Tagged: självkänsla

Vecka 5 i min mat- och träningsutmaning.

Jag har nu gjort mer än halva utmaningen och jag har så otroligt många tankar och känslor. Jag drabbas av jämförelse med de andra deltagarna och kan känna mig dålig när mina resultat inte är som deras. Samtidigt känner jag en otrolig mental styrka där jag VET vad som är bäst för mig. Jag vet att jag kan göra som jag alltid gjort tidigare, dvs kortsiktig och destruktivt, eller med det mindset jag har idag, dvs långsiktig och hållbart.

Jag kommer när dessa 8 veckor är över hålla en live där jag svarar på alla era frågor. Då kommer jag ge ett slutgiltigt svar på vad jag tyckte om det här programmet. Men snart är det över och det känns skönt. Jag är helt säker på att jag kommer klara det för det är bara tre veckor kvar och det var svårare i början när det kändes som jag skulle göra det här så otroligt länge. Nu kan jag känna vittring på slutet och vägrar falla vid målsnöret. Och det gör mig stolt, för det jag främst ville bevisa för mig själv är att jag har pannben. Men inom rimliga gränser.

Jag är glad att jag har en stor respekt för mig själv. Jag ser vissa som gör andra träningsutmaningar som tränar fast de är sjuka vilket känns helt galet. Jag tycker det är destruktivt. Man kan ju få inflammation i hjärtmuskeln. Likaså vill jag inte gå hungrig. Det känns så ovärdigt. Och kanske det är vad som krävs för en snabb viktnedgång, men då är en sådan viktnedgång inte för mig. Jag tror att detta dock gjort att jag inte gått ner fullt så mycket än så länge som jag hade förväntat mig. Stundtals gör det mig uppgiven och stundtals känner jag mig stark i att jag ändå till syvende och sist vet vad som känns bäst för mig.

Vad jag vet med säkerhet vet är att det iallafall inte går att gå ner i vikt och sedan bli lycklig. Man måste vara lycklig först för att kunna göra förändringarna.

Jag längtar efter att träna och känner mig rastlös nu när jag är sjuk. Vi får våra veckoutmaningar och jag är så taggad på att köra dem med min pappa. Så fort jag är frisk så jag komma igång igen!

Fredagsvideo #37 – min dotter sa att hon vill vara smal (är helt normalbyggd). Jag blev så ledsen och vet inte vad jag ska göra.

Jag fick den här frågan och jag kände verkligen hur mitt hjärta brast. Det är en så sorglig men så viktigt fråga. Så pass viktigt att jag valde att besvara den i veckans fredagsvideo. Och den hittar du här.

Tack för att ni ställer så bra och viktiga frågor och för alla de fina samtal vi har med varandra.

Vecka 2 i min mat- och träningsutmaning

Nu har jag gjort den andra veckan i min utmaning och tänkte ge er en liten uppdatering. Det som varit den stora skillnaden på vecka två jämfört med vecka 1 är att jag i vecka två var frisk från min förkylning och äntligen kunde träna. Den gångna veckan har jag alltså tränat varje dag. Och det har varit ganska så odramatiskt. Jag har tränat själv och ibland med pappa och ibland med övriga familjen. Det har faktiskt varit ganska roligt att träna mycket. Jag är otroligt lättad över att min ångest kopplad till träning nu är helt borta. Det är ju något som jag jobbat med långt innan jag började den här utmaningen, men som sätts på prov nu när jag tränar så ofta.

En annan utmaning är att jag varit mycket mer hungrig vecka 2 än vecka 1. Det ogillar jag starkt så jag har försökt komma fram till vad det är för hunger jag känner. Dels tror jag att jag valt lite för lätta mellanmål för den mängd träning jag gör. Så jag har ökat upp på ägg. (tvek om jag någonsin kommer äta ägg och turkisk yogurt efter detta…). Jag ska också ha mens om några dagar och jag tror att även det varit en bidragande faktor till min hunger. För jag har inte varit hungrig punkt. Utan mer hungrig på rött kött, potatis, pasta och ris. Du vet, rejäl mat! Sen har jag även svårt att få i mig mängden vatten vi ska dricka vilket givetvis också påverkar matsmältningen.

