Tagged: självkänsla

Kraften i att säga adjö

Det kan vara svårt och det kan göra ont. Samtidigt är det oerhört friande. Jag talar givetvis om att säga adjö. Jag säger inte att det i alla lägen är enkelt, men jag lovar att det alltid är värt det. För när man säger adjö och går ifrån något eller någon, så innebär det samtidigt att man går emot något eller någon annan.

Att välja bort personer som är negativa för dig är faktiskt väldigt viktigt. Det frigör positiv energi som dessa personer tidigare slukade. Du blir stärkt av att inte ha relationer som skaver. Jag har i mitt liv också varit med om att människor sagt adjö till mig. Det gjorde fruktansvärt ont. Men idag ser jag på det lite annorlunda. För jag har landat i att alla inte behöver tycka om mig. Och alla behöver inte gilla dig heller. Om jag var en negativ impuls i någons liv så är det bra att den personen sa adjö till mig. För vilken relation hade vi haft om personen haft kvar mig på de premisserna? Det hade inte varit äkta, innerligt och lustfyllt. Det är bättre såhär.

Jag har i mitt liv varit väldigt beroende av andras gillande för att kunna gilla mig själv och det är så sorgligt. Det vittnar om en tid i mitt liv med väldigt låg självkänsla. Möjligheten att hitta djup och sann egenkärlek fanns inte. Genomgående i mitt liv har alltid varit att andras godkännande av mig var som luften jag andades. Om jag var utanför eller ogillad så kände jag mig så fel. Självhatet kunde växa till oerhörda proportioner. Idag är jag så glad för den jag är. Och det är helt ok att jag inte är allas favorit, för alla andra är ju inte mina favoriter heller.

Jag önskar så att du tog dig tid att fundera igenom vad eller vem du bör säga adjö till. Det är en skrämmande tanke men den måste åtminstone vågas tänka. Genom att öppna för dessa tankar har du påbörjat en process i som i slutet bara kommer vara positiv för dig. När tyngden av dåliga relationer försvinner så blir du lättare, lyckligare och mer harmonisk. Energin som tidigare gick åt till detta slitsamma frigörs nu för att du ska kunna förverkliga dig själv och dina livsdrömmar.

När du säger adjö så kommer du överväldigas av en känsla av stolthet. Blandad med lite skräck kanske om du är som jag och lätt övertänker allting. Luta dig mot stoltheten och känn hur det känns när du faktiskt stod upp för dig själv. Sen jag själv vågade tänka tankar om avsked har jag insett många saker om mig själv. Jag har sagt adjö till min oro. Denna ständiga följeslagare. Jag har sagt adjö till att blunda för mitt känsloätande. Jag har sagt adjö till meningslösa relationer och istället valt att omfamna att jag trivs bäst med en viss sorts personer.

När DU väljer ditt adjö så går du åt ett nytt spännande håll i livet med lite extra power. Och det är en oerhörd styrka i det.

Om du gillar det jag lär ut så vill jag tipsa dig om min coaching. Under 10 veckor blir du coachad av mig för att nå din fulla potential och leva ett liv utan kroppsångest, förvirring och oro och istället leva ett lyckligt, flärdfullt och spännande liv. Skriv till mig på mail eller insta om du vill få mer information.

Time is something to fill with pleasure.

Tiden vi har är försvinnande kort och därför tycker jag det är så otroligt viktigt att den måste fyllas med njutning. Du kan njuta av i princip allt på en dag. Drick bubbelvatten med citron istället för kranvatten. Måla naglarna röda istället för genomskinligt. Lyssna på en härlig podd på promenaden. Tänd ljus på kvällarna. Gör yoga i ditt sovrum naken (tro mig, det är en befrielse!). Allt som är tråkigt kan vändas till något härligt. Utanför fönstret är det just nu regn och rusk. En storm drar in över Sverige och vi i söder är inte förskonade. Jag kan sucka över det ruggiga vädret eller göra en grej av det. En varm kopp te, mysig musik och ryggsäckar gör att det känns njutningsfullt att vara inne istället för ute.

