Jag har nu gjort mer än halva utmaningen och jag har så otroligt många tankar och känslor. Jag drabbas av jämförelse med de andra deltagarna och kan känna mig dålig när mina resultat inte är som deras. Samtidigt känner jag en otrolig mental styrka där jag VET vad som är bäst för mig. Jag vet att jag kan göra som jag alltid gjort tidigare, dvs kortsiktig och destruktivt, eller med det mindset jag har idag, dvs långsiktig och hållbart.
Jag kommer när dessa 8 veckor är över hålla en live där jag svarar på alla era frågor. Då kommer jag ge ett slutgiltigt svar på vad jag tyckte om det här programmet. Men snart är det över och det känns skönt. Jag är helt säker på att jag kommer klara det för det är bara tre veckor kvar och det var svårare i början när det kändes som jag skulle göra det här så otroligt länge. Nu kan jag känna vittring på slutet och vägrar falla vid målsnöret. Och det gör mig stolt, för det jag främst ville bevisa för mig själv är att jag har pannben. Men inom rimliga gränser.
Jag är glad att jag har en stor respekt för mig själv. Jag ser vissa som gör andra träningsutmaningar som tränar fast de är sjuka vilket känns helt galet. Jag tycker det är destruktivt. Man kan ju få inflammation i hjärtmuskeln. Likaså vill jag inte gå hungrig. Det känns så ovärdigt. Och kanske det är vad som krävs för en snabb viktnedgång, men då är en sådan viktnedgång inte för mig. Jag tror att detta dock gjort att jag inte gått ner fullt så mycket än så länge som jag hade förväntat mig. Stundtals gör det mig uppgiven och stundtals känner jag mig stark i att jag ändå till syvende och sist vet vad som känns bäst för mig.
Vad jag vet med säkerhet vet är att det iallafall inte går att gå ner i vikt och sedan bli lycklig. Man måste vara lycklig först för att kunna göra förändringarna.
Jag längtar efter att träna och känner mig rastlös nu när jag är sjuk. Vi får våra veckoutmaningar och jag är så taggad på att köra dem med min pappa. Så fort jag är frisk så jag komma igång igen!