Jag känner mig dock glad och stabil i detta. Jag har inte ångest eller tendenser till destruktiva tankar. Men sen ska jag inte heller påstå att detta är helt okomplicerat. Detta är ett, i mitt tycke, ganska extremet program. Och det passar perfekt om man som jag har ett konkret, sunt och positivt mål. Men om det är en livsstilsförändring man är ute efter så tror jag på att skynda långsamt.

Två veckor in och vissa dagar känner jag att jag kan göra det här för alltid. Andra dagar känns det oöverstigligt att det är sex veckor kvar. Men som vi får höra av vår PT, en dag i taget! Något riktigt positivt som kommit ur detta än så länge är att min hy är strålande! Även så mitt humör! Jag känner mig glad, sprallig och energifylld! Estrid har, vilket var oväntat, direkt märkt om jag äter annorlunda och då är svaret fortfarande att vi äter rester (vilket iv ju faktiskt gör!) eller att mammas träningsutmaning ger mig mer muskler och att musklerna behöver lite annorlunda mat just nu. Det är alltså NOLL prat om vikt, kilon osv. I hennes värld är jag samma tjocka gosiga mamma som innan! =)

Jag har 6 kilon kvar att gå ner till vår IVF-gräns. Vilket känns väldigt bra. Vi närmar oss nästa etapp på vår resa och jag ser väldigt mycket fram emot det. Jag fick en fråga om jag kommer fortsätta gå ner i vikt efter att jag nått IVF-vikten och då är mitt svar att jag inte vet. Jag tror det kommer bli så på ett naturligt sätt. För det som gjorde mig tjock, känsloätande och sköldkörtelsjukdom. är nu borta. Men jag kommer aldrig jaga en viss siffra eller ett särskilt mått. Jag ser mest bara fram emot att leva balanserat, hålla igång träningen och kanske äntligen äntligen kunna springa en hel mil UTAN ATT STANNA ELLER GÅ EN ENDA GÅNG! Det är en dröm jag har.

En annan sak jag vill skriva om är hur fin min familj är. Det är de ju såklart alltid men i vissa hänseenden, särskilt kring träning och motion, har jag känt mig så himla utanför. Pappa, mamma och Paula har alltid tränat, tränat tillsammans och haft en träningsglädje. Och de har så gärna velat att jag skulle dela den med dem. Vilket jag inte kunnat för det var bara sådan ångest för mig. Men sekunden jag bad dem träna med mig, efter åratal av att jag tackat nej till deras inbjudningar, ställde alla upp direkt. Och det är en boost att jag är den som får leda dem i mina träningsprogram. Att vi kan dela det här och att de får mig att känna mig bra och stolt. Ni är många som vill träna med era familjer men ni vågar inte för ni skäms. Det enda jag kan säga är “var ärlig”. Min pappa vill springa med mig men jag säger nej. För jag är inte redo. Jag är fortfarande så dålig och långsam på att springa att det kommer inte kännas lustfyllt att springa med honom. jag kommer känna mig ledsen. Så i väntan på det tränar vi annat ihop. Men dagen jag ber farsan ta med mig ut på en runda så vet jag med 100% säkerhet att han finns där med löparskorna redo och en perfekt pappa-dotter-slinga att springa tillsammans.

Därför hjälper inte självhjälpsböcker.

OJ vad jag läst självhjälpsböcker i mitt liv. Jag plöjde dem, gjorde övningarna och testade allt. Jag höll på med affirmationer och stod där framför spegeln och sa med inlevelse “Jag älskar mig själv”. Men kände ingenting. Jag satte små lappar med positiva budskap på spegeln men kände ingenting. Jag la ner väldigt mycket tid på dess böcker. Och i stunden mådde jag bättre, men det höll aldrig i sig. Jag började misstänka att det kanske inte låg för mig att vara lycklig. Kanske jag helt enkelt inte var gjord för det. Men det kändes samtidigt så innerligt sorgligt. Som att jag bara gav upp på livet.

För många år sedan bestämde jag mig för att ha ett ja-år. Alltså säga ja till allt som kom i min väg och det var revolutionerande i mitt liv! Då insåg jag! Självhjälpsböcker och dess övningar hjälper inte så länge du stannar kvar hemma och läser. Man måste ut och LEVA! Jag förstod att självhjälp hjälper inte om man inte samtidigt agerar.