Njutning handlar för mig inte om dåliga eller bra val. Njutning för mig är inte att ligga på soffan och trycka ostbågar. Njutning är inte heller att stå på gymmet varje dag. Njutning för mig ligger där emellan. Där livets alla nyanser får plats. Njutning är att ta hand om min kropp, min själ och mitt hem.

Min önskan om att fylla livet med njutning kommer från en stark känsla av att jag vill maximera nuet. Jag vill inte att dagar ska passera och inte ha betytt något. Tro inte att varje dag är karneval, för så är det verkligen inte. Mitt liv är precis lika stillsamt och innehållslöst som alla andras i dessa tider. Men jag känner att minst något varje dag har varit betydelsefullt. Som att vi alltid vid middagen skålar för något fint som hänt under dagen. Om man inte kommer på något bra så skålar vi iallafall alltid för att vi älskar varandra mer än igår och igår älskade vi varandra jättemycket.

För att kunna leva ett liv med njutning måste man ta ansvar för att skapa plats för inspiration, kärlek och avkoppling. Du måste hitta när du kan känna dig avkopplad, i vilka stunder du känner dig uppfylld av kärlek och när du kan ta emot inspiration. Jag kan känna mig avkopplad när jag har harmoni. När jag har balans. Huset behöver inte vara perfekt, men det kan inte vara för stökigt. Jag kan känna kärlek till andra som bäst när jag känner kärlek till mig själv. Och inspiration tar jag in under hela dagen. Det är det bästa jag vet! Läsa böcker, lyssna på poddar, kolla på instagram, titta på serier, skriva, fota, planera fotograferingar. När mitt liv är inspirerat känner jag mig levande!

För att kunna leva ett liv där man känner njutning MÅSTE man fokusera på allt det man har och allt det man är istället för allt det man inte har och allt det man inte är. Jag hade inte kunnat leva ett så härligt liv som jag lever om jag tänkte på allt som inte är fixat i vårt hem, hur min kropp inte motsvarar idealen, att vi “bara” har ett barn, om jag inte hade en produktiv dag eller om det var tjafsigt hemma. Istället tänker jag på allt det som jag gjorde och som faktiskt blev av.

Att öva tacksamhet är något jag verkligen vill förmedla till dig. För det ÄR verkligen en av grundstenarna för att lyckligt liv och en stark självkänsla.

En dag i mitt liv om 30 år

Om 30 år är jag 64 år. Ett år äldre än vad min mamma är nu. Det är omöjligt att veta hur livet kommer vara då och om man ens är i livet. Men jag hoppas att jag kommer vara det. Jag tänker iallafall väldigt ofta på hur livet kommer vara när jag är äldre. När arbetslivet är över och jag får lov att summera mitt liv. I mina tankar är jag ibland 50 år, ibland 60 år och ibland 90 år. Anledningen till att jag tänker så ofta på detta är för att framtida äldre Frida är den som ofta får guida mina beslut. En dag, om 30 år, kommer Frida så himla med ögonen åt att jag la onödig energi på en viss fråga? Kommer hon nöjt luta sig tillbaka över mitt modiga beslut att ta ett språng? Kommer hon ge mig en tumme upp för ett väl levt liv?

Allt det som hon himlar med ögonen åt är sådant jag ska undvika. Som att lägga tid på att oroa mig, älta saker och vara mat- och kroppsfixerad. Däremot lutar hon sig nöjt tillbaka i sin solstol och höjer drinken mot mig för att visa att det var helt rätt beslut att vara modig, leva i min sanning och hitta magi varje dag.

