Tagged: självkänsla

Jag ser fantastiska kläder, och kvinnor, i olika storlekar men skulle själv aldrig kunna tänka mig att köpa eller bära något förrän jag gått ner i vikt.

Tack för härlig inspo på i stort sett allt! Vet ju att vikt och storlek är ngt som berör och engagerar dig så jag har en fråga jag brottas med; jag ser fantastiska kläder, och kvinnor, i olika storlekar men skulle själv aldrig kunna tänka mig att köpa eller bära något förrän jag gått ner i vikt. Tar helst på mig det som döljer och egentligen är jag väl inte jättestor, ca st 42 till mina 178 cm. Kan bara inte komma över att jag skulle kunna ha det jag gillar, det känns som vad som helst är snyggt. På en smal kropp alltså. Hur sjutton övervinner jag rädslan för vad andra tycker och blir nöjd med mig själv? Har en fantastisk man som älskar mig. Det är inte det. Men jag mår inte bra. Tränar sedan ett par månader regelbundet och trivs med det men känner att jag aldrig kommer att bli tillräckligt nöjd med min kropp. Och då har jag ändå vuxna barn, och ett barnbarn, och borde kunna släppa taget. Några råd? Kram.

Jag fick den här frågan och kände att den är så viktig att den måste besvaras i ett helt eget blogginlägg.

Det första jag spontant tänker på är den här tron vi alla har om att lycka sitter i kilona. Ju färre kilon desto större lycka. Detta är helt fel. Jag har varit supersmal, mitt emellan, tjock och jättetjock och i alla stadier har jag haft varierande lycka. Men ju smalare jag var desto olyckligare var jag. Vi lever med tanken om att DÅ, när man gått ner x antal kilon då kommer allt bli bra. Vi kommer bli lyckliga. Modiga. Självsäkra. Men det stämmer väldigt sällan. För olyckan och den dåliga självkänslan sitter inte i kilona, den sitter i själen. Och själen ändras inte med viktnedgång. Själen ändras vid inre positivt arbete.

Vi tror också att skönhet automatiskt är kopplat till kilona vi bär. Det är inte konstigt med tanke på att vi lever i en tid som O-A-V-B-R-U-T-E-T berättar för oss att så är fallet. Men det är fel. Samtiden har fel. Skönhet och midjemått går inte hand i hand. För JAG bestämmer själv vad skönhet är för mig. Frågeställaren berättar att detta stora självhat hindrar henne från att leva fullt ut. Hon berättar att hon blott har en storlek 42 till sina 178 cm men ändå kan hon inte trivas. Det är för att vi lever i en dietkultur som alltid påminner oss om att bli smalare, alldeles oavsett vad vårt utgångsläge är.

Och dålig kroppsuppfattning har ingen klädstorlek. För åter igen, den sitter i själen. Det innebär att en storlek 36 och 56 kan bära på exakt samma kroppshat. Men båda tror att om de bara ändrade sin kropp hade de mått bättre. Hur ändrar man då sin kroppsuppfattning och börjar våga bära det man vill och strunta i vad andra tycker?

Svaret är lika enkelt som det är svårt i praktiken. Man bara gör det! Man börjar smått och utmanar sig lite lite i taget. Det kan vara med ett läppstift eller ett färgat nagellack. Kanske lite tightare byxor, en vit topp, högklackade skor och något kortare kjol. Man kan inte tänka sig till förändring man MÅSTE agera sig till den. Och njuta fram den och inte piska fram den!

Jag vill råda frågeställaren att fake it til you make it. Om en viss outfit känns snygg på andra så är den säkerligen det på dig också. Köp den, bär den, stå emot dina begränsande och negativa tankar. Ta dig tid för dig själv. Fixa håret och sminket på morgonen, köp sköna och snygga underkläder, gå på massage, och utmana din stil små små steg i taget. För sanningen är den att ingen är fel och behöver därmed inte förändras. Ingen är trasig och behöver lagas. Vi är alla mänskliga och istället kan vi från en positiv och stärkande plats SKAPA oss själva.

Vad skulle du göra om du gav dig själv tillstånd att göra precis vad du vill?

Jag slängde ut frågan på instagram och svaren vällde in. “Om du gav dig själv tillåtelse, vad hade du gjort som du idag inte tillåter dig att göra”. Det var en sorglig läsning. För gud vad ni håller er själva tillbaka. Jag lovar, att om ni bara gav er själva tillåtelse hade ni fått så otroligt mycket mer livskvalitet. Här är ett urval av era svar.