Många som läser självhjälpsböcker tror att det är något fel på en och så läser man dessa böcker ihop om att hitta lösningen som ska rätta till allt. Men vet du, det är inget fel på dig och behöver inte bli fixad. Du ska vara precis den du är och istället fokusera på att växa som människa. Jag trodde att jag behövde bli en annan slags person för att bli lycklig. Så fel! Helt fel! Istället behövde jag bli mer mig! Mer trygg i mig. Leva livet efter mina premisser och följa mina drömmar. Att växa i mig själv istället för att ändra mig var lösningen. Helt plötsligt blev det enklare att må bättre.

Böckerna kan vara en bra idé för att få intressanta infallsvinklar och nya tankar att provtänka. Det kan vara skönt att läsa hur någon annan sätter ord på det man själv trodde man var helt ensam om. Men arbetet, det måste du göra själv. Investera i dig själv. Och do the work! Kämpa, sträva, belöna och njut! Det kommer inte komma en stund när himlen öppnar sig och gosskören sänks ner för att sakralt sjunga i stämmor samtidigt som miraklet sker. För du behöver inget mirakel. Du är miraklet och du har miraklet inom dig! Bara du börjar leva och agera.

Vecka 1 i min mat- och träningsutmaning

Jag får, helt förståeligt, massor med frågor om min mat- och träningsutmaning som jag gör nu. Jag har valt att inte skriva om den särskilt mycket av flera anledningar. Dels är det ett program som man betalar för och då vill jag inte ge bort min PT:s receptbank och träningsupplägg gratis till er. Det känns inte schysst. För det andra var jag så rädd och tveksam när jag började denna utmaning och min PT sa att jag kan gå in utan krav och kan när som helst lämna. Men efter soulsearching kom jag fram till att jag VILL göra detta och att jag SKA klara det. MEN, det har bara gått en vecka och om jag efter 8 veckor står där och tycker att det är ett fantastiskt upplägg kommer jag berätta allt! Men om det i slutet visade sig vara något som jag inte vill rekommendera er så kommer jag då välja att inte göra det. Förstår ni hur jag menar? För till syvende och sist handlar detta om en rejäl omställning i maten, träning varje dag och fokus är för mig viktnedgång. Vad alla deltagare i min grupp har gemensamt är dock en längtan efter bra mat- och träningsrutiner och förhoppningsvis en kropp som blir starkare, härligare och sundare.

Nu tänkte jag dock berätta om mina tankar efter den första veckan. De första dagarna LED jag! Dels var jag otroligt hungrig och dels så åt jag mat som jag inte gillade. Jag bodde på hotell och fick inte äta hotellbuffé och trista mellanmål fick jag ta med mig. Och inte kunde jag mysa till det med kanelbullar och godis på tåget. Ni hör. Jag tyckte extremt synd om mig själv! Men jag följde planen till punkt och pricka. Hungern försvann efter några dagar. Och i en vecka nu har jag känt mig konstant tillfredställd och med noll sug på godis. Att hoppa över snacks på fredagen och godis på lördagen var busenkelt. Det behövdes inte ens någon ansträngning från min sida. Och det känns helt sjukt eftersom jag för kände mig OTROLIGT förfördelad om jag inte fick äta godis. Jag visste på förhand att min stora bov är just känslan av att det är synd om mig, “alla andra får men inte jag” och därför försökte jag inför detta att mentalt förbereda mig. Och som David säger “du får vad du vill, men nu VÄLJER du bort”. (Han har rätt) Hungern var en annan faktor som provocerade mig. “Jag ska väl inte SVÄLTA!!!!!” sa jag dramatiskt till David på telefon. Han bad mig ge det några dagar för jag äter sex gånger per dag så inte var det svält. Snarare omställning. (Han hade rätt). Slutligen var det maten. Jag åt i början några recept som inte alls passade mig. “Jag ska väl inte äta mat som är VIIIIIIIDRIG” snyftade jag till David. Han sa bara “ät något annat imorgon och testa dig fram till dem du gillar”. (Han hade rätt). För 90% av recepten har varit toppengoda och hur härliga som helst.

Så nu när all dramatik börjar lägga sig känns matbiten faktiskt helt ok. Det enda problemet är att kombinera detta med maten som familjen äter. Estrid har varit extremt uppmärksam, mycket mer än jag trodde, och direkt märkt om jag äter annorlunda. Jag har försökt att avdramatisera det hela med att vi idag äter rester, jag var sugen på något annat eller sagt halva sanningen med att “mamma ska träna supermycket i 8 veckor och då behöver mina muskler att jag äter lite annorlunda”. Så halva veckan får hon egen mat och andra halvan äter vi min mat (med mackor på stand by för henne).