Jag är så rädd att vakna upp och känna att jag slösade bort tiden och livet. För jag VET hur det känns. Oavsett hur smal jag var spenderade jag 20 år av mitt liv till att dagligen kohandla med mig själv och ha ångest över hur “tjock” jag var. Jag levde i ett fängelse. Och nu är jag fri. Jag vill aldrig mer känna den känslan av att jag slösade tiden. Men när man är mitt inne i det är det så lätt att glida in i gamla tankebanor, välja det trygga och bekanta före det okända och läskiga. Men jag vill inte det. Jag vill LEVA och se exakt var livet tar mig bara jag låter det ske. Och när jag är rädd så tänker jag på mig själv om 30 år. Vad hade den Frida sagt och gjort i denna stund. Du må tro att hon är en bra livscoach!

Jag älskar att åldras för jag gillar den jag blir.

Jag älskar att åldras av den enkla anledningen att jag tycker om den jag blir. För varje år känner jag att jag blir en bättre, gladare, lyckligare och mer harmonisk människa. Det finns en trygghet i att åldras. Saker som förr gjorde mig stressad vågar jag släppa idag för jag har livserfarenhet nog att ha varit med om liknande förut. Nu vet jag att saker och ting löser sig. Jag hade aldrig velat vara 18 år igen. Denna stress att passa in, att bli missförstådd och inte kunna vara sig själv. Det konstanta självhatet och bekräftelsebehovet. Den stora osäkerheten inför framtiden.

Jag höll på att gå under på juristutbildningen för jag var så himla orolig att jag inte skulle få något jobb. Betyghetsen var olidlig och jag trodde att jag skulle vara oanställningsbar. Jag oroade mig helt i onödan. Jag fick en underbar karriär som advokat. Tänk om jag hade kunnat släppa den oron tidigare. Då hade jag frigjort mängder av energi. När jag bli rädd och orolig inför min framtid som influencer och ifrågasätter hur det ska gå vågar jag lita på min livserfarenhet och veta att allt löser sig. Jag intalar mig att det kommer att bli bra för jag vet att jag är på precis den platsen jag är menad att vara på just nu.

Med ålder kommer en grundmurad trygghet. Och en tilltro till mig själv. Jag tror att den här tilltron är det som är viktigast för mig. Jag vågar lita på mig själv och mina värderingar. Jag tror på min förmåga och min kompetens. Jag vågar tro på att jag är en bra mamma, människa och fru och jag behöver inte få andras bekräftelse på att jag gör rätt val i livet. Det gör mig otroligt glad och lugn i själen.

Det är därför jag älskar att åldras. Jag känner att jag blir en bättre person. Både i hur jag är mot andra och även mot själv. För i min självacceptans ligger också att jag blivit snällare mot andra och mindre dömande. Det är skönt!

Sluta åldersnoja!

Jag får SÅ ofta höra kommentarer som “jag önskar jag hade tänkt så när jag var ung”. “Jag är 50 år och kan inte ha rött läppstift”. “Jag är för gammal för att gå på en date”. Jag kan fortsätta i evigheter! Det är helt otroligt vad mycket folk undviker att göra med hänvisning till sin ålder. Jag är här idag för att säga åt dig att sluta åldersnoja!

Min mamma närmade sig att gå i pension och började då följa sin dröm om en karriär som författare. Och hon har lyckats! Hon publiceras hur mycket som helst! Hennes resa inspirerar mig så otroligt mycket! Det är nämligen aldrig för sent att göra, leva, upptäcka och prova på!

För det du har att välja på är LIV ELLER VÄNTRUM! Alltså hur hemskt låter inte det? Ett väntrum till döden. För till syvende och sist så handlar det om det. Och om det är någon gång i livet man kan kosta på sig att göra precis som man vill är väl när man nått en aktningsvärd ålder. Man ansvarar inte för några barn, man har ordning på livet, man har livserfarenhet och innerst inne full koll på vad man vill och inte vill. Det är dags att dra av plåstret och sluta oroa sig för vad andra tycker.

Det finns inget som du är för gammal för! Du kan klä dig och sminka dig precis som du vill. Du behöver inte ha året på ett visst sätt. Du behöver inte köpa kläder i vissa butiker och tiden är inte förbi för lyx, flärd och sensualitet. För när känner man sig egentligen “för gammal”? Vid 40? 50? 60? Oavsett när så är det förhoppningsvis fortfarande otroligt långt kvar tills din tid på jorden är slut. Och varför slösa bort denna tid på att sitta i ett mentalt väntrum och vänta ut tiden? Varför inte ta revansch på allt det du inte gjorde, det du inte vågade eller det du var förhindrad att göra när du var yngre?

