Tankar om att fylla 30 år och en återblick till det som varit

Idag fyller jag 30 år! Jag känner mig så glad och lycklig över denna födelsedag! Ingen kris så långt ögat når. Jag spenderade nog istället min 29 första år i kris. Nu ser jag med tillförsikt på det här kommande året och åren som komma skall. Jag älskar att åldras. Det gör mig bara härligare på insidan, mindre kantig, mer ödmjuk och mer lugn. Det finns inget negativt med den här födelsedagen. Jag känner mig lite känslosam faktiskt när jag tänker på vad som hänt under mina 30 år i livet. Människor jag älskar har lämnat mig och andra har tillkommit, jag har upplevt sorg och svårigheter, ofantlig glädje och lycka, ångest och oro, framgång och stolthet. Jag har så mycket jag vill förmedla så jag får dela upp det i lite kategorier. Låt oss börja.

Studier & karriär
Jag la rent för stor vikt under skoltiden på att vara den bästa. Prestationsångesten när det var dags för prov gav mig mardrömmar, svårt att sova och en oerhörd ångest. Hela magen sved och gjorde ont, jag andades i bröstet och inte i magen och ett ”dåligt” resultat var förödande. Ett fantastiskt resultat gjorde att jag kände mig ok, men oftast inte alls fantastisk. Märkligt nog blev jag noll karriärist. Känslan av att bli topp of the line inom ett yrke har aldrig drivit mig. Istället längtade jag efter att ha ett fint hem, ett jobb jag trivdes med och framförallt vara mamma. Samtidigt kan jag inte sticka under stol med att mina goda studieresultat har öppnat dörrar och gett mig möjligheter. Utbytesår i Australien, internationellt gymnasium, dubbelspråkig på svenska/engelska, allmänbildning, akademiska studier och nu ett bra jobb, med bra lön och bra utvecklingsmöjligheter. Men någonstans inom mig undrar jag om jag inte hade kunnat nå hit ändå utan all den där ångesten. Jag önskar att jag fått njuta mer av skoltiden, att jag inte var så riden av ångest.

Ångest
Ja, det här får en helt egen avdelning. Jag tror jag föddes med ångest. Jag kan inte minnas en dag i mitt liv då jag inte känt någon form av ångest. Jag drabbades ofta av en plötslig känsla av enorma skuldkänslor och klarade inte av att leva med den känslan ens en sekund. Jag ville ofta prata ut, be om förlåtelse och bli förlåten på en och samma stund. Min ångest toppade när jag fick min förlossningsdepression. Under min tonår kände jag ofta att jag ville försvinna. Jag ville inte dö, men jag ville inte heller leva. Under min förlossningsdepression fick jag plötsliga infall av att kanske jag ändå skulle dö. Att livet vore bättre avslutat. En sorglig utveckling då jag under min 20-årsålder hela tiden förbättrades i mitt mående. På många sätt är en förlossningsdepression självklart ett undantagstillstånd och inte normal ångest/depression. Men när jag fick bukt på den och började medicinera kunde jag andas. För första gången vaknade jag på morgonen och kände ingenting. Jag bara var. Jag kunde andas. Det är inte bra att leva med ångest så länge och tittat i backspegeln önskar jag att jag fått bukt med det tidigare. Men nu har jag äntligen fått det och i mig finns en frid jag aldrig tidigare känt.