Träningen har jag inte alls kunnat göra eftersom jag varit hemskt förkyld. Men i söndags rev jag av ett pass med pappa och Fredrik. Därför har jag inte riktigt känt på träningsbiten. Den är intensiv eftersom vi tränar varje dag. Vi har ett minipass som ska göras dagligen och varannan dag läggs ett fokusområde på och varannan dag ett annat område. Slutligen lägger vi till två riktigt tunga träningspass två gånger i veckan. Det blir med andra ord väldigt mycket träning. Jag älskar de tunga passen men känner redan nu att det känns läskigt att klara av att träna varje dag. Jag får försöka hitta en bra rutin för det. Och åter igen inte tycka synd om mig själv. För jag gillar inte att göra samma träning om och om igen och det blir det ju nu med samma sak en hel vecka. Här är det stålsättning och mental träning som gäller.

Det som motiverar mig mest är dock kvinnan jag vill vara. Hon har nämligen pannben! Jag ger så lätt upp så fort något inte är kul. Och jag vill vara en kvinna som liksom köttar, maler, knegar och grisar ner sig! Allt för att klara av målet framför sig. När motivationen tryter tänker jag på denna kvinna och känner att inte fan ska jag ge upp. Nu ska jag bara ner med huvudet och kötta mig igenom det hela.

Första veckan har gett resultat på både vikt och midjemått vilket är positivt eftersom jag har ett konkret viktmål för vår IVF. Jag fick en väldigt bra fråga på instagram och det var hur det var att göra en sån här utmaning med ätstörningar. Svaret är enkelt, du ska INTE göra detta om du har ätstörningar. Det är många matregler vilket kan vara triggande. Det är också ett oerhört fokus på mat eftersom man äter sex gånger om dagen. Det känns som allt jag gör är att äta, planera, laga, handla, frysa in, göra mellis osv. Det kan också vara triggande. Detta görs i en grupp och om du är benägen att jämföra dig med andra och känna dig som skit om du inte “håller deras tempo” ska du inte göra det här. Också triggande. Du ska heller inte göra det om du har en bakgrund med ätstörningar och inte har mental kapacitet än att styra ditt ätstörningsmonster när det tittar fram. Jag känner att jag har den kapaciteten nu. Jag känner mig inte mer duktig nu med denna kost än med kosten tidigare. Jag känner mig inte heller mer vacker eller fin. Jag är samma. Jag känner dock att det ska bli skönt att gå ner i vikt och komma i mina gamla kläder, att allt inte sitter så hårt och att jag en gång för alla har blivit av med mitt känsloätande.

Så för att sammanfatta den första veckan. Jag är försiktigt positiv till att jag kommer klara detta. Jag är otroligt stolt över att jag vann över “tyck synd om mig”-tänket. Jag är lättad att jag vågat vara helt öppen för vänner och familj om den här resan vilket underlättat massor. Jag är också tacksam för att mitt sug försvunnit för det var lite som ett straff ibland. Den här känslan av att kroppen arbetar emot en och att man aldrig är tillfredsställd. Och de stunder när det känns extra jobbigt så har jag en liten lista i min mobil där jag skriver upp sånt jag saknar och vill göra när utmaningen är klar.

  • LÖSGODIS!
  • baka kanelbullar!
  • Bjuda vänner på middag som är mer än kycklingfilé! Svulstig gryta med rejäl efterrätt får stå på menyn.
  • Åka till Ystad saltsjöbad med Hedda och äta hotellfrukost, gå på spa, få massage och ansiktsbehandling, äta trerätters på kvällen och sova på hotell
  • köpa en klänning från Needle & thread
  • Köpa drömstövlar!
  • Äta pasta och vitt bröd! Surdegsfralla med ost och marmelad!
  • Ha en sjujäkla live-loppis med alla kläder som blivit för stora!

Och slutligen, när jag behöver en liten pick me up så shoppar jag på nätet. Ja, kanske inte så hållbart men otroligt härligt och roligt och jag känner mig snäll, bäst och mysig! =)

Tar du ansvar för dina konversationer?