Och du kommer vara en fantastisk förebild för yngre kvinnor! Min mamma inspirerar mig så med hennes resa. Så pass att jag inte vill vänta tills jag närmar mig pensionen. Jag vill göra resan tidigare och det är det jag gör nu.

Du är aldrig för gammal. Det är bara en ursäkt vi säger till oss själva för att slippa utmana oss. Men våga vara modig och ta språnget. Du kommer få den största belöningen och det är ett färgsprakande, vibrerande liv!

Fråga Frida: Hur hittar jag ro med mig själv?

Vilken otroligt bra och fin fråga! Att ha inre ro är så otroligt viktigt! Det är när man har oro i själen som livet blir så himla svårt. Först och främst tror jag på att våga tro på och därefter känna att du är tillräcklig! Vi lever med otroliga krav på oss själva där vi ska vara fulländande inom livets alla områden hela tiden. Det funkar inte. När vi lyser på ett område kommer ett annat område stå lite mer i skuggan. Trots detta försöker människor vara perfekta. Det är ett race omöjligt att vinna.

Många tror att det bara är stress som skapar oro i själen. För mig är stress den ena extremen som skapar oro och passivitet är den andra. Jag tycker inte om stillastående i livet. Och tyvärr har jag en tendens att lätt hamna där om jag inte får en bra start direkt på dagen och kommer igång. Jag försöker vara väldigt medveten om detta eftersom en hel dag av att göra ingenting inte får mig att må bra. Det skapar stress och oro. Jag mår som bäst när jag jobbar hårt och slappnar av rejält. Jag mår bra av känslan av att vara produktiv och efteråt mår jag bra av att göra ingenting. Men båda delarna måste få finnas med.

En annan del som skapar oro är när man har för många måsten. Och jag påstår att dessa måsten ofta grundar sig i andras förväntningar. Ja-sägare är så otroligt rädd att göra andra besvikna att man tar på sig en massa saker som man ska fixa med och så blir man överväldigad. Det är dags att sluta med det. Du måste veta vilka värden du prioriterar. Vad andra tycker och tänker, eller vad du tror att andra tycker och tänker, kan inte spela in när du bestämmer vad du ska göra under dina dagar. Du måste prioritera de aspekter i ditt liv som är viktigast för dig.

Lyssna på din kropp. Ofta hör vi talas om detta när det kommer till kroppens signaler på att den behöver vila. Och det är såklart sant. Men jag tycker även min kropp signalerar när den behöver frisk luft, solljus och mat. Skalmans ät-och-sov-klocka är ganska så finurlig faktiskt och jag föreställer mig ofta att jag har en sådan inne i mig. Och jag måste följa den för annars börjar den ringa något förskräckligt och slutar inte förrän jag gjort vad klockan säger åt mig att göra.

I helgen var jag orolig i själen. Jag kom inte igång och kände mig trött och passiv. Jag är ofta inte så på veckodagarna för då har jag ett hederligt veckoschema att förhålla mig till. Jag har nu bestämt att ha det på helgen också. Det kanske låter tråkigt men det är precis tvärt om. Det är en ram, inte ett minutschema, som hjälper mig att hålla igång. Det hjälper mig att hålla mig konsistens i små steg istället för att leva i extremerna “stress” och “passivitet”. Men skulle ett veckoschema vara just en sådan triggar för dig som skapar stor olust och oro så är detta tips inte till dig. men för oss andra så är en to-dolista fortfarande otroligt användbart och bra.

Befria dig själv – börja med din garderob.

