Hur bra det blir om man bara vågar

Vårt hotell ligger utanför staden Agios Nicolaus och en kväll bestämde vi oss för att åka dit. Vi tog en taxi dit och herregud vad jag kände mig som en oansvarig förälder när Estrid fick sitta fastspänd i mitt knä. Drive caaaarefully sa jag vid varje kurva. You have baaaaaby in your caaaaar! Men vad göra när man det inte finns bilbarnstolar i ett land?

Det var en varm och fin kväll och jag hade på mig en luftig t-shirt (här) och sköna svala shorts i linnemix (här).

I väntan på taxin.

Vi kom fram till en levande liten stad som låg precis vid en sjö. Vi promenerade runt lite för att hitta en bra restaurang.


Vi gick över ett torg och det var en så genuin känsla då det inte bara var turister där utan även lokala ortsbor. Det kändes mer på riktigt att äta på en restaurang dit grekerna själva gick för att äta middag. Överallt sprang barn omkring och lekte på bryggan och på båtarna (de grekiska föräldrarna tog det med ro men jag och David satt med lite ångest hela tiden). Det är ett under att ingen trillar i sa vi om och om igen.

Vi hittade den här restaurangen som låg precis vid sjön. Det var en ren chansning att vi valde just denna men det blev en riktigt tiopoängare.

Vi beställde in massa smårätter och jag tror jag fick uppleva ett av mitt livs bästa måltider. Estrid åt spagetti bolognese och den fick tummen upp av oss alla faktiskt.

Vi beställde in ostbollar, grekiska korvar, friterade köttbullar, bruschetta, slowcooked pork, tsatsiki och pommes. Allt var SÅ gott.

När solen gick ner och färgade staden rosa fick Estrid spring i benen. Hon sprang och sprang över torget, tillsammans med de andra barnen. Exakt i den stunden kände jag sådan tacksamhet för att jag faktiskt vågade. Att jag bokade den här resan och bara gjorde det. Det är ju sånt här som skapar minnen. Det måste vara det här som kallas lycka, när man ser sitt lilla barn springa omkring och utbrista i glädjetjut och bara vara fri.

Estrid somnade sedan i vagnen och vi tog en kopp kaffe innan vi tackade för oss och begav oss ut för att strosa genom den lilla stadskärnan. Jag ville förbi ett lokalt apotek för att titta på det grekiska hudvårdsutbudet och jag hittade jättefina produkter som fick följa med hem. Sen tog vi en taxi tillbaka till hotellet och Estrid sov med magen mot min och med en tungt huvud mot min axel. Jag svepte bältet om oss båda och kände att jag är nog ändå rätt bra på det här med resa. Tack livet för detta minne som jag nu bär inom mig. Tänk vad bra det blir bara man vågar lite.