Det är väldigt ofta som jag tycker att människor är fula i mun. Och då menar jag inte att de svär. Jag menar att det de säger är gnäll, missunnsamhet och skitsnack. I samtal kommer deras svar alltid från en negativ plats. “vad fin klänning!” besvaras med “nej fy inte den här gamla trasan”. Någon säger “vad vackert det var hemma hos vår kollega” och då svarar personen “tycker du!? jag tycker det var lite väl pråligt för min smak”. Vi har alla sådana här personer i vår omgivning. De som alltid klagar, ser ner på andra, tycker synd om sig själva osv. Jag möter detta i mina sociala kanaler hela tiden. Folk som skriver något snällt till mig om mig för att sedan direkt framhärda att de minsann dock aldrig skulle kunna göra x, y och z som jag gör de är för trötta, sjuka, inte har tid, tillräckligt med pengar, fel figur osv.

Samtal som är sprungna ur denna negativitet föder bara destruktivitet. För hjärnan är så lättlurad och bara du säger något tillräckligt ofta till den så kommer den tro på det. Det fina är att det gäller åt båda hållen. För samtal som är sprungna ut positivitet ger utrymme för att prata om drömmar och mål. Det skapar produktivitet och harmoni mellan människor. Och din hjärna börjar snart tro på dig när du har samtal grundat i förståelse, positivitet och omtanke.

Jobbet att ta ansvar för sina konversationer är tvådelat. Framförallt görs arbetet med hur du själv uttrycker dig. Vet du med dig att du klagar, klankar ner, talar skit och jämför dig med andra, så är det hög tid att sluta med det. Du skapar en negativ spiral inom dig själv och har du otur kommer du stå kvar ensam för att du helt enkelt är för dränerande att umgås med. Ibland kan det vara svårt att veta hur man är i konversationer. En liten tumregel för mig brukar vara att känna efter hur jag mår när jag går därifrån. Är jag dränerad eller energifylld, och vem dränerade mig? var det jag själv eller den jag pratade med. Den andra delen i arbetet att ta ansvar för sina konversationer är också att vara uppmärksam på hur de i din närhet talar. Är det dem som står för den destruktiva konversationen? Är de dina energitjuvar? Då ska du fundera över på om du vill spendera din dyrbara tid i deras dränerande sällskap. Om du vill vara i deras sällskap föreslår jag att du “lead with example”. Att du tar ansvar för konversationen och styr upp den från den negativa loopen in i den positiva. Var glad, positiv och sprudlande. Ge komplimanger och uppskattning. Säg ifrån när någon snackar skit och gäller, och sluta upp med jämförelsen.

Om du är energitjuven finns det bara en sak att göra. Sluta skyll på världen och yttre omständigheter, det är inte synd om dig och dina förutsättningar är inte så hemskt annorlunda från andras. Ja, vi har olika egenskaper och utmaningar, men våra förutsättningar är ofta liknande. Vi har alla, med undantag för en otroligt utsatt grupp, mat på bordet, tak över huvudet och nog med inkomst för att betala våra räkningar. Vi har alla mer eller mindre fungerande kroppar, ett sätt att kommunicera och en förmåga att göra vår röst hörd. Så åter igen, det är inte synd om dig. Du har det inte svårare än andra. För darling, we all got pain! Ta av offerkoftan helt enkelt!

Två tips för att bli en härligare person är faktiskt att fira allt som går att fira. Fira dig själv och dina vänner, visa dem att jante inte är något för dig. Skäm bort dem och få dem att förstå, och dig själv, att det är ok att fira framgångar. Små som stora. Fira allt! Bjud in, skäm bort, ge presenter och bjud på middagar. Ta ut lycka i förskott för då fick du njuta hela vägen fram till slutdestinationen. Och om det skiter sig på slutet fick du njuta på vägen. Våga tro att du är värdig att känna dig viktig, härlig och framgångsrik och var stor nog, och generös nog, att låta andra i din närhet få känna sig viktiga, härliga och framgångsrika.

Förebilder utan skam och skuld.

I varenda avsnitt av ett bantningsprogram, tidningsartikel om viktnedgång eller framgångsberättelser om vikt så finns dessa före-bilder. Här är personen tjock och olycklig, miserabel och misslyckad, förlorad och en förlorare. Det är de skamliga bilderna. Personen visas sedan upp med sina efter-bilder och ska då vara mer nöjd över hur hen är nu i jämförelse med hur hen var då. Man ska skämmas över före-bilderna. “jag förstår inte hur jag kunde se ut så”. “hur kunde jag göra så mot mig själv?”. “Jag vill aldrig mer se ut SÅ”.