Du kanske tror att garderoben bara är en plats där du förvarar kläder? Att detta är ett ämne som inte är intressant för dig. Och så kanske det är, MEN är du säker? För om jag skulle säga dig att din garderob kan vara nyckeln som skänker dig glädje, frihet och sann harmoni, är du kanske mer intresserad av att lyssna då? Jag anser nämligen att innehållet i våra garderober kan lyfta oss till oanade höjder eller sänka oss till djupa bottnar. Innehåller i en garderob kan vara en enda stor påminnelse om hur tråkig, misslyckad, fel och ful man är. Troslådan innehåller enbart urtvättade saker med sladdrig resår, träningskläderna består av mannens gamla t-shirt från ett träningsläger och festkläderna är några anonyma blusar som inte ens blivit strukna. Längst bak ligger högarna med kläder som inte längre passar men som finns kvar “för de kommer ju passa sen när jag ändrat min kropp”. Varje gång du letar efter svarta kostymbyxor blir du ledsen för du vet att dina favoriter ligger i den där gömda högen där bak och istället drar du på dig ett par byxor som du egentligen hatar men som passar.

Detta är det sorgligaste som finns. Garderoben som fiende. Men genom att hantera din garderob så kan du verkligen påbörja en resa av befrielse och att leva ditt bästa liv.

  1. Börja med en rejäl rensning.
    Spara, slänga, skänka eller laga. Det är dina val. Här sparas inget som är i fel storlek, noppigt, gulnat, trasigt och urtvättat. Du sparar det som passar och som skänker dig glädje. Jag tycker inte ens man ska spara saker med sentimentalt värde men jag har förstått att folk gör det, så jag får väl tolerera det lilla undantaget. Det som är i riktigt dåligt skick får slängas eller återvinnas där just tyger kan återvinnas. Saker i fint skick skänks till en organisation som tar hand om dina saker. Kvar finns det som är fint men trasigt. Ta dig samman, gå till en skräddare och en skomakare och få det fixat. Om det inte fixas kan det inte vara särskilt betydelsefullt för dig och då kan det skänkas.
  2. Låt mig igen återkomma till att enbart spara DET SOM PASSAR. Kanske tillhör du den ytterst lilla skara som faktiskt får tillbaka den kropp du en gång hade och kan bära hela garderoben igen. Men jag hade inte chansat på det. Det värsta som kan hända den lilla lilla klick människor är att de gör sig av med kläder som de något år senare kunde ha burit igen. Men alla vi andra väntar år in och år ut på att kunna bära de där plaggen. Och skulle vi en gång framöver kunna bära dem igen så kan vi ge oss tusan på att de blivit hopplöst omoderna. Gör dig av med det som inte passar och bygg sakta upp en ny garderob med enbart inspirerande plagg som passar dig nu.
  3. Gör lite hederlig klädvård. Jag älskar att mangla. Att spraya det där skrynkliga med lavendeldoftande linnevatten, köra det genom mangeln och få tillbaka en mjuk och platt textil är harmoni! Jag har turen att ha en mor som syr så än har jag inte behövt bli särskilt kunnig med nål och tråd, men om nöden kommer så kan jag faktiskt byta dragkedja, sy in en knapp och sprätta en söm.
  4. Köp vackra hårda tvålar. När plagget stoppas in i garderoben i ett underbart skick vill jag ta ut det igen i samma skick. Därför har jag tvålar i alla skåp, lådor och garderober så att det finns en väldoft bland kläderna.
  5. Använd det fina! Har du en massa glädjepiller i garderoben men som du är för rädd för att använda? Är det för mycket? Är det kanske en dyrgrip du vill spara till speciella tillfällen? Känns det onödigt? Tänk om min vän! Tänk om! Det finns inget värre än dyrgripar i garderoben som inte blir använda. Herregud, om man har betalt tusentals kronor för något så ska det användas, vårdas och användas igen. Dyra hyllvärmare är ett slöseri av livskvalitet. Det är även oanvända glädjepiller. Livet är faktiskt för kort för att inte bära stora halsband, glittriga örhängen, roliga solglasögon och ljuvliga scarvsar. Börja använd dina glädjepiller i din vardag och spara dem inte till fest. När det är fest ska du istället dubbla, om inte trippla, dina glädjepiller.
  6. När du köper nytt ska du tänka “representerar denna sak kvinnan jag vill vara?”. Sluta köp för den du var utan köp för den du vill bli. Det får vara ett slut på anonyma tunikor, tights och fotriktiga skor. (Inget fel på dessa plagg i sig, men de är väldigt mycket fel om de används som en osynlighetsmantel för att du ska försvinna). Bär kvinnan du vill vara plagget du håller i handen? Då följer det med, annars får det snällt stanna i butiken. Oaktat hur gärna gamla du hade velat köpa det. Och om du har tur så passar plagget både kvinnan du är och den du vill vara och då är det en modejackpot du har på händerna.