  • Jag hade varit mer självisk
  • VABBAT
  • Ätit vad jag vill.
  • Stoppa in t-shirt/skjorta innanför byxorna.
  • Leva livet fullt ut, vågat synas, äta, dansa träna. Allt som en normkropp kan göra utan blickar.
  • Ta examen senare än beräknat för att inte få under nu under det sista året.
  • säga upp mig!
  • vinterbada. Utan kläder.
  • gå i mjukiskläder.
  • köpa mer skor och kläder.
  • ta ledigt, äta godis och njuta av hösten.
  • sluta projektledare familjen.
  • säga upp mig! Byta jobb.
  • göra fel val ibland istället för att inte våga välja
  • flytta någon helt annanstans.
  • be folk dra åt helvete.
  • ta lite plats.
  • äta när jag är hungrig och äta mig mätt.
  • åka på resa utan mina barn och min man.
  • varit hemmafru.
  • flyttat från min man.

Frågan är varför personerna inte tillåter sig att göra de här sakerna. Rädsla, otrygghet, jante, osäkerhet, bristande självkänsla? Är det för att personerna inte lever i sin sanning. Att de gör det andra förväntar sig och inte det de själva vill ha. Svaren är nog ibland en av dessa och ibland en kombination av flera.

Jag vågar påstå att flera av de här sakerna är saker du kan göra nu på en gång. Du kan åka på en resa utan din familj, vinterbada, äta godis, unna dig en shoppingrunda, gå i mjukiskläder osv. Det är bara du som står i vägen för detta. Det är bara att sätta dig i förarsätet och bli huvudrollen i ditt eget liv och kasta på birollen. Andra av de här sakerna är större och mer livsomvälvande. Bli hemmafru, säga upp sig och lämna sin partner kräver mer eftertanke och planering. MEN, och här är ett stort men. Idag känner du ett skav och ett obehag i ditt liv. Och du vill göra en förändring men du vet inte vad som väntar på andra sidan. Kom då ihåg att det värsta som kan hända är att du byter ett skav mot ett annat. Men allra mest troligt går du från ett skav till ett njut.

Enligt min erfarenhet så är skav själens sätt att pocka på uppmärksamhet och kräva förändring. Jag hoppas att du förstår att frågan “vad skulle du göra om du gav dig själv tillåtelse” är en retorisk fråga. För det “rätta” svaret är “jag har inget för jag ger mig tillåtelse att göra det jag vill göra”. Jag hoppas att detta inlägg ger dig pepp och styrka att våga göra förändring. Sätt dig i förarsätet honey för birollen är för trång för dig!

vecka 38.

Jag skriver detta när jag kommit hem från Stockholm och jag är lycklig. Pirrig. Förväntansfull. INSPIRERAD! En stor anledning till det är att jag prioriterar det som gör mig lycklig. Det låter kanske självklart. Vem skulle göra motsatsen? Vet du, jag tror väldigt många gör det faktiskt. De prioriterar alla måsten, jag borde och alla ska. Och det trots att det inte ligger i linje med vad som gör dig lycklig.

Jag valde att köra till Stockholm. Ja, det tar tid men jag älskar att köra. Jag reste med Sandy och Gabbi där vi alla kunde vara ärliga om våra behov dessa dagar för att allas lycka skulle kunna prioriteras. Jag åt middag på en hiskeligt dyr restaurang men fick å andra sidan äta den godaste pasta jag ätit i mitt liv och jag fick träffa nya kvinnor som jag föll pladask för. Jag satt där runt bordet och tänkte att jag måste ha världens största tur som får vara i detta sammanhang. Kvinnorna var PR-genier, chefredaktör, marknadschef, toppadvokat och jag. Alla snälla, varma, intelligenta, enkla och med nära till skratt. Jag valde att tro på känslan att ja, de gillar mig. Istället för att analysera om jag får lite, för mycket, för skruttig för si eller för så. Jag valde att prioritera det som gör mig lycklig.

På morgonen när jag skriver detta valde jag att gå upp tidigt för att yoga då min ländrygg hade plågat mig under natten. Och senare idag lägger jag jobbet på hyllan och tar kvalitetstid med Estrid som har studiedag. Väljer du att prioritera det som gör dig lycklig eller prioriterar du att göra det som förväntas av dig? eller det som du tror ska göra dig lycklig?

vecka 36.