Jag tycker det är sorgligt. För det visar att man gjort allt i fel ordning. Viktnedgången först för att få lov att älska sig själv sen. Jag tror inte på det. Nu under min utmaning med kost och träning har jag fått skicka in förebilder. Jag skäms inte ett dugg. Jag tycker varken jag är ful, misslyckad eller en förlorare “som ser ut som jag gör”. Min kropp ser ut såhär och det behöver jag varken ursäkta eller förklara. Dessa bilder är inte ett smutsigt bevis på min skam. De är bara ett verktyg för min PT att se förändringar på min kropp under den här utmaningen.

När jag väl sätter ihop efter-bilderna kommer de inte vara ett glädjande bevis på att jag äntligen är fin, får älska mig själv och vara nöjd med den jag är. De kommer bara vara bilder på samma kvinna, med samma kropp men möjligen i en annan form. Min före-bilder är helt utan skam och skuld. Jag skäms inte över att ni får se dessa bilder. De är inte ett medgivande av misslyckande, de är inte ett bevis på en förlorare och de är inte fyra smutsiga bilder som ska chocka mig in i bantning.

Jag ska gå ner i vikt av olika anledningar, hälsan, IVF:en, den gamla garderoben, drömstövlarna, flåset, musklerna. Men ingenstans är anledning för att få lov att tycka jag är fin och älska mig själv. För det gör jag redan.

Fråga Frida: min familj triggar mina ätstörningar, hur ska jag hantera det?

Jag fick den här frågan från er av er när jag gjorde frågestund på insta. Jag kände att det var en så bra och så viktig fråga att jag ville dedikera ett helt blogginlägg till det. För det är verkligen sant att familjer kan trigga ätstörningar. Men när jag blev frisk och fick en bra och stark självkänsla började jag få insikter som jag inte hade innan. Förr var jag alltid av uppfattningen att jag blev hackad på, att ingen förstod mig eller som frågeställaren skrev “jag ska visa dem”. Men idag förstår jag att dessa känslor inte satt i min familjs agerande, det satt i mitt mående. Jag ska snart förklara vad jag menar.

Först vill jag prata om familjer som på riktigt hetsar ätstörningar och triggar dem. Det är familjer där någon alltid bantar, alltid kommenterar vad som är på din tallrik eller har åsikter om din kropp, ditt levende eller din vikt. Som frågar om du verkligen ska äta det där. Eller säger att det klädesplagget inte är smickrande på dig. Eller öppet talar illa om tjocka människor så att du får en känsla av dessa negativa tankar även riktas mot dig. Här finns bara tre alternativ. Det ena är att du talar med din familj och förklarar hur du känner, och hoppas att de ändrar sig. Det andra är att du tar avstånd från dem. Man måste inte vara med sin familj bara för att det är familj. Det tredje är när de inte ändrar sig och inte vill förstå dig, men du samtidigt vill ha dem i ditt liv, då måste du acceptera att du måste ändra dig. Du måste ändra dig på så sätt att du jobbar med dig själv så att du kan hålla deras negativitet på avstånd och inte låta det påverka dig.

Sen finns det familjer som menar väl men där det ändå blir fel. Där är det så lätt att straffa sin familj för att man själv mår så dåligt. Här känner jag att ärlighet varar längst. Jag tycker det är så skönt att jag har sagt till min familj att jag försöker gå ner i vikt men jag har samtidigt sagt att jag inte vill ha goda råd. Jag har börjat träna hos min pappa men sagt att jag inte vill att utmanar mig på träningen. För ett enda “kom igen, fem till kan du” kan få mig att packa ihop mina grejor och gå hem. För i mitt huvud är det kritik. Men i verkligheten är det inte det. I verkligheten är det min pappa som peppar mig som han gör med alla sina motionärer. Om det sitter i mitt huvud så är det mitt ansvar att sätta gränser.

När jag avbokade pappas träning senast för att det ösregnade så peppade familjen i gruppchatten. Kom igen, du klarar det tjoades det. Jag tog det som kritik. Om jag nu inte gör det så är jag dålig. Eller jag ska säga att gamla jag tog det som kritik. Nya jag tog det som en familj som försökte peppa men att det inte funkar på mig och det är helt ok.