Lycka till!

Låt inte din historia definiera dig.

Jag tänker ofta på vad människors bagage innebär för dem i deras nutida liv. Vi har alla ett bagage, en historia, och den kan vara till stor hjälp för din lycka och personliga utveckling. Den kan också vara en bromskloss och vara ett stort hinder för att nå äkta lycka. Allt för ofta låter vi vår historia och vår bakgrund definiera oss. Det kan vara kommentarer från barndomen om att man var slarvig, slösig, glupsk, ett matvrak, lat, dramatisk eller korkad. Kommentarer som har fått bli en sanning hos en. Det gör att människor går runt och tror att de är korkade när de egentligen är briljanta, att det är glupska när de istället hade en ätstörning, lata när de istället har koncentrationssvårigheter.

Jag började granska mina “sanningar” och insåg att det jag trodde var givna faktan om mig faktiskt bara var min historia som fått lov att definiera mig. När jag började göra mig fri från dessa “sanningar” och skapa mina egna sanningar blev jag mer fri.

Den negativa och begränsande bilden jag hade av mig själv kunde sakta försvinna och bytas ut mot en ny, sann och hoppfull bild av mig själv. Jag är inte dramatisk, jag har istället ett fantastiskt rikt känsloliv. Att ha nära till tårar är inte detsamma som att vara dramatiskt. Jag är inte bossig, jag är faktiskt otroligt driven och motiverad. Och med säkerhet vågar jag påstå att vore jag en man hade ingen kallat mig bossig utan istället hade jag varit sedd som en framgångsrik person. Jag är inte slösaktig, men jag är generös mot mig själv och andra. Mina räkningar har alltid blivit betalda och med mognad och ålder har sparkontot prioriterats mer än festtoppar. Men jag köper fortfarande festtoppar och tänker inte be om ursäkt för det.

Det jag hörde mest var dock meningen “du tar så stor plats”. I evigheter försökte jag polera bort det, men hur jag än gjorde så gick det inte. När jag tyckte killarna i klassen var mobbare och trångsynta försökte jag vara tyst men tillslut exploderade det i bröstet och jag kunde inte vara tyst. Jag försökte klä mig som alla andra men kände mig kvävd av att inte kunna få uttrycka mig. Jag försökte vara som alla andra men fick istället ett otroligt självhat eftersom jag faktiskt är ganska annorlunda från många andra. Jag fick inte lära mig att uppskatta att jag är annorlunda utan istället var det något fult. I mitt huvud blev jag rätt igenom fel. Jag önskar jag hade fått lära mig att den jag är kanske inte går hem hos alla men att det är skitsamma för att det är viktigare att leva i sin egen sanning än tillfredsställa andra. Fröknarna skulle med andra ord inte sagt att killarna var kära i mig när de mobbade mig.

Det är inte utan att jag faktiskt blir lite gråtig när jag skriver detta. Det känns så sorgligt att veta hur många år som passerade där min historia och begränsande tankar fick styra mig. Och jag tänker på alla människor som fortfarande är begränsade och slavar under sin historia. Som inte kan se den som en del av en utan att den istället är hela jaget.