Idag vill jag prata lite om temat “hur vill du att andra ska uppfatta dig?”. Jag tror det är viktigt att man faktiskt har det utkristalliserat. Inte för att man ska vara fejk och ändra hur man är beroende på vem man är med, utan för att hitta sin inre röst och sedan utstråla den. Jag pratade med min vän Nina igår om att jag upplever att personer kan vara tuffa mot mig. Hon sa att jag utstrålar att jag kan ta det. Jag utstrålar att jag är tuff, kaxig och att saker rinner av mig. Det är dock långt ifrån sanningen. Egentligen är jag väldigt känslig och analyserande och kan vrida och vända på en kommentar hur länge som helst.

Samtidigt är jag ju också tuff, kaxig och kan ha en “skit du i mig så skiter jag i dig”-attityd. Så vem och vad vill jag andra ska uppfatta mig som? Båda tror jag. Kanske jag borde våga visa min sårbara sida mer. Berätta för folk om även den biten.

Kvinnan jag vill vara vill jag ska uppfattas som lycklig, ambitiös, inspirerande och härlig att vara med. Om andra ska uppfatta mig som det måste jag genuint utstråla det. Om man är olycklig och enbart lägger på en lycklig fasad kommer det inte nå fram till människor. Det blir en vägg som man inte kan penetrera. Därför vet jag att det som genuint gör mig lycklig och härlig att vara med, och det som genuint får mig att känna mig inspirerande och ambitiös, är aspekter jag aktivt underhåller och premierar.

Jag provtänker lite här. Sprunget ur mitt samtal med Nina igår. Men det är onekligen en spännande tanke. Att så som man vill att andra ska uppfatta en, måste man först genuint känna i sig själv för att man på riktigt ska kunna uppfattas så.

vecka 34.

Jag säger bara en enda sak! PMS! Oh my god vad den plågar mig denna vecka! Trots att jag vet att deppigheten och den rivande känslan i bröstet inte är på riktigt, bara något som hormonerna skapar, så är det inte mindre jobbigt för det. När jag befinner mig mitt i det måste jag hela tiden påminna mig om att det är PMS och att jag inte hamnat i en blixtdepression. Just det här att jag påminner mig om att det är PMS är ändå väldigt hjälpsamt. Det skapar en distans till känslorna och de nyanseras istället för att de får fritt spelrum och ta över hela mig.

Jag säger ideligen att det är PMS och så gör jag en sak till. Jag gör bara det som känns bra. Det är så mitt liv ser ut. Att jag bara vill göra det som känns bra. Ibland känns det bra att träna. Ibland känns det bra att inte träna. Ibland känns det bra att välja godis. Ibland känns det bra att välja bort godis.

Tricket är att verkligen veta vad som får en att må bra. Ofta tror vi att choklad och real housewives är det som får en att må bra när PMS:en river som värst. Men efteråt, när all choklad är slut, känns det inte längre bra. Quick fix är inte det jag förordar. Utan långsiktigt och djupt. Det som får en att må bra djupt där inne.

Jag har sett till att utforma en riktigt härlig vecka. Jag har gjort lite onlineshopping. Jag har bokat träningsdate med kompisar. Tackat ja till ett event. Bokat in utflykter. Tackat ja till middag hos vänner. Sen har jag gjort en tydlig to do list för dagen som jag håller mig till. Lägg sen till att jag ska gå och lägga mig i tid, äta mellis och läsa mycket. Det är mitt recept för en feel-good vecka denna vecka!

vecka 32.

För två år sedan kände jag mig ensam och förvirrad. Jag hade förlorat några vänskaper inom kort tid och kände ett stort självhat. Känslan av att det var något fel på mig gjorde mig illamående. Jag kände skam. Men på samma sätt som jag en dag fick nog av min ätstörning fick jag också nog av denna usla kompissjälvkänsla. Jag orkade inte leva i detta tyck-synd-om-träsk en dag till. Jag drömde om att vara en person som andra ville vara med. Eftersom jag så länge känt mig som någon som ingen ville vara med. Jag kallade det skämtsamt att jag ville bli socialt utmattad efter en sommar fylld av cocktails, utflykter, middagar och happenings.

För några veckor sedan pustade och frustade jag och David frågade vad felet var. Och utan att tänka på vad jag manifesterade för två år sedan sa jag “usch jag känner mig alldeles socialt utmattad”. Knappt hade orden rullat över mina läppar förrän jag insåg vad jag faktiskt hade sagt. Jag var där. Jag var hon. Den här sommaren har varit tudelad. Men låt mig börja med det underbara. Den “sociala utmattningen”. Den är verkligen inte utmattande. Det har varit underbart! Vi har lärt känna nya människor, fått härliga kompisar att umgås med, jag har kommit igång med träningen och fått träningskompisar. Estrid har haft mycket tid med vänner. David har fått en golfkompis och mycket tid med sin konsertkompis. Jag har tankat energi av härliga tjejkvällar, jag och David har haft egentid med hotellvistelse både på Mossbylund och the Vault. Life has been good. Men för en introvert också dränerande.

