Jag tänker mycket på att jag idag är på en plats i livet som jag så länge drömt. Men paradoxalt nog är kvar på en annan plats jag inte vill vara på. Jag pratar givetvis om mitt drömliv, som jag i stora delar faktiskt lever, och min vikt, som under åren fortsatt öka trots att jag fått bättre självkänsla.
Under förra årets personliga utveckling resonerade en mening verkligen i mig. ”Du måste hedra åtaganden till dig själv först”. Först förstod jag inte. Jag tyckte att jag var superbra på att hedra åtaganden. Jag gjorde vad jag skulle på jobbet, jag var ordentlig och var inte försenad. Jag såg alltid till att Estrid fick hemlagad mat och kom i tid till aktiviteter. Jag såg till att spara pengar varje månad för min och Davids trygghet. Men så insåg jag, inga av dessa åtaganden är till för bara mig. Det har nämligen visat sig att när andra är beroende av mig så är jag bra på att leverera i tid och uppfylla de önskemål och krav som finns. Dock, när jag bara har mig själv att svara inför så försvinner det där. På ett sätt är det bra, för det gör att den duktiga flickan inte kan få fäste i mig, men samtidigt har det gjort mig i viss mån oförmögen att agera.
Jag skulle kunna säga att jag jobbar stenhårt som influencer för mig själv, men det är en sanning med modifikation. För jag ansvarar ju för försörjningen i vår familj. Den vetskapen finns alltid och flåsar mig i nacken och ger mig den dagliga motivation jag behöver. Jag skulle säga att sådant som enbart rör mig är jag faktiskt inte alls lika duktig på att upprätthålla. Jag prioriterar bort att gå regelbundet till frisören, vaxtjejen och hudterapeuten. Jag avbokar träning och hittar på tusen ursäkter att inte gå på den där promenaden. Jag går i skåpen om kvällarna. Ja, du känner säkert till detta. Du vet vad det handlar om. Jag tar mig inte tid att läsa böckerna jag vill läsa och jag går och inte och lägger mig kl 22 fast att jag dyrt och heligt lovat mig själv att prioritera sömn och en god dygnsrytm. I åratal har jag trott att jag är lat. Men det är jag inte. Jag har bara inte förstått vikten av att hedra åtaganden till mig själv.
När denna mening började gro i mig, och jag verkligen förstod dess innebörd, började jag växa som människa. Det som jag tidigare varit rädd för, så som att vara hård mot mig själv, bytes ut mot en snällare form av självrespekt. Om jag vill ha en viss hälsa, ett visst mående, en viss dygnsrytm eller läsa x antal böcker i månaden, så MÅSTE jag ta mig tid för det.
Kanske du känner igen detta. Att du hittar på ursäkter för att slippa göra något. Kanske du skyller det på andra. ”Om David och Estrid inte var så tjaffsiga på kvällen hade jag inte behövt choklad”. ”om det var mer sol så hade jag gått på promenaden”. ”Jag kan inte gå och lägga mig kl 22 för då är jag en tråkig fru”. Jag har lagt ansvaret för mina personliga åtaganden i händerna på andra och på annat.
Det finns en otrolig makt i att stå upp och hedra åtaganden till sig själv. Alldeles oavsett vad de åtagandena är. Det kan vara att ta sig tid för en aktivitet, resa utan familjen, avsluta en relation, förbereda matlådor och träningsväskan eller köpa den där dyra väskan man sparat till så länge. Varje gång som jag hedrar ett åtagande till mig själv fylls jag av stolthet. JAG stod upp för MIG! Jag tog mig tid, mod och ork för att vara disciplinerad nog att ta ansvar för mitt liv.
När jag har något framför mig som jag märker att jag drar mig för, antingen att jag gör något jag innerst inne vet att jag inte vill eller bör göra eller tvärtom att jag struntar i att göra något som jag vet att jag borde göra, säger jag till mig själv att hedra åtagandet till mig själv. Det ger mig kraft och en känsla av att jag inte vill svika mig själv. Att jag vill vårda min självrespekt och ta ansvar. Det känns bra när jag inte går i skåpen på kvällarna när läggningen av Estrid varit tjafsig. Inte för att del är fel att äta godis på kvällarna. Men för att det är fel för mig eftersom jag gett mig själv ett löfte om att inte äta känslorna utan hantera mina känslor rakt på.
Att hedra åtaganden till mig själv är en mening jag återkommer till ofta, ibland dagligen. Det är det snällaste jag kan göra mot mig själv och jag ser fram emot att bära denna mening med mig in i detta nya år.