Med en bakgrund med ätstörningar är det så enkelt att tro att allt är kritik. För ätstörningar är så ofta grundade i kontrollbehov och ett behov av förbättring för att man inte är tillräckligt bra. Men ens familj, vänner eller partner kan inte göra en frisk. De kan finnas som ett underbart stöd på vägen, men arbetet måste man göra själv. Att gå den långa resan in i ett harmoniskt liv med en stark självkänsla, måste man göra själv. Därför är det också du som måste ta kontrollen över relationerna i ditt liv. Och samtidigt ta kontroll över hur du tar emot saker som sägs till dig. När man mår dåligt kan man vara extremt självupptagen och tro att en en blick, ett skratt eller en kommentar handlar om en själv. I verkligheten har det noll med en själv att göra. I denna självupptagenhet är det enkelt att gå runt och tro att x triggar ens ätstörningar. Men faktiskt så är det du som triggar dina ätstörningar genom att tillskriva x åsikter som hen inte har.

Om faktum dock är att någon i din familj på riktigt inte är snäll så behöver du inte ha den i ditt liv. Så svaret på frågan är kort och gott, du ansvarar för att din familj inte ska kunna trigga din ätstörning. Och det ger du genom kommunikation och samtal med dem, att du ändrar ditt mindset och hur du tar emot deras ord eller så tar du avstånd.

Top 10 inifrån-och-ut-skönhetstips

Jag älskar selflove i alla former. Från att stimulera mitt sinne med samtal och inspiration, till att ta hand om min kropp med skrubb, krämer och oljor. Jag har lite skönhetsknep som jag tar till som jag tycker ger skönhet inifrån och ut. Här är min top 10-lista

  1. Börja dagen med ett glas vatten (och fortsätt sedan under resten av dagen).
    När jag började hålla koll på hur mycket vatten jag drack blev jag förfärad över hur lite jag faktiskt drack. Nu försöker jag vara noga med mina två liter. Ibland mer under de riktigt varma dagarna. Det gör under för mitt välbefinnande och framförallt hjälper det mig att särskilja på sug och törst.
  2. Tvätta alltid ansiktet på morgonen.
    GIRL! Det är inte glow på morgonen, det är svett! Fram med din rengöring och gör en enkel rengöring som du tvättar av med en liten ansiktshandduk. På med ansiktsvatten, ögonkräm, serum och fuktkräm. Tar 3 minuter och gör under för det som de facto ÄR glow!
  3. Undvik alkohol.
    Jag dricker inte alkohol, alltså aldrig! Och har inte gjort sedan jar var 21. Och nu börjar jag se skillnad på dem i min ålder som dricker lite och de som dricker mycket. Alkohol torkar ut huden och tar bort glow.
  4. Solhatt och spf 50!
    Ingen behöver sola ansiktet. Bara genom att vara ute i solen, med hatt och spf får du den D-vitamin du behöver. Om det är en fräsch bränna du är ute efter så rekommenderar jag att blanda lite BUS i din ansiktskräm. Om 20 år kommer du tacka dig själv för att du bar hatt och spf.
  5. Få upp flåset
    ALLTSÅ!!! När jag har tränat och sedan tar den där magiska duschen, och sen kommer ut från duschen är min hud strålande! Allt blod som fått pumpa runt när man stånkade omkring har nu plumpat huden and I love it! Rask promenad, joggingtur eller ett pass där du får upp pulsen gör under för din hud.
  6. Schamponera två gånger och rengör ansiktet på kvällen två gånger.
    Sen jag började göra detta har en otroligt skillnad hänt på både min hud och mitt hår. När jag bara schamponerade en gång blev det aldrig riktigt rent. Det krävdes en andra schamponering för att tvätta själva håret, eftersom första tvätten bara tog bort produkterna i håret. Det är exakt samma med hudvården på kvällen. Första rengöringen tar bort smink, spf, smuts och därför behövs en andra rengöring för att få rengöringens positiva effekt på huden. Doublecleanse både hår och ansikte är min melodi!
  7. Inpackning först och sedan balsam!
    Detta verkar folk inte ha kläm på. Inpackning kommer alltid efter schamponering. För då är hårstråt öppet och kan ta emot inpackningen. Balsamets funktion är att stänga igen hårstrået igen och tar du inpackning först då gör den ingen skillnad.
  8. Ät mycket grönt!
    Jag tror verkligen inte att choklad poff ger finnar. Däremot märker jag om min kosthållning är för ensidig. Om den inte innehåller tillräckligt med grönt eller vatten. Då börjar min hud strejka. Om du tycker det är tråkigt att äta grönt för att de är för starkt förknippat med “nu ska du äta nyttigt och gå ner i vikt” så byt fokus. Ät grönt och tänk på hur magiskt glowig du kommer bli.
  9. Sakta ner
    Stress ÄR ju inte bra för oss. Det vet vi. Vi har fått höra det till leda och trots det vill jag än en gång påminna om att det är helt ok att sakta ner. Allt behöver inte vara perfekt. 80 % räcker gott och väl.
  10. Känn tacksamhet och se skönheten i ditt liv, då kommer du stråla!
    Ingen är vackrare än den som är nöjd, glad och tacksam!