Sommaren är också jävligt jobbig. There! I said it! Och särskilt en sommar som denna när vädret inte varit med oss. Det är enkelt att bara vara på stranden. Men med dåligt väder är det plötsligt väldigt många timmar att underhålla barn. Det lagas mat en triljon gånger, köket har varit konstant stökigt i veckor, det vänds på dynget, rutiner flyger iväg (inte kul för en rutinmänniska), “vad ska vi äta” är en fras som nu skapar aggression i mig och samtidigt… *in kommer andras semesterbilder på instagram*

Jämförelsen! Och vet du, jag brukar vara väldigt bra på att inte jämföra mig med andra. Jag ser det jag har istället för det jag inte har. Men denna sommaren har det varit lite svårare. Det har varit en gröt av perfektion som bombat mig och det har stundtals varit svårt att värja sig. Men jag vet att det är en “sanning” som skapas i min hjärna och som inte reflekterar verkligheten det allra minsta.

En annan reflektion jag gör är hur min arbetssituation har varit. Jag har inte jobbat fullt ut. Men jag har inte heller varit ledig. Jag har lagt upp saker på instagram och TikTok de flesta dagar, men samtidigt inte lagt mycket krut på att skapa content. Och följarna är inte inne på insta. Ni njuter ju också semester. Och när instagram gjort om sin algoritm, vilken vi alla hatar, har det blivit tråkigare att vara influencer. Mindre engagemang, färre som ser ens material och en feed fylld av innehåll jag inte är ett dugg intresserad av. Men detta mellanläge av lite jobb lite ledighet har skapat en frustration i mig.

Denna vecka är Estrids sista sommarlovsvecka. Sedan går hon tillbaka till fritids och jag går äntligen tillbaka till jobbet. Jag är redo! Så redo! För rutiner, inspiration, tystnad, kreativitet, att skapa, skriva, filma och ostört få arbeta.

MEN! Trots att mina reflektioner här handlar mycket om sommarens utmaningar vill jag landa där jag började. Det jag drömde mest om, en full sociala kalender, är nu en verklighet. och varje gång jag inser att jag nu lever i en verklighet jag en gång bara kunde drömma om vill jag spricka av lycka. För jag VET att konceptet “kvinnan jag vill vara” är något som funkar gång på gång på gång. Och nu ska det bli ren njutning att ostört få titta på hur kvinnan jag vill vara kan utvecklas i höst.

Boktips: “Believe it” av Jamie Kern Lima

Jag har precis läst en helt fantastisk bok och jag bara måste tipsa om den. Den är skriven av Jamie Kern Lima som grundade sminkmärket IT-cosmetics. Det är idag ett av världens största sminkmärke och hon är en av världens rikaste kvinnor efter att Loreal köpte IT cosmetics av henne. Det låter ju som en dröm. Men vägen dit var allt annat än en dröm. Herregud vad denna kvinna fått höra nej. Ingen trodde på henne. En kvinna som hon (tjock) kunde inte sälja smink. Ingen skulle vilja köpa smink av någon som visade sin rosacea i reklam. Nej nej nej nej nej. Hon fick bara nej. Och när hon fick ett litet ja kämpade hon för att maximera de ja:et.

Hon är en ångvält. En superkvinna. Definitionen av grit!

Samtidigt är hon väldigt mjuk och sårbar och boken är full av fantastiska citat som jag strykt under. För egen del, jag som gör en entreprenörsresa, är denna bok en oerhörd inspiration. Jag blir stärkt i min övertygelse om att vara autentisk till mig själv, mina värderingar och mitt varumärke. Men den talar även till mig som privatperson.

Som detta citat! SÅ sant! När man försöker vara alla till lags slutar det ofta med att man blivit en person man själv inte tycker om. För man tappar bort sig själv och lever inte i sin egen sanning.


Och hur ofta har jag inte fått höra att jag ” tar så stor plats” och alltid med en negativ klang. I åratal önskade jag inget hellre än att jag bara skulle vara annorlunda. Men jag vill vara mig själv fullt ut och om det innebär att jag tar mer plats än andra så låt så vara. Jag vägrar “dim my own light” för att behaga andra. Jag tror även på att om jag låter mitt eget sken lysa kommer jag samtidigt bli bättre på att uppmärksamma andras sken och uppmuntra det att lysa starkare. För det finns inte bara ett sken. det finns plats för hur mycket sken som helst. Det enda som händer är att världen blir ljusare. Och det hade vi alla mått bra av.


