Oj, efter gårdagens inlägg om dålig kompissjälvkänsla fick jag hur mycket meddelanden som helst. Igenkänningen var stor och jag fick så många olika slags känslor. Värme över hur mjuka ni är som vågar öppna och dela med er. Tacksamhet över att ingen av er dömde mig utan var snälla och omhändertagande. Men också lite sorg över hur många ni var som känner prick exakt likadant. Frågorna vällde in. Hur gör man för att träffa folk i vuxen ålder? Vad gör man om känner att man inte orkar träffa folk? Hur ska man göra om man inte orkar upprätthålla relationer? Vad ska man göra om man inte trivs med sitt nuvarande umgänge? Hur får man bättre självkänsla när det kommer till kompisar? Med alla dessa tankar flygande i huvudet är det lätt att bli alldeles matt. Så vi tar en sak i taget och benar ut det hela.
Så hur gör man då för att träffa folk i vuxen ålder? För egen del har det handlat om flera saker. Dels har jag accepterat att det mest är i våra huvuden som ”alla andra” gör så himla mycket. Det är helt enkelt inte sant. Alla är upptagna med hus och trädgård, familjer och barnens aktiviteter, åldrande föräldrar, fritidsaktiviteter och att bara få livet att gå ihop och gå runt. Många umgås med sina familjer och med några enstaka vänner. Jag har också accepterat hur jag är som person. Jag väljer de jag umgås med med omsorg, för som introvert blir jag otroligt dränerad om jag umgås med, för mig, fel slags personer. Ytliga enkla samtal är inget för mig. Jag vill ha hela paketet. Bullrande skratt, tårar, högljudda diskussioner och rofylld tystnad. Och det får man inte med allihop. Det får man med några få. Och då måste jag välja. Antingen kallpratet som funkar med fler, eller det lite mer nära som enbart funkar med några få. Bilderna i detta blogginlägg är från en middag hemma hos Simon och Sara för någon helg sedan. Vänner David känt sedan barndomen och jag de senaste 13 åren. Där samtalen alltid är långa, djupa, svåra, innerliga och fina. En vänskap som passar mig.
Men nu över till hur man får vänner. Man frågar helt enkelt. Vill du ta en kaffe. Och om personen säger ja så föreslår du direkt ett tillfälle. Det värsta man kan göra är att säga ”men återkom du då när det passar dig”. För personer har sjuttioelva saker att göra och en kaffe med mig, hur trevligt de än tycker det ska bli, är långt ner på to-do listan. Det gäller att vara lite handlingskraftig här. Folk brukar vilja göra saker. Ta en kaffe eller ett glas vin, playdate med barnen, ha en bokklubb, träningsgrupp, PW-par eller olika slags kurser. Det gäller att bara våga fråga. Och våga ta emot ett nej. Du kommer nästan aldrig få ett nej, men någon gång kommer det hända. Det är bara att gilla läget.
Det finns även en social press på att man ska vara busy. Att kalendern ska vara full av aktiviteter. Men jag personligen vill inte ha det så. Jag är introvert och i behov av mycket egentid. När jag accepterade det så blev mitt liv så himla mycket enklare. När min vän Nina sa till mig att sluta överanalysera människor ”eftersom de flesta ändå bara vill kallprata” var det som ett aha-moment för mig. Det är inte mig det är fel på. Jag är bara annorlunda från andra. Att ha ett behov av egentid kan betyda att man inte heller orkar upprätthålla relationer. Det är tyvärr priset man får betala. Här har man ett val. Antingen accepterar man att ens behov av hemmatid innebär mindre tid för relationer och gillar då läget när man inte längre blir medbjuden på saker. Eller så tar man ansvar och anstränger sig för att möta den andra personen på ett sätt som fungerar för båda. Istället för en gång varannan vecka som vänner vill, och en gång varannan månad som du vill, så ses ni en gång i månaden. Men man kan inte sitta hemma och bara vänta på att andra ska sköta relationen hela tiden.
Om man inte trivs med sitt nuvarande umgänge så ska man helt enkelt tacka för sig. För jag är hellre ensam alltid än spenderar min tid med människor som inte får mig att må bra. Det är en av de viktigaste investeringarna man kan göra för sig själv och sin självkänsla, att stå upp för sig själv.
Kanske, om man kokar ner detta, så landar det i att våga ta ansvar för sitt umgänge genom att våga fråga, tacka för sig i relationer som man inte mår bra av och acceptera den man faktiskt är. Det var genom dessa saker som jag fick en bättre kompissjälvkänsla. Detta inlägg skriver jag dagen efter min tjejmiddag. Som på alla sätt var precis så drömmig som jag önskade mig. Men mer om den får det bli i ett annat blogginlägg. Nu ska jag fira min födelsedag.
