oskar öppnade konserten med att spela Young love och David höll min hand hårt och tårarna droppade från min kind. Allt grus i relationen som blir när man lever med ett litet barn bara blåste bort. Allt tankar på hur allt ska gå och var vårt liv ska ta vägen blev så oviktigt. Kom himmel, kom helvete, det är vi. Frida och David. Det finns inget annat. Allt blev så värdsligt när jag mötte den 14-åriga Frida, den 20-åriga Frida och den 29-åriga Frida i samma ögonblick. Oskars redan så vackra musik blev magisk genom Jonas arrangemang och med ena handen i Davids och den andra tryckt mot bröstet trodde jag att jag nog skulle sluta andas stundtals. Det går inte att andas när det är så vackert. Det går inte att andas när kärleken, som i småbarnsåren ibland bara gör sig påmind som ett litet glittrigt korn gömt bakom sömnbrist, tvätthögar och vardagspussel, helt plötsligt exploderar i en enorm sol i bröstet. När den golvar en och funderingarna kring hur livet ska bli, vart man ska bo, hur man ska jobba, blir så ofantligt värdsligt för det enda som spelar någon roll är att man är med varandra.
Ett helt liv rymdes på rad nr 12 inne i Malmö lives konserthall och där var Jonas, Oskar och David. Där var 14-åriga Frida, 20-åriga Frida och 29-åriga Frida. Där var musik som när den blommade ut i full kraft med fioler, cellos, blås, trummor och harpa skickade rysningar genom hela kroppen som gav mig piggit skinn från tårna till axlarna. Idag lyser solen i mitt bröst.