Så oavsett om du är egenföretagare och läser boken utifrån den aspekten eller en privatperson som vill bli inspirerad, motiverad och modig vill jag rekommendera denna bok.


Den får mig att sträcka på ryggen och känna mig stolt över den jag är och allt jag åstadkommit. Jag blir också nyfiken på vad som finns i min framtid istället för rädd.

Det här är ett så bra citat. Jag har hört det förut och tänker ofta på det. Om du inte är den du vill vara och du inte lever det liv du vill göra, titta på din omgivning. Du är sammanslagningen av de fem personer du spenderar mest tid med (ta bort familjemedlemmar ur denna lista). Kanske det är dags at uppgradera dina fem mest frekventa personer?

Du kan hitta boken här.

vecka 5.

Efter en vecka i Sälen har jag så mycket tankar och funderingar jag vill skriva av mig till er. Det första är hur ofta jag kopplar saker till min kropp och vikt. Kanske du också känner igen detta. Jag minns för två år sedan när vi var i Sälen och pjäxorna gjorde SÅ ont. Jag skämdes för att de gjorde ont eftersom det var “för att jag hade så tjocka vader”. Denna resa fick jag pjäxor som var hur sköna som helst. Vaderna är rätt så lika som de för två år sedan. Vad som än händer i mitt liv som är negativt så kopplar jag det till min vikt. Om något går sönder, om något i kroppen gör ont, om jag har svårigheter att göra något. Alltid är det vikten som jag då tänker på och sen börjar jag banna mig själv.

Denna resa insåg jag hur fel det är. Och hur viktigt det är att komma ihåg att det sällan är kroppen som är felet. Jag insåg också hur enkelt jag har för att prata om att jag är stor. När vi åkte hundspann frågade jag om det var ok att åka fast att jag är tyngre. Hon log mot mig och sa att det inte var några som helst problem. Jag skämdes inte när jag frågade. Jag tyckte mest det kändes skönt att dubbelkolla så att jag därefter kunde NJUTA under hela hundspannsturen. När kälken knakade så var det inte på grund av att stora jag åkte i den. Den knakade för att den är gjord av trä och trä, ja du gissade rätt…knakar.

En annan sak jag tänkte mycket på i Sälen var det här dåliga samvetet som lätt kan komma över mig för att jag inte gillar att åka skidor. Att tycka det är jobbigt och tycka att skidresa är jobbigt är som en förbjuden tanke. För då är man lat. Jag skrev om det på instagram och ni var SÅ många som höll med. Det kändes skönt för oss alla att se att det finns många kvinnor där ute som känner som vi. Men måste det krävas att jag uttryckligen säger att jag inte gillar det för att andra ska våga säga det? Tänk så mycket enklare det hade varit för oss om vi alla stod rakryggade i vår sanning. Att folk inte hittade på att de ÄLSKAR skidåkning för att passa in.

Som en klok instagramföljare skrev: det är inte lathet att inte gilla någon annans intresse lika mycket som den gör. Det är bara att gilla olika”. Så simpelt men samtidigt så komplicerat för många av oss att förstå och ta till oss. Så därför säger jag det igen. Du är inte lat för att du gillar andra intressen, du gillar helt enkelt bara annat.

Jag är stärkt av dessa tankar. Det känns som Sälen var mycket reflektion och inre arbete för mig som nu börjar landa. Jag är så stolt över den jag är. Hon är inte bättre än dig. Hon är bara mig. Och bäst för mig.

Fredagsvideo #53

Tänk så blir det en katastrof! Tänk så blir vi sjuka! Tänk om ingen kommer gilla det. tänk så skrattar alla. Tänk så blir jag dumpad. Tänk om allt går åt skogen! 

Känner du igen det? Det är katastroftankar. Och jag har haft det väldigt mycket under mitt liv. Men inte längre. För jag insåg att om jag verkligen skulle LEVA behövde jag ändra mina tänk om-katastrofer till tänk om-framgångar. 

I dagens fredagsvideo berättar jag om hur jag gjorde och hur du också kan göra för att en gång för alla lämna katastroftankarna bakom dig. 

Du kan se videon här.

Ha en underbar helg min vän! 

Och som vanligt FAB-squad, stay glamorous.