Vad är den enskilt viktigaste saken du bör göra för att leva det liv du drömmer om. Är det samma sak som du gör i nuläget?

Processed with VSCO with a4 preset

Drömmer du om ett visst liv? Att du vill vara en särskild person? Kanske du bannar dig själv för att du inte är en sån som bäddar sängen varje morgon. Eller som inte röjer upp i köket innan du går och lägger dig? Kanske du drömmer om att vara en kvinna som tar fler chanser att röra på kroppen eller som glatt går upp en kvart tidigare på morgonen för att göra dig i ordning. Ofta har vi stenkoll på våra drömmar. Vi är så smärtsamt medvetna om vad vi vill ha och vad vi önskar att vi var mer av. Om jag sa till dig att det är enkelt att nå dit, tror du mig då?

Jag tänker nämligen såhär. Om du vet vad du vill ha mer av och du vet vad du vill vara mer av så har du ditt facit. Det handlar om plocka bort de delar du inte gillar så att ditt sanna jag kan få framträda. För du vet säkert vad du vill göra mer av. Och märk att jag inte skriver “borde”. Du “bör” eller måste nämligen inte göra någonting. Du behöver inte städa, laga mat eller ta hand om dina barn. Det finns föräldrar som inte gör det. Du behöver inte arbeta, borsta tänderna eller umgås med en annan person. Faktum är att du VÄLJER att göra dessa saker. Därför är förändringen ganska enkel. Du vet vad du vill ha och nu kan du välja att göra det. För om du vill vakna varje morgon till ett städat kök så måste du välja att städa köket på kvällen innan du går och lägger dig. Genom att välja till det du längtar efter och välja bort beteende och handlingar som inte uppfyller din längtan, börjar du mejsla fram ditt sanna jag.

Processed with VSCO with a4 preset

Jag kallar det ofta för att välja om du vill vara huvudrollen i ditt liv eller birollen. Birollen flyter liksom med och är passiv. Denna roll karakteriseras av att den enbart spelar roll i förhållande till andra. Den är undanskymd och finns bara för att lyfta huvudrollen. Och jag är gärna biroll i andras liv MEN ALDRIG i mitt eget. I mitt eget liv är jag huvudrollen. Den aktiva rollen som får saker att hända, som tar tag i sitt liv och ser till att livet händer istället för att passivt låta livet hända en själv. Med detta mindset kommer den kittlande tanken om du kan skapa och designa ditt liv. Du får nämligen leva exakt vilket liv du vill på exakt vilket sätt du vill. Det enda som förväntas av dig är att du agerar i enlighet med din vilja. Om jag arbetar för en viktnedgång förväntar jag mig att jag agerar i enlighet med denna vilja. Om jag vill ha större ekonomisk frihet förväntas jag mig att jag sparar pengar och blir ekonomiskt kunnig. Om jag drömmer om ett harmoniskt liv så förväntar jag mig att jag vidtar åtgärder som skapar struktur och lugn och tar bort åtgärder som skapar kaos och sista-minuten-räddningar.

Om du har ett val framför dig ska du tänka såhär. “Tjänar det min önskan?”. Genom att alltid ställa denna fråga först får du en guide på när du ska agera eller vara stilla, när du ska säga ja och när du ska säga nej. Ibland kan man känna sig förvirrad och inte riktigt veta vad ens drömmar och önskningar är. Då kan det hjälpa att istället ställa frågan “tjänar det min huvudroll eller min biroll”. Allt som inte lyfter, hjälper och stärker huvudrollen bör väljas bort.

Nu vet du vad som förväntas av dig. Då återstår bara frågan om du faktiskt agerar i enlighet med detta eller om du skjuter upp det.