Jag vet bara att det är först när man släpper taget om sin historia och slutar låta den definiera den som man blir fri. Och det enda sättet att göra det är att våga utmana de “sanningar” man har om en själv. Våga slå fast för sig själv att man inte längre går på andras bild av en utan att man vill stå för sin egen bild av en själv. Våga välja bort andras åsikter och välj att leva i din egen sanning. Det är DU som avgör om du är på ett visst sätt. Och om du gillar att vara på det sättet så va det! Det du en gång varit med om eller hört om dig själv är bara ett fragment av ditt liv, och du kan omöjligen tolerera att det får definiera din framtid.

Fråga Frida: Hur hanterar man impostor syndrome?

Impostor syndrome är när man ifrågasätter sina kunskaper, talanger och framgångar. När man istället går runt och känner sig som en bedragare och bara väntar på att omgivningen ska komma på en som en som inte alls kan alla de här sakerna man säger sig kunna. Trots flertalet bevis på att man faktiskt är kunnig lever personer med impostor syndrome med en känsla av att de inte förtjänar det de har eftersom allt är ett enda stort bedrägeri. Det är en otroligt jobbig känsla och bottnar i dålig självkänsla. Impostor syndrome finns hos vissa som en konstant följeslagare och hos andra dyker den upp vid vissa specifika tillfällen. Som tur är kan man arbeta bort det helt och hållet.

Det förvånar kanske ingen när jag säger att impostor syndrome är vanligt hos högpresterande kvinnor, duktiga flickor och perfektionister. Det är för att hos dessa kvinnor är behovet att vara perfekt det största och allt som inte är perfektion är istället ett misslyckande. Men ingen är perfekt och alla har vi möjlighet att lära och utvecklas. Denna utvecklingspotential ser dock inte den duktiga flickan som något positivt utan istället något som gör henne icke-perfekt och därmed ett bedrägeri. “För hade hennes arbetsgivare vetat att hon inte kunde allt så hade hon inte fått jobbet”. “Hade hennes vänner vetat att hon har de här dåliga sidorna hade de aldrig varit vän med henne” osv.

Jag påstår att impostor syndrome är ett resultat av dålig självkänsla för det är då man inte kan älska hela sig själv oavsett yttre faktorer. Då hänger självkärleken på resultat, prestationer, utseende och bedrifter. Jag har också haft stunder när jag har känt mig som en bedragare och bara väntat på att jag ska bli påkommen. Vid dessa tillfällen har jag försökt prata med mig själv som jag hade pratat med en vän. Jag har fått jobbet, uppdraget eller möjligheten på grund av den jag är just nu och det jag kan just nu. Trots att jag inte är perfekt har jag tillräckligt med kunskap vid denna tidpunkt för att få göra det jag gör. Jag har också jobbat mycket med känslan av jag är värdig det jag gör. De möjligheter och framgångar jag har är jag faktiskt värdig av. Jag behöver inte vara perfekt för att få vara värdig. Jag är värdig dem precis som jag är vid denna stund. Man får nämligen lov att tycka att man är bra.

När du känner impostor syndrome krypa på dig så börja tala till dig själv som om du pratade med din vän. Låt inte hjärnan löpa amok utan tala ner dig själv. Jag vet att du har alla argument innerst inne. Där inne finns berättelsen om dina drömmar, framgångar, utmaningar och kunskaper. Och samtidigt måste du jobba med din självkänsla. För om den är bra så är det inte lika viktigt att vara perfekt, leverera perfekt och vara felfri. Då är det enklare att vara snäll och förlåtande mot en själv. Det kan också hjälpa att veta att du inte är ensam om den här känslan. Du kanske jämför dig med strålande kvinnor och tänker att du är en bedragare för att du inte är lika kompetent som de kvinnorna. Men då ska du veta att till och med Michelle Obama har lidit av impostor syndrome. Det är nämligen en känsla som inte är kopplad till verkligheten utan något som bottnar i den egna osäkerheten.

Nu för tiden när impostor syndrome kryper på mig så viftar jag bara bort det. Jag har inte tid för det tramset, jag har viktigare saker att göra. Som att leva, njuta och känna mig tillräcklig och värdig.