Utseendefixering
Jag har tidigare berättat att jag haft ätstörningar/matstörningar under i princip hela mitt liv. En evig kohandel med vad jag fick äta, otaliga dieter och en vikt som pendlat mellan 65 till säkerligen 105 kilo. Jag är inte riktigt framme i min resa till ett liv fritt från tankar på utseende och vikt men jag tror ärligt talat inte att man någonsin blir helt frisk från det. Har man levt med det i så många år, för mig säkert 20 år, är det på något sätt en del av ens identitet. Jag vet knappt något annat. Men vetskapen om att jag har en dotter som aldrig, inte ens en sekund, ska ha det som mig, är den bästa medicin jag någonsin hade kunnat finna. Jag har funnit någon slags frid i hur jag ser ut. Stundtals är jag fantastisk och stundtals inte, men jag försöker minnas hur lycklig jag var att jag ens överlevde min förlossning. Då tänkte jag att jag aldrig mer skulle klaga på min kropp för jag överlevde. Jag klarade mig. Jag återhämtade mig från min förlossningsskada och fick tillbaka min kropp i ett fungerande skick. Jag är inte immun mot ideal, vem är det? Men jag försöker att inte lägga vikt vid det längre, och vilken fantastisk sak det är. Jag har frigjort oceaner med tid när jag slipper räkna kalorier, läsa innehållsdeklarationen på 28 olika matvaror, föra viktdagbok, matdagbok, träningsdagbok, kaloridagbok, självhjälpsdagbok… Nu är jag 30 år och då är det andra bullar som gäller. Jag har planer på en eventuell viktnedgång och lite mer regelbunden träning men det är bara på grund av en enda sak. Jag vill ha ett barn till och HERREGUD, inte en enda graviditet till med så skruttig fysik som jag hade när jag väntade Estrid.

Vänner
Oj oj oj, jag hade kunnat skriva en hel bok om det här med vänner. Jag har nog vunnit VM i att ha sämst vänner i världen. Och om de inte var dåliga så var det bara otur att jag fick dem som vänner. Vi snackar vänner som inte alls var vänner som mer var bekanta. Som låg med killen jag var kär i. Vänner som bara drog. Som flyttat långt bort. Som var egoister, tidstjuvar, prestationsprinsessor, de med förkärlek för sprit och de för knark, de som aldrig ringde, aldrig bjöd tillbaka osv. Varför höll jag fast vid dem? För att jag var så satans rädd för att vara själv. Nu älskar jag att vara själv! Och är hellre prick helt solo för resten av mitt liv än att umgås med folk som inte är bra för mig. Jag sållade bort i princip alla. Vissa aktivt och vissa bara blev det så med. Idag har jag de mest fantastiska vänner ni kan tänka er. Jag tror det har blivit så för att jag vågar ställa krav på vänner, jag känner mig själv bättre och jag räds inte ensamheten mer.

Självkänsla & självförtroende
Herregud, VM-guld i kass självkänsla kan nog också gå till mig. Jag kände mig så jävla värdelös att jag enbart kunde må bättre genom att prestera. Bra betyg, att jag var innetjej, att jag hade VIP-kort till klubben, hånglade med snyggaste killen, kände alla osv. Jag var på topp, utåt sätt. Självförtroende, baserat på min prestationer, var på topp. Men på insidan var jag trasig. Idag, vid 30 år, är min självkänsla äntligen stark och även den på topp. Den stora och slutgiltiga skjutsen fick jag när jag fick barn. Vad gör väl det om jag inte har si och så i lön, den bilen eller det huset? JAG har ju Estrid! Ingen och inget kan ju mäta sig med det! Att få bättre självkänsla har sedan gett många positiva ringar på vattnet. Jag jämför mig inte med andra, blir inte avundsjuka på andra och är inte längre missunnsam mot andra. Jag känner mig harmonisk och genuin på ett annat sätt. Jag vågar och tror på min förmåga och är inte rädd för att misslyckas. Jag känner glädje i livet. Allt detta för att mitt välmående inte står och faller med en bra respektive dålig prestation. Det är helt enkelt bara en prestation. Mitt egenvärde, det baseras inte på sådana. Den baseras endast på att jag känner kärlek till mig själv. Och att älska sig själv det får och kan man göra oavsett vikt, bilmodell, boendeform, lön, umgängeskretsens storlek eller antal VIP-kort i plånboken. Idag har jag årskort på Malmös terrarium och sällan har väl ett kort betytt så mycket för mig.

Det blev ett långt inlägg det här. Orkade du igenom hela? Jag hade bara ett sådant behov av att skriva av mig. Känslorna är lite all over the place och det pyr en sådan harmoni i mig en dag som denna. WOW 30 år! Vilken resa jag gjort. Så långt jag kommit. Så bra livet blev och så fint mitt lilla liv kunde bli. Jag blir lite hallelujah och vill mest bara sjunga ”jag vill tacka livet, som gett mig så mycket”. Och detta mina vänner, detta är bara början! Så vad ska man säga? Ett fyrfaldigt leve kanske? Hurra, hurra, hurra, hurraaaa!